Mellan 1943 till 1946 kom 10 324 flyktingar till Gotland från de baltiska länderna. Bilden är från 1944, när en baltisk båt lagt till vid Fårö fyr under natten.
Kerstin Blomberg står i Visby hamn med en blå barnkappsäck i handen och blickar ut över horisonten. Första gången hon packade den lilla väskan var på 1990-talet, när barn från forna Jugoslavien flydde hit. Nu är det ukrainska barn som är behov av den lilla blå, som fyllts med gosedjur, målarblock, pennor, såpbubblor, en leksaksbil och ett vykort där det står "välkommen till Gotland" på tre olika språk.
– De här barnen har rest långt. Med bilen kan de visa vilken rutt de åkt, om de vill, säger Kerstin Blomberg.
Gotland har en lång historia av att sträcka ut en hjälpande hand till personer som flytt över Östersjön. År 1919, efter första världskrigets slut, annonserades det i Gotlands Tidningar om krigsbarn från Tyskland och Österrike som behövde tak över huvudet. Då, liksom nu, var det många gotlänningar som öppnade upp sina hem. Trots att en pandemi då, liksom nu, härjade.
– 1920 var Gotland det län i Sverige med högst andel krigsbarn, sett utifrån befolkningsmängd, berättar Kerstin Blomberg.
Barnen hade drabbats hårt av kriget och behövde få näringsrik mat i en trygg miljö. Minst 200 krigsbarn kom till Gotland – ett av dem hamnade hos Kerstins farmor och farfar på Fårö.
– Pojken hette Emil Konrad och kom från Österrike. Han blev tillsammans med sin familj en god vän till vår familj under hela sitt liv.
Mellan 1992 och 1995 anlände nio båtar med flyktingar till olika orter runt Gotlands kust. Den 14 december 1992 kom den första båten till Fårö med kurdiska flyktingar, minns Kerstin Blomberg.
År 1929 var det en annan typ av invandring till Gotland. Då anlände 881 svenskbybor till Sverige, och majoriteten av de som blev kvar bosatte sig på Gotland.
Sedan kom andra världskriget. Omkring 2 000 finska barn kom till ön mellan 1941 och 1946. Under tre års tid kom 11 274 personer med utländsk härkomst till Gotland, varav 10 324 från de baltiska länderna. Kerstin berättar om tant Klara på Skär:
– Hon hade alltid bordet uppdukat. Hade hon inte bakat bullar hade hon alltid något annat att bjuda på. Hon sa att man aldrig visste vilka som kom på natten.
Annys minnesplats på Fårö kyrkogård invigdes år 2020.
År 2020 initierade Kerstin en minnesplats på Fårö kyrkogård, för de baltiska flyktingar som inte klarade den svåra färden över Östersjön.
En av dem var Anny Himmest. Hon var två månader gammal när hennes mamma klev i land med henne i famnen på Langhammars, efter en stormig överresa i pappans hemmasnickrade båt.
– Anny dog när de kom fram. Det här var 1944, berättar Kerstin och fortsätter:
– Efter att jag hörde om Anny började jag tända ljus för henne varje år på allhelgona. År 2020 fick hon till slut en gravsten, som blev en symbol för alla som dog.
På en annan plats i Sverige, i Södertälje, satt Annys storasysters man på en buss. Där fick han syn på en tidning, som skrivit om Kerstins initiativ på Fårö.
– Så när jag plockade lingon i Avaskogen en dag blev jag uppringd av en okänd kvinna. Då var det Annys storasyster, Eha Ericsson, som berättade att de läst om mig och ville träffa mig. Visst är det fantastiskt! Hon berättade att hennes pappa alltid sagt att så bra bemötande som de fick på Fårö, har de aldrig fått efteråt.
Vad är det som gör att gotlänningar verkar ha en sådan stor vilja att välkomna främlingar? Det har Kerstin inget svar på.
– Jag kan bara tala för mig själv. När jag var tio år fick vi en TV och när jag såg bilderna från krigen, och på barn som inte fick någon mat, bestämde jag mig. Är världen så orättvis? Då måste jag kämpa för de här barnen.
Kerstin Blomberg slår in julklappar till flyktingar, tillsammans med Anna Gahnström, år 1992.
År 1985 startade Gotlands kommun en flyktingmottagning, och sedan dess har Kerstin kämpat outtröttligt för de nyanlända på ön. År 1988 öppnades flyktingförläggningen på Gustavsvik och i samma veva startades ”Kontaktgruppen för flyktingar och invandrare på Gotland”, som var en sammanslutning av olika föreningar och kyrkorna på Gotland.
Under 1990-talet placerades många flyktingar från det forna Jugoslavien på ön, efter att de fått uppehållstillstånd. Men alla hade inte samma bekväma överresa. Mellan 1992 och 1995 anlände nio båtar med flyktingar till olika orter runt Gotlands kust.
– Den första kom den 14 december 1992 till Fårö, minns Kerstin.
Flyktingförläggningen på Gustavsvik stängdes och öppnades om vartannat. Men 2004 stängde den ner helt, och låg sedan i dvala fram till den stora flyktingvågen från främst Syrien och Afghanistan år 2015. På några veckor öppnades åtta tillfälliga asylboenden på Gotland, där omkring 1 000 flyktingar placerades. Samtidigt startade nio volontärnätverk runtom ön och regionen öppnade flera Haima-boenden, som blev hem för ensamkommande barn och ungdomar.
Ett informationsmöte hölls år 2003 när Gustavsvik återigen skulle öppna en flyktingförläggning.
Nu har vi nått mars 2022, och fler och fler ukrainska kvinnor och barn anländer till Gotland efter flykten från Putins krig.
– Det är fruktansvärt, det som händer nu. Det finns inte ord för hans grymheter. Det finns många barnhem i Ukraina, vad händer med dem? Det är så hjärtskärande, säger Kerstin.
De senaste veckorna har hennes telefon gått varm. Vissa vill ha Kerstins råd, andra vill ha hennes tröst.
– Det är många på Gotland som flytt krig tidigare, som får sina sår upprivna nu. Vissa frågar om det ska bli krig här nu.
Kerstin tror att ett asylboende kommer att öppna igen på Gotland. Men fram tills dess är det gotlänningarnas ideella krafter som ger husrum till de ukrainska flyktingarna.
– I England har de gjort ett fint initiativ, där får man som privatperson 4 400 kronor i månaden om man tar emot flyktingar.
Kerstin poängterar att de som engagerar sig för flyktingar behöver tänka långsiktigt och vara uthålliga.
– När asylboendet i Fårösund stängde ordnade vi boende till 16 familjer. Vi trodde att de skulle bo där i ett halvår, men några bor fortfarande kvar.
Efter första världskriget kom många krigsbarn till Gotland, varav ett hamnade hos Kerstin Blombergs farmor och farfar på Fårö. "Pojken hette Emil Konrad och kom från Österrike. Han blev tillsammans med sin familj en god vän till vår familj under hela hans levnad."
Genom åren har Kerstin funnit många vänner bland flyktingarna. Samtidigt har hon tvingats ta farväl av många hon fäst sig vid.
– Det är tufft, men jag måste fortsätta. Att arbeta med flyktingar ger mig både sorg och glädje. Sorg när jag får höra vad de varit med om, sorg när de får avslag. Men en oerhörd glädje när de får uppehållstillstånd, och när jag får vara med om familjeåterföreningar. Glädje när jag får följa dem i livet och när de kommer tillbaka och visar upp sina barn.
Nu hoppas Kerstin att många gotlänningar vill bli medvandrare längs de ukrainska flyktingarnas väg in i det nya landet.
– Jag brukar säga att jag har vunnit högsta vinsten i livets lotteri, som är född i ett land som inte har haft krig på över 200 år. Vilken tur jag haft och vilken otur de andra haft. Det är inte min förtjänst, det är bara tur.