Cecilia Mellberg har gjort havet till sitt. I själva verket ÄR hon havet, i det finns alla känslor och stämningar. Att vandra längs kusten hjälpte henne att komma tillbaka till sig själv efter en särdeles "rymdfärd".
DU&JAG
22 tjocka skrivböcker har det blivit, fyllda med anteckningar från långa samtal i kökssoffan i Gammelgarn.
Sju års försök att förstå vad som egentligen hände när Cecilia Mellberg rent medicinskt var nära döden, men samtidigt öppnade sig mot en högre intelligens, bortom vår begreppsvärld
Livskamraten Anna Lytsy i soffans ena hörn med skrivblock och frågor, Cecilia i den andra med minnena av platsen hon besökte.
Det har varit en resa där läkarvetenskapen stått som frågetecken – första teorin var en stroke eller hjärntumör – men där Cecilia och Anna som individer och som par nått en ljusare plats, bortom den allmänmänskliga rädslan.
– Ja, säger Cecilia, där vi sitter i köket på gården i Gammelgarn, byggd på 1700-talet. Det finns bara positiva känslor kring det jag varit med om. Jag skulle aldrig vilja ha det ogjort. Det har öppnat helt nya världar.
Anna håller med:
– Vi har, tillsammans, blivit uppkopplade mot en helt annan intelligens än vår mänskliga och där vi fått ta del av vad vi uppfattar som en mycket större bild av existensen på jorden.
Vi ska förstås tillbaka dit i den här intervjun.
Vi känner varandra ytligt, alla tre. Cecilia är fotograf, en tid gjorde vi många jobb tillsammans på GT. Hennes livskamrat sedan drygt 20 år är journalist och branschen är liten, alla känner inte alla, men många känner många. Aldrig har vi dock pratat om ämnet för den här artikeln.
Under december ställde Cecilia ut bilder på havet, det helagörande, i en stillbildsfilm kallad ”Havet är” där hennes berättelse också fick liv av musik och av Annas ord, lästa av Cecilia själv.
Verket visades i Visby domkyrka, en plats där havet redan sedan tidigare finns närvarande i form av minnesmärken efter sjökatastrofer.
Ja, havet finns förstås alltid nära och som en kraft att förhålla sig till för alla öbor. Havet ger och havet tar.
Det var havet som kom att bli Cecilias ”räddning”. Ordet inom citationstecken, ty någon räddning i egentlig mening var det inte.
Snarare spelade havet huvudrollen i den läkandeprocess där hon fick perspektiv och hittade tillbaka till sig själv igen efter vad som hänt. Under sina kustvandringar mellan Ljugarn och Katthammarsvik – sommar, höst, vinter, vår – blev hon rent av ett med havet.
– Det har alltid fascinerat med sin urkraft. Det är dess villkor som gäller, människan har inget att sätta emot. Alla tillstånd finns där…jag går i vattnet med en fråga och kommer upp med svaret, säger hon.
Cecilia växte upp i Endre, jordbruk med gris, lamm och tjurar, tre generationer som bodde tillsammans. Morfar var hennes stora förebild, hon hängde med honom i allt.
De där åren gjorde henne till lantistjej, det känner hon djupt inom sig och så ofta hon kan befinner hon sig på Gotland, trots att boendeadressen finns på Södermalm i Stockholm.
– Det Anna, som kommer från Stockholm, blev allra mest imponerad av när vi träffades var att jag kan backa med dubbelsläp, berättar Cecilia. Jag tror det gjort gott att få växa upp som jag gjorde. Jobba med det jordnära. Förutom betorna… Ligga där och gallra när kompisarna for till badstranden!
Vadå? Berätta.
– Har du aldrig gjort det? Gallrat betor!? Det har alla bondungar på Gotland gjort, oändliga rader som skulle rensas, man kan drömma mardrömmar, skrattar hon.
Förhållandet till dessa rotfrukter mildrades dock något när hon, tillsammans med författaren Eva Sjöstrand och fotografen Katarina Grip-Höök, dokumenterade sista betskörden på Gotland vilket blev första utställningen på Björkanderska magasinet i Visby 1999.
Cecilia Mellberg har svarat, Anna Lytsy har frågat och gjort anteckningar som fyllt totalt 22 stora anteckningsböcker.
För trots alla djur och växter omkring sig som liten visste hon tidigt att fotograferandet var hennes väg. Inte minst entusiasmerades hon av sin bildlärare på Romaskolan.
– Det hände något i mig när jag fick framkalla och kopiera, jag blev som ett med kameran. Att fotografera var som en självklarhet. Ja, så skulle jag säga det.
Hennes första kamera var en Olympus OM-1:a, hon fick den som plåster på såren då familjen flyttade till Zimbabwe när Cecilia gått ut högstadiet. Pappan jobbade på Vägverket och familjen bodde där i drygt två år.
Väl tillbaka i Sverige, vi summerar lite här, utbildade hon sig på Folkan i Hemse och Nordens fotokola på Biskops Arnö i Uppland.
Hon vikarierade på Sydsvenskan, på Gotlands Tidningar, var knuten till olika uppdragsgivare inom fackpressen.
– Men så kom 2010 och branschen kollapsade. Tidningar gjorde sig av med sina fotografer, jag fick jobb som lärare på Högalidsskolan i Stockholm. Det var bra det också, men samtidigt en stor sorg i att behöva ge upp fotograferandet.
För det var ju inte bara en sysselsättning och ett yrke, snarare en passion. Hon VAR verkligen bilderna och motiven precis som hon senare verkligen kom att BLI havet.
2015, sju år sedan nu. Tärd av arbetet i skolan som inte var hennes tänkta väg, privata utmaningar som en tid brutit ner henne, ryggen som sade stopp av ett långdraget diskbråck…
…och semesterns ledighet som den sommaren inte räckte till. Det skulle, med ett vedertaget ord, gå att kalla utbrändhet, men det var något helt annat.
Hon tog, bildligt talat, hissen upp i en annan dimension. Eller som hon själv uttrycker det:
– Jag började gå utanför tid och rum, och fick en övergripande blick på tillvaron. Jag kunde guida andra som hade problem på ett mästerligt sätt. Men samtidigt försvann jag från mig själv och visste inte vem jag var, säger hon. Till slut visste jag inte var jag var eller ens vad!
Hon försvann för Anna också, som förstås märkte att något var galet.
Så hon tog henne till Stockholm, Cecilia minns inget, 112, de slussades runt mellan olika sjukhus, läkarvetenskapen stod handfallen, var det hjärntumör eller kanske en stroke?
Cecilia Mellberg
I fem veckor vårdades Cecilia på fyra olika sjukhus, under tolv dygn varken åt hon eller drack, all inclusive-dropp insatt för att hålla henne vid liv.
Cecilia var alltjämt bortom, som hon säger det, tid och rum, en annan dimension.
– Den enda som fick kontakt med mig var Anna, det var hon som höll mig kvar.
Hur då "kvar"?
– Jag var på väg att dö men hon höll mig kvar här på jorden, i livet.
Var var du, som du minns det?
– Jag såg att vi alla ingår något större, i ett enormt nätverk och hur allting hänger ihop, såg lidandet här på jorden, hur illa vi gör varandra. Jag befann mig på en ljus plats med större överblick, kärlek, jag kan inte förklara bättre än så, det finns inga ord som räcker till, men…jag fick en förståelse för det stora sammanhanget. Så kan jag säga. En förståelse.
Av tusentals bilder fotograferade under fem år valdes 93 ut till stillbildsfilmen "Havet är" som bland annat visats i Visby domkyrka.
När läkarna på neurologen, efter den akuta, livshotande fasen, inte hittade några fel fördes Cecilia över till psykiatrin.
En erfaren läkare tog sig an henne, sa ”jag har ett helt liv inom psykiatrin bakom mig, men vet inte vad det här är och vi ska göra så lite som möjligt”.
När Cecilia, efter en tid, ”landat på jorden” ordinerade han Anna och henne att ”återvända till brottsplatsen och där vistas i lugn och ro”, det vill säga till gården i Gammelgarn.
Och så kom det att bli.
Det var där hennes långa vandringar längs den bedårande kusten inleddes, precis som deras kvällsliga sittningar med block och penna och frågor som kom att räcka i nästan sju år.
– I somras tog de slut, säger Anna, som förstås är med under intervjun.
Cecilia hade då åkt den där bildliga hissen så högt den går och sedan tagit trappa för trappa ner medan Anna börjat nerifrån och steg för steg tagit sig uppåt. På mitten har de nått varandra i förståelsen av den stora bilden.
Det Cecilia var med om heter ”spiritual emergency”, ett fenomen utan svensk översättning som kan liknas vid stadiet bortom ”nära döden-upplevelsen”. En SE innebär ett kraftigt andligt uppvaknande där vederbörande kliver utanför allt det vi kallar verklighet till en annan och större sådan.
Anna, som alltså är journalist, väjde inte för några hinder och sökte svar där svar kunde tänkas finnas. Hos tjeckiske psykiatern Stanislav Grof, till exempel. En internationellt renommerad nestor och en av pionjärerna inom transpersonell psykologi.
Även för honom var Cecilias uppvaknande bland det kraftigaste han hört talas om under sina yrkesår.
– Sådana här andliga uppvaknanden hör till de slags företeelser som inte går att förklara med vad vi vanligen menar med naturvetenskap, de innebär en uppkoppling mot en större intelligens än vad vi människor normalt har tillgång till, säger Anna, Cecilia sitter intill, nickar.
– Jag blev medial, säger hon. Kan kanalisera från det vi brukar kalla andra sidan, från det övergripande perspektivet. Det har hjälpt Anna och mig att lägga pusslet om oss själva, alltså om mänskligheten, i universum.
Cecilia Mellberg
Vi tar oss ut till havet sedan. Förstås. Går längs den karga kusten vid Sjaustru. Ytan är lugn den här dagen, stenarna täckta med ett tunt islager.
Det är här Cecilia gått med sin kamera, fotograferat i stiltje och storm i iskyla och sommarsvett. Efter något år köpte hon våtdräkt och äventyrskamera.
Att stå bredvid var inte nog, att vara i havet – rent av vara havet – tog henne närmre den plats och det tillstånd hon en gång befunnit sig i: det där ljuset, kärleken, bortom alla begränsningar.
I havet finns allt, alla känslor; sorgen, rädslan som blir till lekfullhet och frihet, allting är expansion.
Det händer att hon går i havet ledsen men kommer därifrån lätt, glad.
– På jorden är havet för mig den plats som är så nära det går att komma där jag var, att vara på toppen av en våg innan den kraschar ner…det är som att komma hem en stund.
Det finns en sorg, säger hon, att inte vara kvar där, i ljuset. Att inte få vara där jämt. Men rädslan är borta, rädslan för…allt.
– Det finns inget som håller oss tillbaka längre, säger Anna. Jag har också hamnat där. Tänk alla beslut vi människor måste ta här i livet, faktiskt helt utan beslutsunderlag! Nu låter vi saker bara hända.
Så här är de nu, sju år senare. 22 anteckningsböcker innan frågorna tog slut. Anna arbetar naturligtvis på en bok om deras gemensamma upplevelse.
En tid var Cecilia som anden som sluppit ur flaskan, nu är hon delvis tillbaka.
– I början, efter min "rymdfärd", förstod jag inte de sociala koderna, jag var rättfram, sade vad som föll mig in. Nu har jag lärt mig på nytt.
Flyger fritt utanför ”flaskan” gör hon numera lite i hemlighet, skrattar hon.
För så är det. Trots att ämnet är tungt och ibland för stort för ord ska kunna beskriva är intervjun full av skratt, Cecilias skratt är som jag känner det sedan vi arbetade tillsammans, intensivt och medryckande, när som helst kommande.
När du ser tillbaka på allt du varit igenom, är det med positiva eller negativa förtecken?
– Det är positivt, bara positivt. Det här har helt ändrat våra liv till det bättre.
DU&JAG, Cecilia Mellberg.
Verket ”Havet är” ställdes alltså ut i Visby domkyrka i december, tusentals bilder blev 250 printade kopior och till slut 93 i den färdiga stillbildsfilmen, som tillkom med hjälp av finansiellt stöd från såväl organisationer som privatpersoner.
Anna har skrivit orden som Cecilia läst in, originalmusiken är komponerad av Caroline Giertz.
Under hela sommaren visades "Havet är" på Kalmar konstmuseum. En visning har också skett i Östergarns bygdegård.
Där berättade Cecilia om sin resa och fick starka känslor i respons. För, har hon och Anna märkt:
– Människor är mycket öppnare än man kanske tror. Alla bär på sina egna upplevelser, funderingar och trauman. Och nästan alla undrar vad som egentligen händer efter döden.
Cecilia började arbeta deltid 2017 och hade sin anställning på Högalidsskolan kvar till 2020. Nu ägnar hon sig åter åt fotograferandet, nya projekt är på gång där havet är närvarande.
Annat är inte att vänta, Östersjövatten i ådrorna som hon har.
– Ja, det är lite orättvist, säger Anna. Jag har en bild av Cecilia på min mobildisplay, hon har en av en havsvåg!