GT har följt den snart 87-årige gotlänningens kamp i flera reportage, men nu har vi kommit fram till det sista kapitlet. Efter beskedet som han fick per brev den 26 september, där hans bostadsrättsförenings styrelse åter avslår hans ansökan, ger han upp. Han vill inte mer, orkar inte.
– Nej, det finns en gräns för hur mycket man orkar och den är nådd nu. Jag har hela tiden hoppats och trott på en lösning, men nu inser jag att det inte kommer att gå, säger Rune Benneborg.
Trots att han hade fått löfte av föreningens nye ordförande, Bengt Kristiansson, att bli uppringd efter mötet som hölls den 18 september, dröjde det åtta dagar innan Rune informerades om vad som beslutats i hans ärende.
Och beskedet kom inte per telefon, som utlovats, utan via brev.
I detta skriver bostadsrättsföreningens styrelse:
”Styrelsen har på sitt möte 18/9 2017 på din begäran, för tredje gången, diskuterat installation av stoltrapphiss på Byrumsgatan 17. Vårt beslut kvarstår. Vi godkänner inte installation av stoltrapphissar i våra trappuppgångar.”
I motiveringen står det som följer:
”Föreningens trappor är smala och redan i dagsläget mycket trånga för räddningstjänst och ambulans samt vid eventuella flyttar. Styrelsen har ett ansvar att ta hänsyn till alla medlemmar när sådana här frågor uppkommer. Om styrelsen godkänner trapphiss i en trappuppgång kommer detta att bli prejudicerande för eventuella kommande fall”.
Styrelsen är orolig för att området kommer att påverkas negativt vid ett bifall av Rune Benneborgs ansökan och skriver därför i motiveringen att:
”Då vi är en förening med många äldre medlemmar är det sannolikt att flera trapphissansökningar följer och därmed kommer hela området att påverkas. Vi har mycket stor förståelse för ditt problem och dina svårigheter, men återigen måste vi beakta och ta hänsyn till hela föreningen”.
På frågan om detta besked aktualiserar frågan om en flytt för Rune Benneborg och sambon Maj-Lis Pettersson, finns det ändå ett glasklart svar.
– Nej, vi kommer inte att flytta. Äldre människor ska få lov att bo kvar där man trivs. Det är väldigt fult att säga att om vi inte kan bo kvar så borde vi flytta, säger Maj-Lis.
LÄS ÄVEN: Vem vågar bli gammal Visbyhus nr 15?