Som en solidaritetshandling hålls de ukrainska flaggan hissad på Visby ringmur.
DU&JAG
Den 24 februari gick Ryssland in i Ukraina och startade ett storskaligt krig. Sedan dess får vi dagliga rapporter om trupprörelser, bombningar, död, misär och mänskligt lidande.
Tusentals döda på krigets båda sidor, människor som flyr sina hem, några ukrainare har tagit sig till lugnet på Gotland men bär oron inom sig.
Andra är kvar i Gammalsvenskby, den lilla byn vid väldiga floden Dnjeprs norra strand i södra Ukraina, inte långt från den av Ryssland sedan 2014 annekterade halvön Krim.
Lilja, till exempel.
Hon och hennes make driver ett småskaligt jordbruk, nu fruktar de för sina liv. De hör stridigheterna på håll, omringade av ryska trupper som de är.
Med tiden har modet gått ner, befolkningen har insett att kriget sannolikt kommer att ta tid. Hur länge vet ingen.
Tur har de dock att de bor på landet, i städerna kan situationen bli mer akut.
På landsbygden finns jorden och floden, det var så de överlevde förr, så ska de överleva nu.
Bristen på diesel är problematisk. Den gör att de inte kan odla sin potatis storskaligt, det de dragit in pengar på tidigare.
Men dock har de sina potatislager och kan odla i mindre skala så det räcker till husbehov.
Men historien om Gammalsvenskby börjar på en helt annan plats: På estniska ön Dagö, som under 1600-talet och tidigt 1700-tal var svensk, erövrad av svenska trupper.
Vi tar oss dit i denna artikel. Många årtal blir det, lite som en historielektion i skolan. Men ändå inte, inga kungar faktiskt.
Många är de gotlänningar som har sina rötter i den ukrainska jorden. Utas, Mutas, Knutas, Buskas, Hoas, Hinas, Kotz, Annas och fler därtill är alla familjenamn som stammar från svenskbygderna i öst.
Genom detta har kriget på ett sätt kommit än närmre det gotländska samhället, utöver det faktum att ukrainska gränsen ligger geografiskt närmre än nordligaste Sverige.
Bördiga åkrar intill den väldiga floden Dnjepr. I dag är området kontrollerat av ryska trupper.
Vi får lots av historikern och författaren Jörgen Hedmans forskning men också med hjälp av Sofia Hoas i Vänge, sedan tio år ordförande i föreningen Svenskbyborna.
Hon har själv rötterna i Gammalsvenskby, eller Zmiivka som det heter på ukrainska. Farfar och farmor kommer därifrån, Gustav och Katarina.
– Jag är stolt över min historia, tänk farfar var kosack i kavalleriet under första världskriget. Så länge sedan, men ändå så nära, berättar hon.
Första gången hon besökte byn vid floden Dnjeprs norra strand i södra Ukraina var 2010. Det blev i någon mening som att komma hem.
– Jag föll direkt för folket, för platsen, för atmosfären, säger hon.
Vad var det som kändes så starkt?
– Stoltheten, tror jag. Den kämpaglöd som har krävts genom historien. Att på något sätt få vara del av den…det känns fint.
Sedan första besöket har Sofia varit i byn vid ett 20-tal tillfällen. Inte minst har hon gift sig där, med maken Lars Thomsson, som även han har påbrå från trakten.
Genom ordförandeskapet i föreningen sprider hon kunskap om byns historia. Hon har också ägnat tid och kraft åt att utveckla jordbruket och kulturturismen via ett ICLD-projekt, Internationellt center för lokal demokrati.
Under kriget har Sofia två gånger i veckan lämnat rapporter i GT om läget i byn, efter kontakt med sina vänner där. Det har varit och är en hjärtesak.
– Jag vill se till att det blir en korrekt rapportering. Vi har en skyldighet både mot såväl byborna som våra medlemmar att berätta vad som händer där.
Nåväl, vi ska återkomma till Sofia Hoas. Men nu bakåt i historien:
Svenskarna på Dagö var småbrukare som försörjde sig på fiske och jordbruk och var skickliga båtbyggare, som de flesta kustbor.
1710 tog Ryssland makten över Dagö och med tiden ansågs svenskarna besvärliga, de krävde privilegiebrev, vilket de fått som boende i Sveriges utkant.
Svaret blev ”njet”. Några fler fribrev från det ryska tsarriket var inte aktuellt.
Kejsarinnan Katarina II av Ryssland (1729-1796), även kallad Katarina den stora, utfärdade istället 1781 ett påbud om att förflytta dem just till den ukrainska provinsen nära Dnjeprs utlopp i Svarta havet, ett område som erövrats av turkarna och nu behövde koloniseras.
I Gammalsvenskby har människor fått utstå många lidanden genom åren, men ändå har det alltid funnits framtidsstro. Fotot från 2019.
Den 20 augusti 1771 började den långa vandringen mot ett nytt paradis, ty som ett sådant var den nya jorden beskriven. Gårdar, djur och bördiga jordar att odla sades finnas när svenskarna kom fram.
Omkring 1000 personer, kvinnor, män och barn; bönder från 127 hushåll, 321 hästar, 115 oxar och 260 kärror till hjälp med transporten, gav sig av, enligt efterlämnade förteckningar.
Ta fram en atlas nu eller googla: Från Dagö nära Finska viken gick de genom Estland, Lettland och Belarus och genom Ukraina ända ner till dess södra del.
Efter ett års vandring under kyla, svält och andra umbäranden anlände gruppen till sin nya hemtrakt den 1 maj 1772. Enligt kyrkboken rörde det sig då om 535 personer, övriga hade dött längs den mödosamma vägen.
Och vad kom de då fram till? Praktiskt taget ingenting. Inga gårdar, inga hus, inga djur, inga nysådda åkrar, endast en karg stäpp vid den stora floden, Europas fjärde längsta efter Volga, Donau och Ural.
Enligt historien sägs de första ord som yttrades ha varit dessa: ”Nu vära ve rätt narrandar”, ”Nu blev vi ordentligt lurade”.
Men kolonisterna repade mod och började långsamt och mödosamt bygga upp sin nya bosättning.
Första tiden bodde de i zemiljankor, backstugor av rysk typ där tre av fyra väggar var nedgrävda och oftast bestod av ren jord.
Jorden var dock bördig och ytorna stora, de 127 hushållen från Dagö gavs jord för 200 familjer. Flera jordlösa yngre bröder fick därmed samma tilldelning som sina äldre bröder.
Men allt var knappast frid och fröjd. Farsoter härjade och dödligheten var hög av rödsot och dysenteri. I mars 1783 fanns endast 135 personer vid liv; 71 män och 64 kvinnor.
Efter hand bildades dock nya familjer av de änkor, änklingar och ungdomar som återstod. Den 29 mars 1784 föddes det första barnet i den svenska kolonin: Johan Larsson Martis.
Långsamt återvände livet i byn.
Michael Knutas och Eva Buskas, gotlänningar som båda har delar av rötterna i Gammalsvenskby.
Här klipper vi, för att få ett avbrott, in en nutidsröst. Eva Buskas är nyhetschef på P4 Gotland.
Hannes farfar kom till Gotland 1929 och gifte sig med en gotländsk kvinna.
– Jag är uppvuxen med borsjtj och de årliga höstmässorna med tanter och farbröder som undrade vems Buskas jag var. Jag reste till byn i början av 2000-talet, fick se huset där farfar växte upp, fick se floden, byvägen och kyrkan, det var fint.
Men sorgligt också, säger hon. Fattigdomen var stor, arbetslösheten hög och hoppet dämpat.
Nu får du, som journalist, till dels arbeta med kriget. Hur känns det?
– Man sätter på en mental jobbkostym. Uppdraget är att rapportera, inte påverkas känslomässigt. Men ibland är det svårt att hålla det ifrån mig, jag är mer gråtmild än vanligt. Det här är ett krig som kryper under huden för väldigt många.
Nu åter bakåt i tiden. För timmarna gick, dagarna, veckorna, åren på en plats långt ifrån det som en gång varit hemma. Traditioner, tro och det svenska språket behölls.
Statliga nyryska förmyndarkontoret noterar 1799 att svenskarna flitigt sköter sitt jordbruk; de odlar vete, korn och råg men åkrarna ligger högt, har sparsam tillgång till vatten och skördarna förbränns lätt av torkan.
Det är helt enkelt ett hårt liv på den flacka och öppna stäppen.
I gamla förteckningar noteras att 1803 var bonden Mats Jöransson och hans måg Mickel Greisson rikast i byn. De ägde fyra hästar, 35 nötkreatur, 50 får, sju grisar, fyra vagnar, en plog, två spinnrockar och en vävstol.
Fattigaste boden Petter Simonsson Larsas hade ingen häst, däremot sex nörkreatur och lika många får, en gris, en spinnrock och en vävstol.
I första hand var det männen som vävde, pengar fannas att tjäna på tyget. Kvinnorna ägnade sig främst åt stickning och virkning.
Mjölkbilen har anlänt till Gammalsvenskby. Fotot från 2019.
Hundra år efter flytten från Dagö hade Gammalsvenskby blivit överbefolkat, 1870 räknades 456 invånare räknades in och tio år senare hade den ytterligare hundra invånare.
Jordbristen var märkbar, en allmän delning av gårdarna genomfördes och situationen blev alltmer akut.
1874 påbjöds att kolonister som tillerkänts privat äganderätt hade skyldighet att ställa upp med rekryter för landets försvar. Den allmänna värnpliktstiden var 16 år, varav sex år i aktiv tjänst.
Svenskbybor tvingades därför att delta i såväl rysk-turkiska kriget 1876-77 och rysk-japanska kriget 1904-05.
Detta gjorde också att många valde att lämna trakten.
1917, året för Ryska revolutionen, den har vi läst om i skolböckerna. Tsar-regeringen störtades och kommunistiska bolsjevikpartiet blev styrande parti med Lenin och Trotskij i spetsen.
De flesta värnpliktiga hemförlovades och många återvände med revolutionära idéer, vilken innebar osämja i byn med plundringar och mord.
Samtidigt var det tider av missväxt. 1919 hade det funnits 610 hästar och 580 nötkreatur i byn – året senare bara 63 utmärglade ök samt ett 70-tal magra kor. Många bybor avled av svält, men flera räddades av Röda Korsets expedition påsken 1922 – för exakt 100 år sedan alltså, så nära ligger historien.
Nu inleddes den jordreform som de kommunistiskt sinnade yngre männen i byn eftersträvat. Alla fick lika stor jordlott och storbönderna plundrades.
Också ett nytt skattesystem infördes för att sätta åt dessa kulaker. Kyrkan förstatligades och förbud mot religionsundervisning infördes.
Prins Carl tog emot i hamnen i Trelleborg när nära 900 gammalsvenskbybor anlände till Trelleborg den 1 augusti 1929. Många av dem hamnade så småningom på Gotland där familjenamn som Utas, Mutas, Buskas och Hoas sedan länge är etablerade.
Det var onda tider, våren 1928 fanns knappt utsäde och ny hungersnöd hotade. Vid det laget hade Josef Stalin (1878-1953) tagit makten i det Sovjetunionen som grundades i december 1922.
Den sommaren hölls en bystämma där nästa alla av de 492 röstberättigade röstade för att emigrera.
Våren därpå beviljade Sovjetmyndigheterna tillstånd till utresa, svenska regeringen beviljade inresetillstånd för svenskbyborna.
Inte för alla, dock. Inte de pojkar som gått med i Röda Armén, inte svenskar bosatta i andra byar och inte de svenskbybor som råkat ut för regimens utrensningar och hamnat i Sibirien. Intet visste de om att deras släktingar nu var på väg bort.
Här bryter vi av med ytterligare en nutidsröst, Michael Knutas. Äldre läsare kanske minns honom som sportchef på GT i skiftet 80-90-tal, nu bor han sedan länge i Stockholm:
– Min pappa Nisse kom till Gotland 1929, tillsammans med alla andra som flydde Stalins terror, berättar han.
Han har inga kopplingar till byn i dag, men det som händer i Ukraina kommer honom ändå nära. Där finns trots allt delar av hans rötter.
Har du varit där på besök?
– Nej, tyvärr. Och pappa ville aldrig åka tillbaka, han hade för svåra minnen av hur de låg gömda när Stalins hejdukar kom och mördade.
Den 23 juli 1929 lämnade 886 personer Gammalsvenskby med två ryska flodångare, från hamnstaden Cherson, som i dag är ockuperad av Ryssland, tog fartyget Constantsa dem till Rumänien varifrån de reste med tåg genom Europa.
På kvällen den 1 augusti 1929 kom gruppen med färja från Sassnitz till Trelleborg.
Prins Carl – son till Oscar II – tog emot i hamnen, höll tal och önskade ukrainasvenskarna välkomna hem.
Dessa kom så småningom att inkvarteras i Smålands regementes nedlagda lokaler i Jönköping innan de spreds över Sverige.
15 åldringar fördes över till ett ålderdomshem som iordningställts på Snäckarve gård Träkumla.
Ett åttiotal svenskbybor reste vidare till släktingar i Kanada och 243 återvände till Sovjetukraina. Av de återstående bosatte sig majoriteten, runt två tredjedelar, på Gotland. Sammanlagt omkring 130 familjer kom att stanna i Sverige.
Sofia Hoas är ordförande i föreningen Svenskbyborna.
Låt oss nu återvända till Sofia Hoas i Vänge, ordföranden i föreningen Svenskbyborna.
I dag är hon fylld av oro för sina många vänner i Gammalsvenskby. Hon håller daglig kontakt med flera av dem och märker att modet hos byborna börjar tryta.
Sofia själv befinner sig dock alltjämt i ett fightmood. Hon gör vad hon kan.
– Jag har lånat ut familjens minibuss för att kunna hämta vid gränsen, jag ställer upp på intervjuer, tar alla chanser att berätta om byn.
Hon gör det för att det hjälper människorna där, de får kraft av att veta att vi i Sverige förstår hur de har det, att det genomförts manifestationer, att det vajar en ukrainsk flagga på ringmuren.
– Många har levt under Sovjet-tiden och är rädda för den ryska propagandan som säger att det inte finns något krig. Men de lever verkligen mitt i det.
Första anhalten i Sverige var Jönköping för de flyktingar som kom från Gammalsvenskby för snart 100 år sedan.