Milla Olssons hem är fyllt av mörka symboler. Hon är inte rädd att rota bland de mörka krafterna inom sig säger hon.
DU&JAG
När gotländska black metal-bandet Nårdegaist 2018 gav ut albumet ”Gaimald” sade en talesperson för gruppen så här, apropå blod, eld och död – treenigheten i genren:
”Genom att lyssna på vår musik får man chansen att uppleva vårt inre mörker och kanske också få sitt eget lidande tonsatt. Inom varje människa finns ett ”gaimald, en plats av kyla och kalhet som ständigt rivs upp av våra pinade inre kastvindar”.
Hårda bandage där och inget tjafs, ångest och gutamålsmörker körs ner i hörselgångarna.
Och som Milla Olsson säger:
– Alla har ett mörker någonstans inom sig och vi är inte rädda för att rota i det. Jag har det också, ett slags tomhet, ihålighet…musiken har alltid varit ett sätt för mig att klara mig ur ångesten.
Vad är det i svärtan som tilltalar dig?
– Det är där jag finner ro och hämtar inspiration till att vara kreativ. Jag ser en fascination i det som många andra försöker fly från, jag tror man får en chans att komma närmare sig själv om man möter mörkret.
Händer det att du medvetet söker dig till det dåliga måendet?
Nej, skrattar hon. Nej:
– Jag försöker allt hålla mig över ytan.
Det är en strålande vinterdag när vi träffas för den här intervjun. Vi har suttit inne och pratat i ett gårdshus i Gothem, druckit metallsvart kaffe och i sitt terrarium har majsormen Majsan sovit sin förmiddagssömn.
Svart kandelaber med svarta stearinljus, konsertaffischer, skivor och gitarrer, en lammskalle.
Där utanför är det sedan brutalt ljust när det ska tas bilder. Hon kisar, skyddar sig med handen mot solen.
– En hårdrockare ska inte vistas ute i dagsljus, skojar hon, Milla.
För även om den stenhårda musiken finns djupt rotad och ingen vid åsynen av henne kan förledas att tro att hon är ett fan av Sten & Stanley så tar hon det också med glimten i ögat.
Ibland, säger hon, ibland har hon tänkt att försöka bli lite vanlig. Det har för all del inte gått så bra.
– Jag har provat flera gånger, du vet, tonat ner sminkningen, köpt lite färgglada kläder, jag vill egentligen inte sticka ut så mycket, men efter något halvår har jag givit upp.
Vad då, vad gick inte?
– Det är liksom inte jag. Så här som jag ser ut i dag, det är jag. Jag började färga håret i nian, sedan dess har jag hållit på. Så det får nog fortsätta att vara så här.
Snö över nejden, hon gillar vintern, Milla Olsson. Det vita som kontrast till mörkret.
Milla växte upp i Eskelhem. När föräldrarna separerade då hon var sex flyttade mamman till Sanda och där kom Milla i kontakt med Peggy.
Peggy var en irish cob, en svartvit hästras, som blev hennes stora kärlek och förblev så livet igenom. I fjol gick hon ur tiden, 25 år gammal.
Många fina år fick de tillsammans. Bland annat har de ridit i westernshower på ridbanan i Vänge och även tävlat tillsammans i westernridning.
– Hästarna har alltid funnits omkring mig. De har givit mig så mycket lugn, ro och närhet. På ett sätt umgås jag hellre med djur än människor, så har jag alltid känt.
Än i dag har hon hästar i sitt liv, två av Peggys avkommor – Pärla och Picasso – finns hos pappa, boende nästgårds i Tjelderviken, och Milla är där och rider och umgås så ofta hon kan.
Faktum är att hon efter nian hade planer på Berga naturbruksgymnasium i Västerhaninge, men man kan säga att amerikanska poppunkgruppen Green Day kom i vägen och ändrade hennes riktning.
– Jag var inte ett dugg intresserad av musik, i sjuan skolkade jag från musiklektionerna. Men så började lyssna på Green Day och försökte ta ut ackorden till ”Good Riddance” på gitarr. Det gick till slut och då öppnade sig en ny värld, berättar hon.
Istället för naturbruksgymnasium blev det musikestetiskt program på nu nedlagda Donnergymnasiet i Klintehamn.
Nårdegaist och Milla Olsson under spelning på Döskallen 2018.
Med åldern, hon är 31 nu, har hon blivit mer säker på sig själv och vet vad hon vill. Åtminstone till en del. Till exempel vill hon bo på landet, som nu i ett gårdshus i Gothem.
Långt till grannar, när som helst kan hon brassa på med någon av sina sex gitarrer. Det gör gott för ett ännu ibland ömtåligt sinne.
Men också allt det andra; tystnaden, naturen; fälten, skogen, promenaderna där, springturerna. Den dag vi ses ligger alltså snön vit, det gillar hon. En vintermänniska i ett vinterland.
Har du försökt bo i lägenhet i stan?
– Jodå, jag bodde i stan i tre år, det var väl bra, det var nära till mycket, men jag har alltid varit rädd att störa grannarna så jag satt och spelade med hörlurar. Här är det mer fritt, det passar mig precis, jag trivs allra bäst på landet.
Milla Olsson, kompgitarrist i Nårdegaist.
I dag spelar alltså Milla i två band: Frantic Amber (där hon kom med 2016) och Nårdegaist (2017). Tidigare hade hon spelat i lokala akter som From Four Different Angels, Mental Mercury och Rauk.
Har du inte hört så surfa in på någon dator.
Jag frågar vad det är som ledde in henne i genren och hon säger att det krävdes träning och en nyfikenhet på det mer extrema.
– Många tycker bara det är ett enda bröl, ”har du haft en svår barndom?” brukar folk säga, skrattar hon. Men det här är så mycket mer.
Så mycket mer musikaliska finesser, menar hon. Den som ger sig tid och som lyssnar ska helt enkelt finna.
Hennes väg gick via ordinär hårdrock och grunge…och med tiden växte fascinationen för det extrema; thrash, death, black.
Hon nämner Watain, Dissection, Avslut och Bathory som favoriter i genren. Det är inte bara musik, det är även det visuella som lockar, Watain till exempel som använder jäst blod på scen för att öppna ytterligare ett sinne.
Entombed, där gotlänningen Jörgen Sandström tidigare ingått, är också en favorit.
– Direkt när jag kom med i Frantic, jag hade bara varit med i två månader, fick vi åka ut som förband till dem. Då tänkte jag att nu kommer jag inte längre, men det har ändå gått ganska bra.
Det är så klart ett understatement. I höstas spelade hon med Frantic Amber på en festival i Colombia.
Snö över vidderna ni Gothem.
Bandets trummis Mac Dalmanner är adopterad därifrån och därigenom kom de i kontakt med Rock al Parque-festivalen i Bogota.
– Sydamerika är en stor marknad för metal-musik och med många fans. Det var mäktigt, vi gjorde en Kraken-cover där hela publiken på 7-8000 pers sjöng med.
Kraken är ett i genren välkänt band från staden Medellin.
För att ytterligare höja den känslomässiga input som Colombia-resan gav fick hon vara med då trummisen träffade sina biologiska föräldrar. Många kramar och glädjetårar då, reportage i tidningarna och cirklar som slöts.
Mer internationellt kommer det att bli, i år är bandet bokat till festivaler i såväl Tjeckien som Spanien.
I Stenkumla genomfördes Sveriges sista halshuggning den 18 maj 1876, rånmördaren Tektor miste då livet. ”Milla "Urd” Olsson och Jerry ”Raar” Jakobsson.
På Gotland är Nårdegaist hennes musikaliska hemvist. Tungt och mörkt även där, texter på gutamål om gotländsk historia och gutniska myter och sägner.
Den första låt som spelades in, ”1361” handlar om slaget vid Mästerby, den första omfattande sammandrabbningen sedan Valdemar Atterdag invaderat ön.
Hela Gotland kan för övrigt, för den som vill, förknippas med döden. Sol, stränder och drinkar i kvällsljus, visst, men också blod och avrättningar. Galgbergets stenpelare står som symbol för en annan tid och på Stenkumla backe skedde den sista offentliga avrättningen i Sverige.
Även den har Nårdegaist gjort en låt om, kort och gott kallad ”Tektor”.
Det var rånmördaren Konrad Tektor som halshöggs den 18 maj 1876 inför 700 personer. Ett blodigt mörker värdigt black metal-genren.
Tillsammans med kompanjonen Gustav Hjert hade han slagit sig in på en brottslig bana, grövre än någon av dem tidigare ägnat sig åt. Det ledde till mordet på en ingenjör och hans kusk utanför Malmköping i Sörmland.
Efteråt flydde Tektor till Gotland och så här skildras avrättningeni skriften ”Sann skildring af mördarne Hjert och Tektors lefnadsäfventyr och sista stunder”:
”Bödeln höjde bilan…den föll men träffade ej rätt. Eggen träffade istället i närheten af ena skuldran. Ej ett ljud hördes från delingqventen. Än en gång höjdes bilan…nacken träffades, men hufvudet skildes ej från kroppen. Bland åskådarna blev det förfärlig uppståndelse. Qvinnor, ja, starka män, afsvimmade. Synen var ohygglig. För tredje gången höjdes bilan – och hufvudet rullade på marken”.
Samma dag som Tektors huvud rullade avrättades kompanjon Hjert inför 3000 personer i Lidamon, norr om Malmköping.
Avrättning av rånmördaren Gustav Hjert i Malmköping 1876, samma dag som avrättningen av Konrad Tektor i Stenkumla.
Och nog har Milla Olsson besökt avrättningsplatsen med sitt stora träkors och även Tektors grav på Stenkumla kyrkogård:
– När jag var liten åkte vi ofta förbi där in mot stan, då fick jag höra berättelsen, säger hon.
Vad tänker du när du är där?
– Att det är en rofylld plats där det även ligger ett slags vemod och trycker, en plats där människor fått upprättelse och andra fått livet avslutat.
Nårdegaists album innehåller över lag många låtar om död och mörker, sådant som hänt för länge sedan. På ett sätt ser de sig som historiebärare. Deras senaste skiva kom 2020 och heter ”Haimganggsringgninggi”.
DU&JAG, Milla Olsson.
Men Milla är alltså även en ”vanlig” människa, till yrket processoperatör för en av ugnarna på Cementa i Slite, jobbar treskift dygnet och året runt; förmiddag, eftermiddag, natt.
Hon arbetade i köket först, hamnade som trainee i fabriken och blir från första april en av sex skiftledare. Det bara blev så, säger hon.
– Det är så det varit genom livet, saker har bara blivit. Jag har inga direkta mål, jag tar en dag, en vecka, i taget.
Kanske är det så vi alla ska göra? Alla pratar så mycket om att leva i nuet medan de flesta lever i framtiden eller i det förflutna.
– Ja, kanske det. Jag kan känna lite hets kring att man måste ha en massa mål. Jag är rätt nöjd som det är nu och känns det bra nu så…ja, då är det väl bra.
Om det inte känns bra, om du mår dåligt, vad gör du då?
– Stänger av telefonen, rider ut med hästen i skogen. Det kräver totalt fokus och då får man lite andhämtning.
Milla Olssons hem är fyllt av mörka symboler.
För det händer att ångesten slår sina klor i henne. Eller snarare: Den finns inom henne hela tiden, mer eller mindre påtaglig.
– Det är inget jag pratat särskilt mycket om, men jag har accepterat att det är så. Och på ett sätt är det väl bra, mår man inte dåligt ibland uppskattar man kanske inte riktigt när man mår bra. Och när jag gör det, då jagar jag inte efter något ännu bättre, då är jag hel och hållen i det som är.
Hon minns en gång, minns det så tydligt, när världen gick från grå till färgrik. Det är tio år sedan, hon var runt tjugo, så grått hade det varit, som inlindad i ett töcken.
– Jag gick i Visby, jag minns precis var det var, allt bara vände, jag såg solen, gräset, alla färger. Det är skönt att veta, om man är i mörkret, att det faktiskt kan vända.
Milla Olsson och Jerry Jakobsson. I Nårdegaist bär de namnen Urd och Raar.
På lördagskvällen är Nårdegaist ”special guest” på Wacken Metal Battle på Joda i Visby.
Om Milla är aningen tillbakadragen till vardags är det annat när hon hänger på sig sin gitarr och går upp på scen. Då riffar hon på sin sjusträngare, den som har en extra låg B-sträng.
Det är det mörka registret hon helst begagnar sig av.
– När publiken kommer för att se oss vill jag bjuda på något extra, annars är jag bara en vanlig människa, som hon säger.
Och kanske är det, nu på slutet, dags att avslöja en liten hemlighet. Nog för att hon gärna och helst klär sig i svart – men hon är verkligen riktigt förtjust i rosa.
– Jag brukar gå runt i rosa mjukisbyxor här hemma, säger hon.
Se där, inte mycket är som det i förstone verkar vara.
Milla Olsson ute i ljuset.