- Det kändes konstigt att hämta någon annan för att ge nattvarden

Eva Stibe blev den första kvinnan som prästvigdes på Gotland. Året var 1980 och det var biskop Tore Furberg som sa ja till prästvigningen.
- Det kändes naturligtvis högtidligt, en prästvigning är bland det finaste som finns, säger Eva Stibe.
På lördag är det 50 år sedan kyrkomötet valde att säga ja till kvinnliga präster. Men det dröjde innan kvinnliga präster vigdes på ön. Gotland var det näst sista stiftet som sa nej till kvinnliga präster, och bara i Göteborg varade motståndet längre. Det var först när Tore Furberg tillträdde som biskop som kvinnor började prästvigas på Gotland.
Att det länge rådde kvinnoprästmotstånd i Visby stift förde med sig att många kvinnoprästmotståndare flyttade till Gotland. Eva Stibe har mött både positiva och negativa reaktioner bland manliga kollegor, men hon har valt att skilja på sin egen övertygelse och andras åsikter.
- Jag visste min kallelse, om andra hade tvivel fick det stå för dem. Jag har hela tiden vetat att det här var min väg, säger hon.
Eva Stibe är uppväxt med tron som en viktig del av vardagen. Mamma och pappa var officerare i Frälsningsarmén.
- Jag hade en trygg och fast uppväxt. Gud betydde trygghet och kärlek, och var en del i vårt hem.

Eva Stibe utbildade sig till diakonissa och som 27 åring tog hon examen i teologi i Uppsala. Året var 1954 och omgående fick hon tjänst som diakonissa i Visby stift. Då var det bara en praktisk termin som skiljde från utbildningen till präst.
I jobbet som diakonissa på Gotland var några av uppgifterna att vikariera för biskopen och där leda konfirmandundervisningen, men även att ansvara för sjuka och gamla genom hembesök, och att samtala och vara stöd för patienter på lasarettet. Efter tre år i tjänst i Visby gifte hon sig med prästen Sven Stibe, och blev prästfru i Hangvar i 19 år.
När Sven Stibe gick i pension gick flytten åter till Visby och Eva Stibe började på nytt jobba som diakonissa. Kontakten med människorna har alltid varit det viktigaste för Eva Stibe. Men att inte ha titeln som präst innebar att hon i avgörande situationer måste lämna sitt uppdrag, till en präst.
- Det kändes fel att lämna personer som jag etablerat kontakt med. Och när jag hade konfirmander kändes det konstigt att hämta någon annan när det var dags för nattvard. Det var där det startade, förklarar Eva Stibe.
Som ny präst fick Eva Stibe till en början delad tjänst, med en halvtidstjänst i Akebäck-Follingbo församling. Samtidigt jobbade hon halvtid som sjukhuspräst i Visby. Efter några år fick hon tjänsten samlad till Visby, som sjukhuspräst och som präst i S:t Mikaels kapell.
- Jag möttes av positiva människor. I församlingarna har jag aldrig mött motstånd, säger Eva Stibe.

1992 gick hon i pension. Trots det har åtagandena som präst fortsatt, men mer tid finns också avsatt för barn-barnen och varje sommar är hon präst på Sandön.
- Präst är man hela livet, det ser jag som en fördel. Rolig är också att jag hunnit med att viga mina barn, och döpa mina barnbarn, säger Eva Stibe.