Lukas Svärd, 37, ser ut som en man som vilken annan. Blont hår, blåa ögon, välansat skägg, välbyggd kropp och med en dov röst. Men han är inte vilken man som helst. År 1980 föddes Lukas Svärd som flickan Jennie. Med två x-kromosomer och en y-kromosom föddes han med en mans hjärna, men i en kvinnas kropp.
– Mitt liv har varit en enorm kamp mot samhället, normerna men också mig själv, säger han.
Lukas Svärd växte upp i Norrköping och reser i dag land och rike för att berätta sin historia. Under onsdagen besökte han Visby för att föreläsa under Prideveckan. Att han sitter här i dag, högst upp i Campushuset med utsikt över Visby innerstad, är långt ifrån en självklarhet.
– Det är svårt att växa upp när man inte passar in i samhällets normer och inte är som alla andra. Då hamnar man utanför, konstaterar han.
Första gången Lukas började fundera på sin könstillhörighet var han omkring tre år.
– Det var inte så att jag insåg att jag ville vara en kille. Utan det var snarare då jag förstod att "jaha, jag är visst inte en kille", berättar han.
Som barn brukade Lukas leka att han hade en magisk ande som gav honom tre önskningar. Den första önskningen var alltid densamma – att bli en kille.
– Det är en känsla jag har haft med mig hela livet, säger han.
Med en frånvarande pappa saknade Lukas manliga förebilder och de han såg upp till blev istället He-man, Rocky, Terminator och Stålmannen.
– Mitt mål var att bli så macho som möjligt, säger han.
När Lukas var 12 år gammal kom han för första gången i kontakt med transsexualism.
– Jag såg en dokumentär om en person som hade genomgått en könskorrigering. Den dagen bestämde jag mig för att jag också skulle göra det, säger han.
Men han var tvungen att vänta sex år, tills han var 18, innan han kunde påbörja könskorrigeringen.
– Det var de värsta åren i mitt liv. Jag visste inte om jag skulle orka leva till den dagen, berättar han.
I skolan var Lukas alltid ensam – förutom på rasterna. När det kom till fysiska aktiviteter var han bäst på det mesta och idrotten blev hans liv.
– Jag har hela livet blivit bedömd utifrån min prestation. Om någon ville vara med mig var det för att jag hade gjort mål på rasten, säger Lukas.
På högstadiet slutade de dock leka på rasterna och ensamheten var då total. De som tidigare hade varit hans vänner blev nu hans mobbare. Lukas har genom åren fått lera kastat på sig, avföring upptryckt på sig och ägg krossade på sig. Bara för att han inte följde samhällets normer. Redan i tioårsåldern föddes tankarna på att ta sitt liv. Under högstadiet och gymnasiet genomförde Lukas flera självmordsförsök. Han skar sig, slog sig med hammare, la sig på tågräls, ställde sig på tak för att hoppa... Men han vågade aldrig hoppa – vilket gjorde honom frustrerad. Då började han gambla med livet. När han cyklade sa han åt sig själv att inte stanna för bilar. Blev han träffad så blev han.
– Jag borde ha blivit påkörd, men det blev jag inte, konstaterar han.
Droppen blev när polisen hittade 18-årige Lukas ståendes på en bro med Motala ström under sig.
– Då lades jag in på psyket, säger han.
Det blev vändningen. Efter psykiatrin tog Lukas mamma med honom till en könsidentitetsmottagning i Norrköping. Då inleddes processen som skulle ta fyra år innan han kunde räknas som man enligt staten.
Äntligen var han den man som han alltid hade känt sig som. Men skammen som hade präglat hela hans liv fanns fortfarande kvar.
– Jag skämdes jättemycket. Jag hade inte valt att födas som transexuell, jag var ju kille. Jag skämdes ända tills jag var 30 år. Jag var till och med anti RFSL till en början. Jag är ju en man, jag tillhörde inte någon grupp med homosexuella och transexuella, säger han.
Till slut lade sig skammen och i dag föreläser Lukas om sitt liv. Att han började föreläsa var dock en slump. Det var under en jämställdhetskonferens på jobbet som han överraskade alla, även sig själv, när han bad om att få 30 minuter för att berätta om sin bakgrund.
– Ingen har vetat, jag har alltid hållit det hemligt. Nu var jag trött på att gömma mig, säger han.
De enda som visste om hans historia, förutom familjen, var Försvarsmakten.
– Det gick inte att dölja mig i lumpen. Jag kunde inte låta min rädsla för vad andra skulle tycka om mig begränsa mig, säger han.
När Lukas väl berättade möttes han endast av positiva ord.
– Jag var en av de duktigaste, så de tyckte bara att det var häftigt, säger han.
Kollegorna inom räddningstjänsten visste desto mindre.
– Där var det viktigt för mig att vara "en riktig man", säger han.
Lukas minns en särskild händelse extra väl.
– Vi satt och fikade och en kollega började prata om transexuella, att de är konstiga, äckliga idioter. Då sa någon att "en sån person skulle aldrig komma in på den här stationen". Och där satt jag, berättar han.
Det är nu dessa fördomar Lukas vill bemöta med sina föreläsningar.
– Jag vill inte vara den som korrigerar folks tankar, men jag vill skapa förståelse, säger han och fortsätter:
– Och jag vill visa barn och unga som mår dåligt att det kan bli bra. Man måste kämpa i livet, det finns en chans att allt blir bra och den chansen är värd att ta.
I dag lever Lukas med sin fru Karin i Helsingborg. Idrotten, som blev hans räddning, ligger honom fortfarande varmt om hjärtat och år 2006 gick Lukas från man till Ironman när han genomförde sitt första triathlon.
– En person på brandmansutbildningen sa att jag aldrig skulle klara det, så jag gjorde det för hans skull, säger Lukas och ler.
Om du hade träffat 15-åriga Lukas i dag – vad hade du sagt till honom då?
– Där och då handlade det bara om att överleva dagen. Så jag hade sagt till honom att allt ordnar sig. Det kommer att bli bra.