- Det var ju inte jag som bråkade

- Gud skapade inte människan. Det är människan som skapar sin Gud. Det har varit min fallskärm för att övervinna rädslan. I stunder av fara har jag bett till min Gud.
Det har han förmodligen haft skäl till.
Idag skriver Sture Karlsson "Tranekungen", en utstött som går sina egna vägar.
- Nej, den handlar inte om mej! Den handlar om de odöda, Jerusalems skomakare, som nekade Jesus vila under vandringen till Golgata. "Du ska stanna kvar tills jag kommer åter" sa Jesus. Skomakarn, den vandrande juden, vandrar i legenderna ännu världen runt intill domedagen.
- Till dem som inte har människovärde måste man ge det, säger han.
Det är 40 år sedan han skrev "Översten och jag". En tidlös roman jag har svårt att lägga ifrån mig - tänk, att den var så bra, så hållfast...
"Översten och jag " är en uppvisning i civilkurage som bristvara, skriven av en överlevare som kritiserade ett system tänkt att bygga på förtroende, öppenhet och demokrati. Den är också en uppvisning i hur lätt sanning blir till lögn. Och lögn till "sanning". Den handlar om maktens tolkningsföreträde.
Eller som en civil äldre man sa:
- Är det inte kapten Karlsson? Tro inte på storgubbarna. Dom håller ihop. Du är så ensam. Du kan inte få rätt mot dom.

Hur var det nu? Det var 60-tal. En kapten på P18 som älskade sitt jobb, hade ord om sig att vara rakryggad, lojal, uppskattad ordförande i officersfacket, pålitlig och klartänkt.
Lite väl klartänkt, skulle det visa sig. Och någon blind lojalitet var det inte tal om.
Så här var det... Kapten Sture Karlsson på P18 var under några år chef för plutonchefsskolan där värnpliktiga gjorde 15 månader. Den som ville kunde sedan fortsätta ett halvår på kadettskola och bli officer. Det ville generalmajor Brandbergs blivande svärson, furir Stenlund (fingerat namn). Det ville följaktligen även översten på P18, Gerhard Hjukström.
"Hur går det för pojken" frågade generalen översten.
"Nu har han varit på mej igen", sa översten till kapten Karlsson. "Hur går det egentligen?"
Regementet hade blivit riktigt familjärt.
Karlsson var dock inte tjänstvillig på det förväntade sättet. Karlsson inbjöd istället översten att komma ut i fält och studera de prov befälseleverna gjorde.
Översten kom inte.
Karlsson och de tio befäl som svarade för utbildningen hade gett generalens blivande svärson "icke godkänt", ett betyg översten därefter ändrade till "godkänt" och ville att Karlsson skulle skriva under.
Det gjorde nu inte Karlsson. Av samvetsskäl. Då hotade översten med förlorad karriär för Karlsson.
Kapten Karlsson svarade med att JO-anmäla överste Hjukström.
Därmed var Karlsson, med dagens språkbruk, rökt. Och rikskändis.
Leden slöt sig, Karlsson förpassades ut i kylan. Sanningen blev en fråga för dem som hade makt att tolka den. Den intellektuella hederligheten, om det fanns någon i ett militärt system som vilade på föreställningen om fläckfri tillförlitlighet och heder, övergick till ställningskrig inom regementet där ammunitionen huvudsakligen bestod i allt fler JO- anmälningar.

Det kunde ha stannat där. Men så blev det inte. Han skrev istället en bok om hela historien. Det var kanske inte strategiskt klokt.
Men det var modigt.
Läser med häpnad och skratt - vilken satirisk pärla är inte Översten och jag! Tills jag mellanlandar i insikten att detta var ingen satir - det var en livskraftig dagsens sanning som utspelade sig inför öppen ridå och skulle vara lika sann idag - om det bara funnits några regementen kvar på Gotland.
"Mitt syfte var att försvara de betyg som övriga befäl och jag ansåg rättvisa...När översten efter tio minuters samtal med generalens blivande svärson ändrade betyg för honom...kunde jag inte skriva under..."
Det gick inte att ifrågasätta försvarsmaktens heder när den upprätthölls av en vinglig överste med förutsättningar för hämnd, repressalier. Sture Karlsson var, om inte landsförrädare, så åtminstone körd som yrkesmilitär. Hur rätt han än hade.
Hur hade han gjort idag?
Karlsson sökte sig till Försvarets brevskola medan han väntade på sin tjänst som FN-observatör i Mellanöstern. Och medan den vetgirige kaptenen väntade, så studerade han. Beteendevetenskap. Och skrev. Han skrev Översten och jag (Rabèn&Sjögren, 1971)
Det var onekligen en lysande avskedsföreställning.
"När jag stod i vintermörkret och utfodrade djuren, kom ett stort lugn över mig. En känsla av att jag var jag och att jag levde", skriver han.
- Bråkig har jag aldrig varit, säger han milt. Det var ju inte jag som bråkade!
Men frågan finns där - skulle han agerat på samma sätt idag?
Ja, säger han.
Det är ett militäriskt, kort JA.