Björn Anderssons liv hängde på en skör tråd. Men tack vare snabbt och professionellt agerande av vården är han alltjämt vid liv. ”Människor klagar alldeles för mycket på vården.”
Så här skrev Björn i en insändare som publicerades i tidningen i samband med lucia:
”Jag är ingen kändis, jag är inte rik, inte vacker eller ung och ändå lägger man ner så mycket tid, organisation och resurser för att undsätta mig i en krissituation och rädda mitt liv”.
Och vidare:
”…jag kommer aldrig mer att klaga över vår kommunalskatt”.
För så har han väl som de flesta av oss gjort emellanåt. Börsen har stundom varit tunn och att då se en betydande del av varje intjänad hundralapp fladdra iväg har varit tufft.
I dag, om inte förr, vet Björn att de där pengarna landar där de som bäst behövs. De hjälper bland annat till att rädda liv, som när han själv fick vätska i hjärtsäcken som komplikation i samband med en hjärtoperation.
I luciatid i 2021 var han en hårsmån från döden.
– Om jag inte fått all den snabba hjälp jag fick hade jag varit begraven i dag, säger han och ser ut i vintern.
Garde är vitt av snö den dag vi träffas. Den kunde minsann hålla sig i Norrland, tycker han med ett skratt. Snön alltså.
Här, i ett litet grönt hus vid vägen mot Ljugarn, har han bott i drygt åtta år nu.
Lite märkligt egentligen, men varken han eller syrran hade någon anknytning till ön, ändå hamnade de näst intill grannar.
– Hon flyttade till Etelhem fem år innan mig då hennes karl fick jobb på Gotland. Och tids nog flyttade jag alltså efter.
Vi ska till dramatiken i den är intervjun, till bilkraschen och hjärtåkomman och vem han blivit efter krisen. Vad gör krisen med en människa? Ja, det ska vi fråga oss.
Men först lite bakgrund.
Björn Andersson flyttade till det gröna huset i Garde för åtta år sedan.
Björn är stockholmaren som kom att arbeta inom elektronikbranschen, allt från att reparera och kalibrera till att verka som chef. Den stockholmska accenten sitter i trots att han lämnade huvudstaden när han var 21.
Merparten av arbetslivet har tillbringats i Arboga, men en bit in på 2000-talet, då branschen störtdök hade han flyttat till östgötska Rimforsa…och blev plötsligt utan jobb.
– Du vet, säger han, ingen direkt utbildning men med en förmåga att lära mig. Men där stod jag ändå utan jobb, det var 2002 och jag hamnade mellan stolarna. Det höll på att ta knäcken på mig fullständigt.
Så illa berörd blev han av Arbetsförmedlingen, säger han, att han utvecklade mentala problem och gick in i en depression.
Så för att rycka upp sig och inte riva väggarna i huset gick han slutligen till en granne som var bonde och undrade om det inte fanns något han kunde sätta händerna i.
– Jag höll på att gå under, det var liksom sista chansen.
Grannen drev ett smådjurskrematorium och det visade dessutom att ingen kan ha en aning om vilka vägar livet kan ta oss människor.
…för bonden var missnöjd med de askurnor som fanns på marknaden och varför då inte, tänkte Björn, börja tillverka en typ som fungerar bra.
Sagt och gjort. 2009, efter ha startat egen firma, levererade han sin allra förstå urna, tillverkad av björkplywood i sin egenbyggda urnfabrik. Till dags dato har han tillverkat runt 35 000 stycken.
I dag är Björn pensionär men är fortfarande aktiv, två kunder håller han kvar och tillverkar idag runt 2000 urnor om åren i sin lilla verkstad i Garde.
För det var där han hamnade. I Garde på Gotland.
Urnor i björkplywood, ett material som numera bara tillverkas i Ryssland, varför Björn Anderssons tillverkning går på sparlåga.
Han växte ur den plats i Rimforsa där han höll till, övervägde att flytta till ön så syrran höll ögonen öppna. En dag ringde hon; ”Jag har hittat ditt hus!”.
– Och så blev det, hon hjälpte mig med ekonomin. Min var i botten efter år av arbetslöshet, jag hade inte råd att köpa något. I november 2014 flyttade jag hit, åtta år sedan nu.
Utan någon som helst anknytning till ön?
– Exakt. Ingen alls. Jag tänkte hur ska det gå! Hur ska jag kunna ta plats? En 60-åring som pratar stockholmska, men det har funkat bra, trots allt.
Han lever ensam och här flyter dagarna stilla. Ibland far han in till Visby för att handla. Precis som han gjorde den 26 november 2021, den dag som inledde den tid som skulle bli ett så tydligt före och efter i Björns liv.
Björn Andersson har fått en ny chans och en nystart på livet.
Så låt oss ta oss till den tid som är nu, fast för ett år sedan.
Då firade han jul och nyår tillsammans med systern och hennes man i Etelhem, nyligen utskriven från vården och dessutom återuppstånden från de närmast döda.
– För tänk vilken tur jag hade och vilken enormt skicklig personal som lagt ner tid och kunnande på mig. Jag känner sådan otrolig tacksamhet!
Den 26 november var Björn alltså på väg i bil till Visby för att handla, han närmade sig Roma samhälle, funderade på vilka butiker han behövde besöka…
– …och sedan var det som i en film, du vet när det klipper från en scen till nästa. Allting var plötsligt grått med någon vitt virvlande i luften. Jag satt där som när man vaknar mitt i natten och försöker förstå var man är.
Björn hade helt enkelt slocknat i bilen, gått av vägen åt vänster – tack och lov utan att få möte – och det grå han såg var motorhuven, det vita var talk från krockkudden som löst ut.
Så här beskrevs det på vår nyhetssajt helagotland.se klockan 12:07 den dagen:
”Trafiken på väg 143 mellan Högbro och Roma busstation påverkas i både riktningarna av en olycka, uppger Trafikverket. Larmet kom strax innan klockan tolv på fredagen och trafiken bedöms påverkas till klockan 12.50”.
Några enkla rader där bara som inom sig bär en hel historia.
DU&JAG, Björn Andersson.
Med ambulans togs han till Visby lasarett – och där tar hans dryga tre veckor inom vården vid, de som kom att förändra hans liv.
För de släppte inte ut honom, som han uttrycker det. Istället sattes undersökningar in för att förstå vad som orsakat singelolyckan.
– Det visade sig att mina kranskärl var alldeles för trånga och att jag behövde göra en bypass-operation, så jag skickades med helikopter till Karolinska i Stockholm och opererades den 8 december, berättar han.
Så långt allt gott och väl. Björn flögs åter till Visby för några dagars tillsyn innan den tänkta utskrivningen. Han minns hur han gick och lade sig i sin sjukhussäng kvällen den 11 december…
…och att han sedan satt på sängkanten medan en sjuksköterska höll honom hårt i händerna och ordagrant sade: ”Det är inte riskfritt, det här”.
Klockan var tio i fyra på natten det 13 december, luciamorgonen.
Björn förstod ingenting, som när han satt i bilen på väg in i Roma, ”Vadå inte riskfritt?” och vad är det som inte är fritt från risk.
När han fick veta att han drabbats av vätska i hjärtsäcken, att drygt ett dygn passerat utan att han varit medveten om det och att han inte fick lov att lägga sig ner förstod han desto mer.
– Jag har läst och alltid varit intresserad av anatomi så vad det innebär hade jag helt klart för mig. Jag tänkte att det här rummet är det sista jag ser, så bäst jag ser mig om ordentligt.
Ett stort ärr går över bröstet där han öppnades akut för att tömma hjärtsäcken på vätska.
Jag tar kontakt med hjärtavdelningen på Visby lasarett och får veta följande:
Hjärtat innesluts i en styv bindvävssäck, kallad perikardiet, och kommer det vätska i den – ofta blod eller sårvätska, då kallad perikardietvätska – tar den plats och därmed kraft från hjärtat att ta emot nytt blod och pumpa ut i kroppen.
Utvecklas detta långsamt, vid exempelvis en lindrig inflammation, hinner hjärtsäcken tänja ut sig. Men kommer det snabbt kan det vara akut livshotande om måste åtgärdas inom timmar, ibland minuter.
Men så blev det alltså inte, det var inte det sista han såg. För in i rummet kom två kirurger gående, rakt på sak, utan att spilla tid: ”Hej Björn, god natt Björn, vi ses i Stockholm”.
Samtidigt som larmet gått om hans belägenhet satte sig en hjärtkirurg ombord på ett ambulansflygplan i Umeå, flög via Stockholm och hämtade en kollega för vidare färd till Visby.
Detta då vädret var för dåligt för en ambulanshelikopter att flyga från Visby till Stockholm och för att någon hjärtkirurg inte fanns att tillgå på ön.
Ett par timmar senare steg de två alltså in på IVA i Visby och yttrade de där orden; ”Hej Björn, god natt Björn”.
De tömde ut omkring en liter ur hjärtsäcken innan han under eftermiddagen, sedan vädret bättrat sig, kunde flygas till Stockholm för eftervård.
Det finns två Björn Andersson – en före och en efter hjärtsjukdomen som kunde tagit hans liv.
…och här sitter han nu, Björn, ett drygt år senare. Som en ny och delvis annan människa. Kaffe i koppen, en kanelbulle värmd i micron.
Varje dag tänker han på dramat, det är en del av honom nu. Dels i termer av ett stort ärr på bröstet och att ha lite svårt att tala.
– Jag behöver ta i lite mer för att få fram ljud, men det är som det är. Och så äter jag medicin, det är också nytt. Det påminner mig om vad jag varit med om och det är väl bra. Jag är bara fylld av tacksamhet för allt.
…men också att på köpet, tycker han, blivit en gladare och mer öppen människa.
Många går in i depressioner genom att ha varit nära döden, men Björn är färdig med deppandet, säger han. Han gick igenom tunga perioder under sin arbetslöshet och har lämnat det där nu, vill inte dit igen, gör vad han kan för att se ljuset.
Tidigare har han varit rätt introvert och hållit sig på sin kant. Ibland knappt lämnat tomten i Garde.
Ambulanshelikoptern transporterade Björn Andersson över Östersjön.
Annat är det nu, har gillar att vara till hjälp för de som behöver. Han har, så att säga, elektroniken i sitt DNA och kan allt om sensorer, antenner, kablar och relän.
Så när någon i bygden vill ha hjälp ställer han gladeligen upp.
– Det värsta är att folk vill betala, det tycker jag är jobbigt. Ja, okej om jag behövs köpa en massa utrustning, men betala för arbetet…nej, bjud mig på middag istället, brukar jag säga, skrattar han.
Han tar promenader, undviker en del mat och har slutat röka, det ligger på pluskontot.
Än ligger fem paket cigg på en hylla i köket och där kommer de att bli liggande. Som en påminnelse om ett annat liv, för det finns ju ett så tydligt före och efter.
– Jag har fått en ny chans, en nystart. Om jag startar något nytt vet jag inte, skrattar han. Men möjligheten finns och det är så gott som något.
Mediciner är en del av livet numera efter hjärtproblematiken.
Han hyllar all den personal inom vården som han mött under hela perioden; de omtumlande veckorna och även vid efterföljande besiktningar.
Många är stressade, arbetar under tråkiga förutsättningar och de flesta är underbetalda. Ändå sätter de alltid patienten i fokus; rätt personer på rätt plats.
Tycker du vi allmänt är för snabba på att leta fel?
– Absolut. Och det är så himla tråkigt.
”Jag fick vänta i åtta timmar på akuten, det är skandal”. Är det så du tänker?
– Precis. Men när man sitter där och gnäller…om man istället betänker att det under den tiden kommit in någon som jag. Skulle vederbörande klagat om den kommit in med mitt hjärtfel? Troligen inte.
Han har inte fördrag för de som inte tänker ett extra steg, säger han. ”Man måste tänka ett steg till”.
Så nu betalar du gladeligen skatt?
– Ja, det gjorde jag för all del redan tidigare, men ja, definitivt. Jag är så tacksam mot personalen och glad att jag inte bor i USA, till exempel. Vad har allt det här kostat mig i pengar? 3000 kronor, kanske. En piss i Mississippi!
Ett dygn, den 12 december 2021, är totalt svart för Björn Andersson.
Han har fått livet tillbaka, men trots det: En dag saknas. Den 12 december 2021.
Många har varit nedsövda eller legat i koma betydligt längre än så; flera veckor, månader, men för Björn handlade det om en dag
Så varsågod, Björn, det här hände just den dagen, den dag allt var svart:
Gävlebocken brann, minst 30 tornador drog över sex delstater i USA, Therese Johaug vann skidloppet i Davos, bildbevis på att Boris Johnson varit på julfest trots corona-pandemi dök upp och Sydafrikas president Cyril Ramaphosa testade positivt för covid-19.