Rapport från byn
Den lilla byn Gammalsvenskby vid Dnipros norra flodbädd ligger nära den av Ryssland ockuperande delen av Ukraina.
Sedan byn i november ifjol efter sju månader befriades har Ryssland utövat beskjutning med såväl artilleri som drönare, vilket skapat förödelse i samhället:
– Många har fått sina hus förstörda, de stora tunga glidbomber som Ryssland börjat använda lämnar bara ett hål kvar i marken. Det har dessutom brunnit väldigt mycket i och med att sommaren varit torr, säger Sofia Hoas, ordförande i föreningen Svenskbyborna.
Hon har sedan krigsutbrottet 24 februari 2022 hållit ständig kontakt med människor i byn för att sprida kunskap om belägenheten där.
Genom det arbetet har medel kunnat samlas in för ett flertal hjälpsändningar till byn, det har dessutom skapat en medvetenhet bland svenskarna om byn och dess historia.
Gammalsvenskby grundade 1782 sedan svenskättlingar på estniska Dagö deporterats söderut till det platta slättlandet vid Dnipros norra bädd.
Under sommarmånaderna har beskjutningen mot byn stundtals varit intensiv. Rekordet slogs den 4 augusti då omkring 200 bomber tog mark.
Trots allt har endast ett fåtal människor mist livet, mycket tack vare att det inte minns många kvar i byn och de som valt att stanna lever i sina källare.
Ryssland har nyligen i sina propagandakanaler meddelat att ett ammunitionsförråd slagits ut och 60 ukrainska soldater dödats.
– I själva verket var det ett traktorförråd som förstördes och en 73-årig kvinna som miste livet, vilket i sig är illa nog då det inte finns några militära mål i Gammalsvenskby, säger Sofia Hoas. Det är ren terror.
Tidigare levde drygt 2000 personer i det lilla samhället, idag är mellan 200 och 300 kvar. Många har flytt till staden Novoraisk beläget bortom artilleriets räckvidd.
En hel del har även flytt Ukraina, bland annat befinner sig runt tio personer från byn för närvarande på Gotland.
– Men flera har återvänt för att få träffa sina män som kallats in i kriget, säger Sofia Hoas.
Kampviljan har hela tiden varit stark hos befolkningen, men Sofia Hoas har anat att den ibland börjat svikta.
Byborna frågar sig vad de fram i tiden har att återvända till när så mycket jämnats med marken.
– Men samtidigt måste man se framåt, även om det kanske är långt fram i tiden. Kanske har man möjlighet att bygga upp något nytt, hållbart. Det är så vi måste tänka trots allt som händer idag.