Att prata igenom hur och vad man kan göra, är Agnes Jonssons råd till alla. Ingen vet på förhand vem och var ens hjälp kan vara avgörande för någon annan.
Den 12 augusti firade Agnes Jonsson, 23 år, ettårsdagen som bofast i Göteborg. Hon jobbar som ungdomshandledare i Torslanda, men var ledig och på utflykt till Ramberget på Hisingen just den här måndagseftermiddagen.
– Det finns en utsiktsplats där och jag hade gått upp för att äta nudlar från mitt stormkök, men hade glömt tändaren, säger hon och berättar hur hon plötsligt hörde en krasch som från att någon tömt en container:
– Jag hörde skrik på hjälp och sprang dit, ungefär hundra meter bort. Där stod en bil med höger hjul uppe på en mur och en annan bil strax bakom.
Det var andra människor på olycksplatsen, en mindre väg. De var chockade, allra mest föraren av en av bilarna, och agerade inte. Medan Agnes rusade fram hann hon få upp mobilen och larma 112. Hon möttes av en hemsk scen. Ett äldre par hade suttit vid muren och ätit, och haft extrem otur att vara på fel plats vid fel tillfälle.
– Jag var rädd att någon låg fastklämd under bilen, sedan såg jag foten. Det låg en fot i en sko bakom bilen, säger hon och visar på sitt eget ben hur någon annans fot var avsliten en bit under knäet.
Ungefär åtta meter bort på en klippa intill ett stup låg den äldre mannen, kraftig blödande från benet som slitits av. Han var ännu vid medvetande.
– Han tittade på mig och jag la min ryggsäck på muren och tänkte, vad sjutton gör jag nu?
Sedan Agnes Jonsson var elva år har hon varje sommar deltagit i Equmeniakyrkans sommarläger i Norrlanda – de senaste åren som ledare och lägerchef.
– Där har vi varje läger ett pass med ABC, med vad man kan göra av det man själv har med sig, säger hon och berättar att räddningen nu blev hennes egen skjorta som låg i ryggsäcken.
Skjortan virade hon snabbt runt mannens ben och drog åt, så hårt hon bara kunde, för att få stopp på blodet som pulserade.
– Det sipprade fortfarande lite, säger Agnes Jonsson och konstaterar att skjortan ändå fungerade hyfsat som avsnörande förband i brist på annat.
Att Agnes Jonsson hade gått ABC-utbildning och visste hur man snabbt stoppar en kraftig blödning räddade livet på en man i 70-årsåldern som fått ena foten avsliten.
Mannen hade ont och viftade och slog med armarna. En annan förbipasserande man hade stannat och kom fram för att hjälpa till.
– Han hade ett skärp som vi använde också, strax efter kom brandbilen, säger Agnes Jonsson och berättar att ambulansen kort därpå rullade in.
Från att hon ringde 112 och larmade tog det sex minuter innan hjälpen och ambulansen fanns där.
– Det kändes som en evighet, konstaterar Agnes Jonsson.
När mannen lyftes på båren blödde han ännu, och Agnes fick hjälp av räddningstjänsten att tvätta av sig hjälpligt det blod hon själv fått på sig på sina händer, ben och kläder. Först därefter kom chocken. Och den starka reaktionen.
– När jag kände att det fanns andra som hjälpte till började tårarna komma. När jag kom hem släppte allt och då bara storbölade jag, säger hon och berättar hur arbetskollegor sedan tog hand om och stöttade henne.
I november fick Agnes Jonsson komma till brandstationen i Göteborg och åka brandbil och hänga med upp i den stora kranbilens korg.
Dagen efter höll polisen förhör med Agnes via telefon. Hon beskriver hur hennes kropp då hade checkat ut, och att hon fick vara hemma från jobbet resten av veckan. På tisdagen veckan därpå ringde telefonen.
– Det var mannens sambo. Hon tackade och sa att det inte fanns ord. Hon berättade att han levde, men att han hade opererats några gånger och gärna ville träffa mig när han mådde bättre.
I oktober blev Agnes tillsammans med den andra personen som hjälpte till vid olyckan hembjudna till den skadade mannen och hans sambo.
– Det var jättefint och vi pratade om livet, och vi berättade ur vårat perspektiv. Han mindes ingenting av olyckan, säger hon.
Diplom och förtjänsttecken är räddningstjänstens tack till Agnes Jonsson för det hon gjorde i samband med olyckan i somras.
Efter operationer hade mannen fått benet med den avslitna foten amputerat, ungefär fyra centimeter nedanför knäet. Att han var i god kondition och vältränad underlättar rehabiliteringen.
– Jag pratade med honom för två veckor sedan. Han håller på med gå-skola och provar ut protes. Hans mål är att kunna åka skidor igen. Han är jättetacksam att han får leva i dag, tack vare det vi gjorde. Någon minut till så hade allt varit över, säger Agnes Jonsson.
Nu var det inte bara mannen som räddats till livet som ville tacka henne.
I november fick Agnes komma till brandstationen i Göteborg för att äta tårta, träffa brandmännen i teamet som var med, och få blommor, diplom och en plakett.
– Till en början var det jobbigt att ta emot allt. Jag har svårt att se mig som en hjälte. Jag gjorde bara det nödvändiga, och jag var där, säger hon om uppmärksamheten.
Att få provsitta brandbilen, åka med högt upp i korgen i stegbilen, och åka nedför den klassiska brandmannastången tyckte hon var roligt.
– Man får väl passa på när man är på en brandstation, säger Agnes Jonsson och skrattar.
Agnes Jonssons pappa Olle är stolt och tacksam över vad dottern gjorde. Att våga agera är inte självklart för alla i en sådan situation.
Två män i 25-års åldern är, enligt Göteborgsposten, misstänkta för grovt vållande av kroppsskada och vårdslöshet i trafik. De är även misstänkta för olovlig körning respektive tillåtande av olovlig körning efter olyckan. Rättegång väntar dem senare i år.
För Agnes Jonsson blir händelsen minnen som hon kommer att bära med sig resten av livet. Kanske extra påmind om när nya barn ska lära sig ABC och första hjälpen vecka 31 i Norrlanda.
Att hjälten kan vara en helt vanlig tjej på 23 år, som tack vare sitt mod att våga agera gör skillnad, börjar sjunka in hos henne.
– I början efteråt undrade jag ibland varför just jag var där. Men nu känner jag att hade jag inte varit det hade mannen inte levt i dag. Det är en fantastisk grej att ha på sitt CV.
Genom att berätta om olyckan hoppas Agnes Jonsson förhoppningsvis kunna visa andra hur viktigt det är att ha gått en utbildning i förstahjälpen.
– Var förberedd, så att du vet vad du ska göra. Tänk igenom och prata om vad man ska göra vid en olycka. Och kolla vad du har med dig och skulle kunna använda, säger hon och råder alla att åtminstone ha första förband med sig i bilen eller på utflykten.
Mannen som miste foten men fick behålla livet kommer alltid att ha en speciell plats i Agnes Jonssons hjärta.
– Jag har fått julkort från honom, och vi har pratat i telefon. Jag har sagt till honom att jag vill ha en bild när han åker skidor igen, säger hon och får en klapp på sin axel av pappa Olle Jonsson:
– Som förälder känner man sig extremt stolt. Och att det är jobbigt med allt hav emellan om det händer något, säger han.