Djurälskaren Gun Söderberg hade redan minihästar och dvärghöns på gården Medebys i Gothem, men sedan två år tillbaka äger hon också minifår, eller Ouessantfår som rasen heter.
När man öppnar grinden till den grönskande trädgården springer de små lammungarna fram till stängslet direkt – och de charmar omedelbart besökare.
– "Åh, så gulliga", det säger alla som kommer hit, säger Gun Söderberg.
Att hon skaffade miniatyrfår var delvis en slump, men låg också i linje med hennes stora passion i livet.
– Jag är djurtokig! Och sedan har jag en bekant på fastlandet som har sådana här och då köpte jag från honom, säger Gun Söderberg.
Och de små lammungarna är hennes vänner, som gärna följer efter och uppskattar att bli ompysslade. Även tackorna kommer fram och söker kontakt.
– De blir ju personligare eftersom vi umgås med dem. De följer efter en. De vill vara med oss även om grindarna är öppna, säger hon.
Och när hon går in i köket, så studsar Skutte uppför stentrappan och springer efter.
Skutte är den äldsta av ungarna, han föddes för tre veckor sedan och mäter nu ungefär 30 centimeter i mankhöjd. Han gör onekligen skäl för sitt namn när han busar omkring i trädgården. Det yngre lammet är bara en vecka gammal, har ännu inget namn och är ungefär lika hög som en normalstor bondkatt.
Den ovanliga rasen har franskt ursprung och är uppkallad efter ön Ouessant som den kommer ifrån. Det finns inte så många exemplar och Gun Söderberg är säker på att hon är ensam på Gotland om rasen.
– Det är en ras som håller på att dö ut och sådant tycker jag är tråkigt, säger hon.
Miniatyrfår skaffar man inte för köttets skull och inte heller för ullen, eftersom den oftast inte är av så jättebra kvalité. Dessutom kostar de en del, runt 6 000 kronor, vilket är flera tusenlappar mer än exempelvis ett gutefår.
– De är bara till för sällskap. Och gräsklippning, säger Gun Söderberg och fortsätter:
– Det är helt enkelt roligt, varför ska man ha allt som alla andra har?
Gun Söderberg har haft olika slags djur hela sitt liv och gärna lite ovanliga varianter. Vad det är som gör att hon är så djurtokig kan hon inte svara på.
– Jag har också funderat på det, vilken gen är det som orsakat det? säger hon skrattar.
Som barn växte hon upp med hästar och redan som treåring tultade hon runt bland de stora djuren.
– Det var där det började. Där upptäckte jag att även om de var lite farliga så var de ärliga, säger hon och konstaterar:
– Jag gillar nog djur bättre än människor.