Lördagen den 18 januari 1969 slogs dörrarna upp till gotlands första ungdomsgård i Spexrum i Visby innerstad. Dagmar Aalto var 16 år och hjälpte till att få lokalerna i ordning.
– Det var jättekul, vi rev ur hela entrén, väggar, allt och hittade en trappa ner i källaren bakom en vägg. Där nere stod flaskor med vin – det var himla gott, säger hon finurligt och bläddrar i ett slitet gammalt album.
Gulnade fotografier visar henne och hennes kompisar. Vänner fanns det gott om och gemenskapen var stark.
– Det var jag, Rosie, Nilla och Katarina som var tjejerna, säger Dagmar Aalto.
Men alla jublade inte över beslutet att öppna en ungdomsgård i innerstan. I tidningarna skrevs debattartiklar som tog avstånd, något som nu uppmärksammats i gruppen "Gamla Wisbyminnen" på Facebook. Ingeborg Lingegård var en av dem som befarade att grannar skulle bli störda av ungdomar berusade på mellanöl. Men så blev det inte alls, enligt Dagmar Aalto.
– Grannarna hade ingenting att klaga på, det blev aldrig så att folk samlades utanför och skrek och gapade.
SSU stod bakom ungdomsgården och där hängde ofta mängder av ungdomar för att dansa, spela spel och musik. Dagmar är övertygad om att gården bidrog till att det blev lugnare på stan.
– Det var sammanhållning mellan alla och jag tror att gården betydde himla mycket, ungdomarna hade någonting att göra och någonstans att gå.
När Radio Gotland i mitten av 1970-talet flyttade in i lokalerna stängde ungdomsgården.
– Det var tråkigt, vi skällde och domderade – men vad hjälpte det, säger Dagmar Aalto och bläddrar i sitt album.
"Danne", "Rosita", "Håkan", "Lelle" och "Lennart". Några var ihop, någon gifte sig sedan och någon har också skiljt sig – alla finns dokumenterade i bilder.
– Det var en bra tid och vi hade kul, förutom lite olyckliga kärleksaffärer som ju alla har, säger Dagmar Aalto.
Hon jobbade för sin pappa på Claessons blomsterhandel, som låg bredvid Systembolaget på Stora torget. Bara året efter att ungdomsgården hade tvingats stänga träffade hon sin Henry.
– Vi låg och pratade en hel natt, sen åkte han hem och hämtade sina grejer. Nu har vi varit gifta i 41 år, vi har fyra barn och tio barnbarn, säger Dagmar Aalto.
I ett skyddsrum i Bogen 1 på nybyggda Gråbo öppnade 1974 ungdomsgården Puma. Året innan hade gården Bubblan öppnat i Slite. 1977 flyttade Puma till nuvarande lokaler i Gråbohuset. Att de första ungdomarna i dag är medelålders gotlänningar är coolt, tycker Simon Gustafsson – en av fem fritidsledare på Puma.
– På 50-talet kom "hemgårdar" på fastlandet. Då var det rock´n´roll, lösdrivande ungdomar på stan och man skaffade dem någonstans att vara, säger han.
Mycket har hänt när det gäller synen på ungdomar och sättet att jobba.
– Det har gått från att vara ett förebyggande ställe till att främja och stärka det som är bra hos ungdomarna, säger Simon Gustafsson och berättar att Puma med föreståndaren Ove Järlö blev rikskänt.
Förutom att verksamheten lockade väldigt många ungdomar utvecklades ett koncept, "Pumamodellen", berättar Simon Gustafsson.
– Man hade sexualundervisning och åkte runt med ungdomarna. Då skrevs det mycket i tidningarna, att prata sex var tabu.
Ove Järlö hade flyttat till Gotland för att jobba på "Smulsen" sportaffär, men fick inte jobbet. Han sökte och blev föreståndare på Puma. Med ett förflutet inom AIK i Stockholm, som hade kontrakt med sportmärket Puma, bar han loggan på de flesta av sina kläder.
– Det var 70-tal och alla skulle vara med och bestämma. På ett stormöte skulle det bestämmas vad gården skulle heta. "Puma", ropade någon. "Nej" sa jag, men jag fick bita i det sura äpplet, säger Ove Järlö.
När namnet skulle presenteras för politikerna, som senare samma år skulle avgöra om verksamheten skulle få vara kvar, ändrades betydelsen listigt.
– Det var en liten unge som jäkligt klurigt sa att Puma stod för "Pålitlig Ungdom Med Ansvar", minns Ove Järlö.
Som pensionär ser han tillbaka på en fantastisk tid, och hur han tillsammans med ungdomarna lyckades övertyga ofta tveksamma politiker att satsa pengar för att ungdomsgården behövdes.
– Puma blev otroligt populärt, vi hade över 600 ungdomar på fredagar och en fritidsledare – det var väldigt tufft, säger han.
Just sex- och samlevnad blev faktiskt vändpunkten för Puma. När ämnet först kom på tal sa Ove Järlö faktiskt upp sig. Men innan han slutade fick han gå en kurs i sex- och samlevnad – som ingen annan ville gå. Ove kom hem med ny energi, nya kunskaper och fortsatte som föreståndare under villkor att fler vuxna anställdes.
– Vi blev fem heltidsanställda och därifrån har Puma hela tiden utvecklats, säger han.
Åren på Puma och att tillsammans med mängder av ungdomar ha skapat en verksamhet som fungerade gav honom minnen för livet.
– Det var en fantastisk tid och man kände att man gjorde nytta, säger Ove Järlö.
Jessica Odqvist började hänga på Puma som 14-åring. I dag är gården hennes arbetsplats – sedan två år är hon anställd som fritidsledare.
– Puma blev som mitt andra hem. Fredagskvällar var det världens drag och jättemånga som dansade, säger Jessica Odqvist och berättar att hon som lite äldre ungdom blev mellanledare.
Hon gick ut gymnasiet, fick barn och har läst till socialpedagog i Fårösund. Efter två år på Puma stortrivs hon.
– Jag tycker verkligen att man växer som människa, säger Jessica Odqvist och småpratar med stammisen Linnea Mellqvist, 14 år.
I dag är det Linnea som har Puma som sitt andra hem.
– Jag hänger mer här än hemma på vardagskvällarna, säger hon.
På Puma får hon tid att prata med andra, både vuxna och ungdomar, och kan spela piano och lyssna på musik.
– Det är chill att vara här och prata med folk, säger Linnea Mellqvist.
Samtalen är det som också får Simon Gustafsson att älska sitt jobb.
– Det är världens bästa jobb – så är det ju. Dels för att jag får vara en viktig del i andras liv och utmana både mig själv och andra i mötet, men också för att det är jättestort att få perspektiv på livet. Medresenär – det är ett jättebra ord för att beskriva mitt jobb, säger han.
I fjol började Puma under den mörka årstiden med söndagsöppet. Enligt Simon är alla välkomna: "Från noll till 150 år".
– Nu tävlar verksamheten om förnyelsepriset och det känns jättekul, säger han.
Att det finns ställen som Puma räddar liv, menar Simon Gustafsson.
– Känslan av sammanhang och att få vara en del av något är grundläggande för alla människor. Det här kan få vara den platsen där man mår bra, om det är otryggt hemma eller i skolan, säger han.