Ljuset som bryter genom våg efter våg blev vägen tillbaka. Cecilia Mellberg har nu sammanställt sina fem år vid havet i en film som visas i Visby domkyrka.
Efter en kall natt skiner solen in genom fönstren i 1700-talsgården i Gammelgarn. Elden knäpper i den vita Husqvarnaspisen, på köksväggen hänger en blankslipad yxa som prydnad. Här bor lugnet, här trivs Cecilia Mellberg, och här har hon hittat vägen tillbaka. Uppfylld av livet självt och den inre resa hon gjort berättar hon om uppväxten med tre generationer på en helt annan gård – barndomshemmet i Endre.
– Det var fantastiskt. Morfar var min idol och jag hjälpte honom med höskörden, fick vara med vid slakt och jag hade också snickarbyxor på mig. Jag var en minikopia. När han sov middag sov jag middag bredvid honom, säger hon och berättar hur hon tidigt visste att det var fotograf hon ville bli.
Som dyslektiker har bildspråket alltid varit Cecilias. Efter fotolinjen på Folkan i Hemse sökte hon och kom in på Nordens fotoskola på Biskops Arnö utanför Stockholm.
– Lärarna såg mig och lyfte fram mitt sätt att uttrycka mig på, säger hon, för att genast börja förklara hur viktigt det är att komma nära och hitta kompositionen i det hon vill uttrycka.
När Cecilia Mellberg i slutet av 1990-talet jobbade som fotograf på Gotlands Tidningar träffade hon journalisten Anna Lytsy, som några år senare blev hennes livskamrat. Anna hade två barn – och gården i Gammelgarn som blev tryggheten när stormarna skulle komma.
– Jag fick diskbråck och branschen kollapsade, säger Cecilia Mellberg och berättar hur hon fick lämna de uppdrag som hon brann för, och jobba som fritidspedagog istället.
Jobbet fanns i Stockholm och när hon erbjöds fast anställning kom tårarna, och en känsla av att bli instängd – långt från det bildspråk hon hade inom sig.
– Det var en sorg att ge upp fotot, Anna och jag hade dessutom burit stora och påfrestande saker under lång tid, och 2015 kollapsade jag. Jag försvann ur mitt jordiska jag och under tolv dygn varken åt eller drack jag, säger Cecilia Mellberg och berättar hur hon akut blev inlagd på sjukhus.
I den allra första vågen som Cecilia Mellberg fotograferade slungades hon omkull och svävade fri som en kork i vattnet. Nu ingår bilden i hennes film.
Under fem veckor låg Cecilia Mellberg på fyra olika sjukhus i Stockholm. Men det var bara den fysiska kroppen som gav upp. Sinnesintrycken blev starkare och plötsligt kunde hon se detaljer och minsta skiftning, och förstå saker hon aldrig tänkt på tidigare.
– Läkarna förstod ingenting och de var övertygade om att det var livshotande. De trodde att jag hade fått en hjärntumör eller en stroke, men inga tester påvisade något. När min kropp låg på sjukhus var mitt medvetande på en annan plats, en plats där man ser sammanhang och att allt hör ihop, säger hon i ett försök att förklara det stora som hände i henne.
När hon till slut skrevs ut åkte hon tillsammans med Anna till gården i Gammelgarn – och till havet. Där började den långa vandringen, både längs horisontlinjen och vägen tillbaka.
– Havet är himmelen på jorden för mig, säger Cecilia Mellberg och berättar hur hav och vågor inte bara blev medicin utan också kom att förändra resten av hennes liv.
Caroline Giertz har gjort musiken, i mitten Cecilia Mellberg och till höger författaren Anna Lytsy som skrivit texten och som hon delar sitt liv med.
Efter fem år vid havet sa Cecilia Mellberg upp sin fasta tjänst som fritidspedagog. Hon började gå igenom de tusentals bilder hon tagit, en del av dem i våtdräkt ute i havet, i vågorna, i urkrafterna, flytande som en kork.
– Jag printade 250 bilder och sorterade ut 93 av dem, säger hon och berättar hur hon sökte och fick 100 000 kronor i stipendium från Barbro Osher Foundation, den svenska synnerligen kulturintresserade finansiären som numera bor i Kalifornien.
Stipendiet gick inte att söka som privatperson, men via Gotlands konstförening med Moderna museet i Malmö och Kalmar konstmuseum som andra bidragsgivare. Med vännen Caroline Giertz specialkomponerade musik och en text av Anna visades stillbildsfilmen första gången på Kalmar konstmuseum i somras.
– Jag fick ett eget rum och filmen projicerades på väggen, säger Cecilia Mellberg och berättar hur hon började gråta när hon såg den första gången.
I onsdags kväll var det vernissage i Visby domkyrka, där verket visas året ut i den lilla bönekammaren längst fram till höger om altaret. Att ha varit svårt sjuk och behövt kämpa för att komma tillbaka ser Cecilia Mellberg inte som ett lidande.
– Det har varit en utveckling och jag och Anna har kartlagt vad som hände. Det är en gemensam resa vi har gjort och vi ser världen på ett helt annat och mycket större sätt nu.
Anna skriver på en bok om resan, och Cecilia Mellberg har nya projekt vid havet på gång.
– Havet är så näraliggande den plats jag varit på – där allt hänger ihop fyllt av kärlek, säger hon.