RAPPORT FRÅN BYN
Nyligen rapporterades att en volontärorganisation bombades under en evakuering. Dagen efter besökts en polisbil.
Läget har inte förbättrats; den ryska terrorbombningen fortsätter.
– Det var 20 beskjutningar bara i morse, berättar Föreningen Svenskbybornas Sofia Hoas på onsdagen.
De ryska drönarna riktar bland annat in sig på fordon i rörelse.
– Så man vågar inte ta bilen, folk sitter mest i sina potatiskällare. Läget har varit överjävligt i mer än en månad nu.
Enligt Sofia Hoas gäller detta i flera av byarna längs med floden Dnipro.
Det finns inga militära mål i området. Ryssarna siktar i stället särskilt in sig på humanitära hjälpinsatser, volontärer och vårdtransporter.
– Så det är verkligen terrorbombning.
Vet man vad Ryssland försöker åstadkomma med beskjutningen?
– Dels handlar det om någon slags etnisk utrensning av ryssfientliga. Men man vill också att folk ska ge upp och att de då ska pressa sin egen regering, att de ska säga "vi kan acceptera att bli ryssar, bara vi slipper kriget".
Men taktiken ter sig inte framgångsrik.
– Nej, Ukraina har byggt upp en stark vilja att vara självständiga. Även många som tidigare var ryssvänliga har ändrat sig, det började redan efter invasionen av Krim.
Men det gäller att överleva också. Endast Föreningen Svenskbyborna har under vintern lyckats leverera 125 ton värmebriketter, trots bombhot och förstörda vägar.
– Det behövs för att de inte ska frysa ihjäl i sina källare. Vi köper in dem i en storstad 15 mil norr om byn och har en chaufför som levererar. En annan hjälporganisation har lyckats nå fram med matpaket. Vi lyssnar av med byborna vad som behövs.
Några hjälpsändningar har ankommit från utlandet också. Företaget Visbymäklarna har sponsrat en vattenpump, som egentligen ankom i början av året, men i brist på elektricitet har den varit svårkörd. Nu finns även ett elverk på plats, så det går åter att pumpa upp eget vatten.
– Men alla kan inte gå och göra det samtidigt, blir det en folksamling kan det öka risken för bombning. Så det är inte enkelt ändå.
Läget är fortsatt desperat. 400 av 2400 invånare finns kvar i byn numera. Sofia Hoas får ofta frågan varför någon stannar överhuvudtaget.
– De som är kvar är de som inte kan flytta på sig, samt släktingar som tar hand om dem. Sedan ska man ju ha någonstans att fly också, svarar hon.