När Hady Kareka var 19 år gammal, flyttade han till Gotland. I dag är han 35, och när folk ställer frågan vem han egentligen är, brukar han ge det enkla svaret, ”en gotlänning”. Men Hady Kareka är inte vilken gotlänning som helst. Han är en gotlänning som upplevt himmel och helvete, glädje och sorg, liv och död. Och allt gör han efter sin mammas ord, ”gör man gott, så ger det gott”.
Till vardags jobbar Hady som undersköterska i Visby och har gjort det i över tio år. Men han har många bollar i luften. Nyligen kom han hem från Gambia, där han har startat upp fotbollslaget FC Gotland.
– Jag var i Gambia och kände att, här borde man göra någonting. Så jag hade en kontakt i Gambia som rekryterade spelare, och nu har vi bildat ett a-lag, ett b-lag och ett juniorlag, berättar Hady Kareka.
Med hjälp av Thomas Berglund på Inter Sport, Jonny Petterson på Mojo Independant Store, Karin Pettersson på Visby Fashion & Bags, Annika Wåtz på Wåtz Wear samt Lennart och Annelie från Restaurang Drivers bar, har Hady fått sponsring och kunnat ge de gambianska spelarna fotbollsskor, bollar och svenska landslagströjor.
– De visade en stor glädje när de fick sina landslagströjor. De var som en chock för dem, de tyckte det var häftigt. Nu lade vi mycket fokus på a-laget för att de vill spela mest och har otroligt mycket talang. Flera av dem skulle lätt kunna spela i Superettan, säger Hady.
Men få spelare ges chansen att testa vingarna och spela fotboll utomlands. För de flesta förblir det bara en dröm som aldrig går i uppfyllelse.
– Det är många som inte har ett pass, och sedan har de inte råd. Det är omöjligt. Om de jobbar i hundra år kanske de skulle få ihop tillräckligt med pengar. Vi hade en jätteduktig 17-årig kille som skulle få testa att spela i Frankrike, men det gick inte att lösa.
FC Gotland tränar tre gånger i veckan men är fortfarande inte med i något seriesystem, något Hady och hans kontakt försöker lösa. Istället snackar spelarna ihop sig med andra gäng som de spelar matcher mot på helgerna. Men FC Gotland är inte det första laget Hady bildat.
– Jag har startat ett i Burundi och hjälpt till med en fotbollsskola i östra Bagdad där jag hjälper till och bidrar med utrustning. Jag mår bra av det, jag ser vilken glädje det ger dem.
Att det är just genom fotbollen Hady försöker hjälpa till är ingen slump. Fotbollsintresset har alltid funnits där, och på väggen i hans lägenhet hänger en bild där han står tillsammans med före detta holländske storstjärnan och tränaren Frank Rijkaard. På en annan vägg finns en inramad Ruud Gullit-tröja som han fått av legendaren själv. Dessutom finns fotbollen i blodet då Hadys bror var landslagsspelare i Irak och deltog i VM i Mexico 1986.
– Fotboll är det enda många har i sina liv. Det sprider en glädje och ger ungdomarna en möjlighet att glömma verkligheten för en stund. Jag vet inte annars vad jag skulle kunna göra.
Men glädjen Hady har sett i ungdomarna han hjälpt genom fotbollen är rena motsatsen till vad han sett under sina uppdrag som fotograf i Libanon, Syrien och Irak. Där han till och med varit nära att bli avrättad.
– Jag gillar att ta bilder. Jag har alltid haft ett stort intresse för kameran. Jag vill fånga ögonblick, fånga verkligheten, säger han.
I olika långa perioder har han sedan 2004 åkt till Mellanöstern och fotograferat den hemska verklighet som är vardag där.
– Jag började med att åka dit för att fotografera al-Qaidas grymhet. För att dokumentera allt det hemska de gjorde, säger Hady och fortsätter:
– Sedan var det en tidning därifrån som frågade om jag kunde ta bilder för militären. De litar inte på lokala fotografer för de kan vara korrupta. Jag ställde upp och gjorde det gratis för jag ville visa al-Qaidas grymhet och ondska.
Hady har varit med både den amerikanska och brittiska armén och fotograferat. Och med tiden har hans fotografier övergått från att visa al-Qadias ondska till IS obarmhärtighet.
– Jag visade bilderna för Mona Sahlin 2011 under Almedalsveckan för jag var arg. Det var barn som fått sina ben bortsprängda, och västvärlden gör inget för att stoppa det, trots att de kan. Folk där borta är sura på västvärlden.
Den 12 mars 2014 fick Hady möta IS på nära håll.
– Jag kidnappades utanför Bagdad av en islamistisk beväpnad grupp som tog mig som gisslan.
Gruppen samarbetar med IS och letar efter misstänksamma människor på stan, som de sedan tipsar IS om. Den första dagen i fångeskap misshandlades Hady.
– De var säkra på att jag var brittisk så de misshandlade mig hårt. Jag tänkte då att ”nu är det över”.
Men efter en vecka frisläpptes Hady och fick direkt uppsöka sjukhus.
– På något sätt fick de reda på att jag var svensk, och eftersom Sverige inte är med i Nato var det okej.
Hady Kareka är förvånansvärt lugn när han berättar om vad han utsatts för.
– Jag är inte rädd. Jag har inget att dölja. Folk måste veta hur det ser ut.
Trots händelsen för snart två år sedan har Hady fortsatt resa tillbaka till Mellanöstern, och han ser inte ut att sluta den närmaste framtiden.
– Jag har förlorat mitt sociala liv, men jag vet inte hur länge jag kommer hålla på med det här.
Just nu jobbar han på en bok om kriget i Mellanöstern, som främst har drabbat kvinnor och barn.
– Det blir en fotobok från hårt drabbade krigsområden med tillhörande text som Marie Louise Söderberg skriver, men det är utifrån mina ord. Den blir nog klar i maj, men det som behövs nu är ett bokförlag som kan publicera den.
Hadys historier om vad han har gjort, gått igenom och upplevt är många. Historierna rullar på och den stora frågan som väcks är varför. Varför riskerar han sitt liv för att fotografera terrorgrupper? Varför startar han fotbollslag i olika länder? Svaret är enligt honom simpelt.
– Jag vill göra något annorlunda. Jag känner att jag vill ge något tillbaka, och jag har chansen att göra skillnad. Min mamma sa alltid ”gör man gott, så ger det gott”. Det handlar om karma, man får tillbaka det man ger. Jag hade kunnat bli avrättad som gisslan, men jag lever och mår bra.