Mangårdsbyggnaden bakom Stefan och Emelie, med Alice som just lärt sig gå, ska återfå sin naturliga skönhet och själ.
De dansk-svenska gårdshundarna Harry och Pelle skäller nyfiket på främlingen som stannar sin bil. Mot kyrkan i Hörsne breder hästhagarna ut sig – i socknen som har fler hästar än invånare.
I början av förra året fick Ganthem tre nya sockenbor.
– Vi flyttade in i januari, Alice kom i februari och jag bytte jobb i april. Välkommen till Livet AB, säger Stefan Pettersson, till yrket projektledare hos Gotlandshem, skrattande och berättar att han just nu är hemma på pappaledighet.
Han är hockeyspelaren från Värmland som 2017 mötte hästtjejen från Gotland under solen i Karlstad.
– Jag hade aldrig varit i närheten av en häst förut, säger han medan Emelie Ahlin berättar att hon då jobbade som marknadschef på Färjestadstravet, granne med hockeyarenan.
Uppvuxen på hästgård i Halla satt Emelie på hästryggen innan hon kunde gå. Som för många andra utflyttade gotlänningar drog banden i henne, tillbaka hem till ön. Det stora hästintresset gjorde inte längtan hem mindre. Att hon hade varit marknadschef på flygbolaget Nextjet gjorde att hon fick en liknande roll på bolaget Air Leap, och 2021 kunde flytta tillbaka Gotland igen.
– I dag är jag operativ chef för eventbolaget goGotland, säger Emelie Ahlin med dottern Alice i famnen och berättar hur de först förgäves försökte köpa ett hus.
Emelie växte upp med hästar och förverkligar nu sin dröm, ett eget liv på en hästgård.
Då bodde paret i ett hyrt hus i Barlingbo, och såg budgivningen på fastigheter stiga med miljonen.
– Det var helt hysteriskt, säger Stefan Pettersson och tittar ut genom köksfönstret där snart majsen står manshög på åkern utanför.
För någon mening var det trots allt att det då aldrig blev något köp.
På slätten vid Godrings i Ganthem bodde Emelies mamma Lina och hennes man Kenneth. De drev Ganthem ryttargård, med bred hästverksamhet som slukade all deras tid.
– Vi ville behålla gården i familjen och kom fram till att vi skulle köpa den. Och Lina och Kenneth bor kvar i en flygel, säger Emelie Ahlin och berättar att det ändå blev en utmaning.
För nu skulle gården hon hade varit i så mycket rustas efter både hennes och Stefans tycke och smak:
– Det ska ju bli vårat!
Att hitta rätt nyans på färgerna var en stor fråga, men både Emelie och Stefan är nöjda med slutresultatet. När kulören väl är satt på övervåningen tror de att det blir lättare i resten av huset.
Ett plus ett blev tre i form av Alice. Också en konstruktiv projektledning, i det flerårsprojekt som just nu pågår. Emelies otålighet och Stefans kunskaper som elingenjör och på byggsidan matchar varandra, om än inte alltid utan diskussioner.
– Jag är travhästen och han är kusken som styr. Jag skulle så gärna vilja få bort de här gula gamla luckorna och få ett nytt kök, säger hon, medan han avslöjar att just köket är något av en hållhake:
– Jag säger det till henne varje gång hon kommer med något nytt hon vill att vi ska sätta i gång med!
Taket i köket är lappat och lagat, när inneväggar tas bort blir överraskningen därför stor för vad som döljer sig bakom.
Ovanför dem i taket berättar skarvade brädor om gårdens tidiga historia. Det som kan ha varit en trappa upp till våningen ovanför syns tydligt. Den nuvarande trappan har de slipat och vitsåpat. Övre plan prioriterades hårt, med sovrum i det som sedan ska bli Alice eget, och ett allrum.
– Här inne blir "master bedroom", men just nu är det min snickarverkstad, säger Stefan Pettersson och öppnar de ljuvligt gröna pardörrarna.
Färgvalet var just en sådan sak som diskuterades mycket.
– Vi är så nöjda och att det fick ta sin tid, säger Emelie Ahlin.
Övervåningen har hittills fått mest kärlek. Allrum och sovrum för Alice är klara, det som ska bli stora sovrummet är för tillfället ännu snickarverkstad.
Att leva sin vardag i ett pågående byggprojekt är en viss utmaning, för den som är otålig. Men Stefan och Emelie är överens om att det är rätt väg att gå att låta allt ha sin tid, hinna tänka efter både en och två gånger, och att göra allt med början i rätt ände.
– Vi har en liten dotter som är det viktigaste vi har. Därför kan man inte bara riva ur och bo i byggdamm, säger han.
Allt kommer att få ta sin tid. Men taket är ändå den skyddande hatten på huset och prioriterat. Innerväggar ska flyttas. Tre blindfönster som en gång murats igen ska öppnas igen. Och i källaren ska en vinkällare inrymmas med sitt golv av slitet trampade kalkstensflis.
– Det känns häftigt att ha skalat av och tagit fram det naturligt vackra. Det är så underbart med gamla gotlandsgårdar att de är så vackra i sin natur, säger Emelie Ahlin.
Gården i Ganthem rustas varsamt i ett tempo som passar småbarnsföräldrar. Emelie Ahlin och Stefan Pettersson menar att de behöver tid för varandra och allra mest för ettåriga dottern Alice.
För att få som ett album av bilder åt sig själva, men också sprida inspiration och få respons från andra, startade paret @gotlandgarden, ett konto på Instagram.
– Vi är öppna som personer och därför tycker vi att det är jättekul att få dela med sig till andra. Det är en sån boost att få vänliga ord tillbaka. Vi följer också fler som renoverar. Att se hur folk efter pandemin vill tillbaka till landet och det som är naturligt känns så härligt, säger Emelie Ahlin.
Att allt inte måste vara perfekt, stylat och sminkat, menar hon gör det mer trovärdigt och ger större igenkänning för de som följer kontot.
– Nu är trenden att visa upp hur det faktiskt är.
När Stefan träffade Emelie hade han aldrig haft närkontakt med en häst. När Alice växer upp gör hon det däremot tillsammans med gårdens alla hästar.
Ett drygt år in i sitt livsprojekt har Stefan och Emelie en del råd som de kan dela med andra. Att diskutera mycket, och låta alla komma till tals, har för dem gjort att generationsskiftet av gården fungerat bra. Att sedan dyka rakt in i en renovering i snabbt tempo är däremot inget de rekommenderar.
Gården de tog över har äldre anor, men byggdes på 1890-talet upp efter en brand.
– Tyvärr totalblåstes allt på 1950-talet, säger Stefan Pettersson och berättar att kakelugnar åkte ut och plastmaterial in, en mödosam process för dem att återställa som kommer att få ta sin tid.
När föräldrarna drar på sig snickarbyxor och målarskjortor har Alice nära till mormor och morfar i flygeln. Att se varandra och bådas olika behov, menar de, är viktigt för att renoveringen ska bli hållbar.
– Man måste ju kunna leva längs vägen och ta hand om varandra. Man är inte mer än människa, säger Stefan Pettersson och tillägger att de har varsitt heltidsjobb och att gården har 22 hästar som också kräver sin tid.
Emelie drar med handen längs plankan som tagits ur ett träd från den egna skogen och nu blivit bänk.
Till gården hör en del skog, en guldgruva för känslan av att kunna fälla egna träd och lämna till grannsocknen för sågning.
– Den här bänken har jag gjort, säger Emelie Ahlin och drar ömt handen över den lena plankan, där stammens struktur lämnats kvar.
Gården ska putsas och få nytt tak. Mycket återstår och att renovera i lagom tempo gör att man hinner med att göra alla val och tänka en gång till, menar Emelie och Stefan.
När huset har återfått sin själ, och alla rum är klara och målade i den färgskala som inletts på övervåningen, väntar miljöerna utomhus. En pizzaugn och utekök står på önskelistan, liksom renovering av brygghuset och vinden där.
En längre ridbana som löper hela varvet runt de andra hagarna ska också göras.
Emelie ursäktar sig för att försvinna in i ett digitalt möte i jobbdatorn:
– Man får inte bli stressad över allt som ska göras – för det går inte att göra allt samtidigt, säger hon.
Stefan är just nu pappaledig och hemma med Alice på dagarna medan Emelie jobbar.