Hon har fyra barn och under en stor del av arbetslivet var hon ensamstående. Det innebar att hon mestadels gick på olika vikariat, och jobbade mycket deltid. År 2001 blev hon sjukskriven efter en nervskada hon ådragit sig vid en blindtarmsoperation, och var de sista åren i arbetslivet sjukskriven på halvtid. Vid 61 års ålder gick hon i pension.
– Då kände jag att det här går inte, säger hon.
Vid ungefär samma tid fick hon en KOL-diagnos. Idag är lungkapaciteten nere på cirka 25 till 30 procent, och sjukdomen innebär också många läkarbesök och dyra mediciner. En dålig dag orkar hon inte gå mer än ett tiotal meter.
– Hade jag inte haft medicinerna hade jag inte fixat det här livet.
Pensionen blev sämre än vad Inga-Karin hoppats och trott.
– Jag kollade med försäkringskassan och det var guld och gröna skogar. Men det blev katastrof, säger hon.
Idag får hon ut ungefär 11 500 kronor i månaden. Av det är drygt 4700 bostadstillägg, och resten pension. Men det mesta av pengarna äts upp av hyra, bil och andra fasta kostnader.
– Har jag tur så har jag 900 kronor kvar när allt fast är betalt, säger Inga-Karin.
Livet som pensionär har inneburit ett ständigt prioriterande, något hon som ensamstående mamma redan hade erfarenhet av.
– Man får alltid kolla efter röda lappar, och aldrig köpa någonting onödigt. Man får alltid tänka till.
Sedan pensionen känner hon sig fattig.
– Det är väldigt sorgligt när man försökt slita i alla år.
Men fattigpensionär vill hon absolut inte kallas för.
– Det är så nedvärderande. Vi kan inte hjälpa att vi inte fått mer.
Att unna sig någonting extra tycker hon inte att hon kan, men hade hon kunnat är hon säker på vad hon skulle göra.
– Jag skulle vilja åka till min son i Älmhult. Jag har inte råd, och har inte varit där på tre år.
Men trots den låga pensionen och sjukdomen finns det också plats för glädje. Inga-Karin är aktiv i den lokala PRO-föreningen och det ger henne mycket.
– Som mitt barnbarn sa: ”Ni är ju som en hel stor familj. Alla bryr sig om alla”. Det är helt otroligt. Det är en värme som man känner.
På torsdagar anordnar hon bingo för äldre pensionärer.
– Jag ser den här glädjen hos de gamla och det gör mig glad och lycklig. Då kan jag glömma det helsike som jag har en stund.
Idag önskar Inga-Karin att hon haft mer kunskap om hur pensionssystemet fungerar när hon ännu kunde påverka pensionen.
– Hade någon sagt att det är tjänstepensionen som är viktig hade man kanske strävat mer efter en fast tjänst.
Hon uppmanar unga människor att hålla koll på pensionen och försöka få en fast anställning.
– Se för fasen till att ni får en fast tjänst. Det är det viktigaste.