Idun Vinterros utbildar sig till historiker med fokus på kvinnohistoria. "Det är den delen av historien som oberättad, outforskad och till och med oupptäckt. Vilket är helt absurt. Men det finns också något lockande i det. När man är historiker vill man gärna upptäcka och skriva ny historia, inte bara kunna det som redan är framforskat."
I tidningen Nya Dagligt Allehanda gick det att läsa år 1913:
”Flertalet kvinnor kommer ständigt att sätta sina känslor af personlig tillgifvenhet öfver hänsyn till den opersonliga staten och den abstrakta tanken på det allmänna bästa. Gällande valet mellan ett krig, som skulle sätta deras käras lif i fara, och en fred, som skulle innebära förödmjukelse för nationen och måhända rent afgöra dess fria tillvaro illusorisk, så är det anledning att frukta, att flertalet röstberättigade kvinnor skulle rösta för freden.”
Det var ett av alla argument som framfördes mot kvinnlig rösträtt. Sedan skulle det ju bli alltför trångt i Riksdagshusets korridorer med kvinnornas stora kjolar.
Men kvinnorna vann. För 100 år sedan fick Sveriges kvinnor rätten till sina egna röster. År 1921 fick de för första gången rösta i val till riksdagen. Bakom det låg flera decennier av kamp. En fredlig sådan dock, jämfört med Storbritanniens suffragetter.
GT träffar Idun Vinterros, historiker med fokus på kvinnohistoria, i politikens Mekka: Almedalen. Hon har fördjupat sig i rösträttsrörelsen på Gotland och kvinnorna bakom den.
– Vi var väldigt aktiva och tidiga med att gå med i kampen här, berättar hon.
Efter att Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, grundades år 1903 dröjde det inte många år innan en lokalföreningen tog form på Gotland. Initiativtagare till denna var fröken Kerstin Wall, syster till landshövdingen. Redan från start kunde föreningen räkna in ett sjuttiotal medlemmar.
Kvinnorna som engagerade sig kom från olika klasser och tillhörde olika ideologier. Men de brann alla för samma mål.
Carolina Benedicks-Bruce.
I början av 1910-talet hade FKPR två lokalföreningar på Gotland, en i Visby och en i Väskinde. Detta tack vare konstnären Carolina Benedicks-Bruce.
– Många känner igen hennes hem Brucebo och att hon var ena halvan av konstnärsparet Bruce. Men det är inte lika många som vet att hon var en av de mest drivande i kvinnorörelsen på Gotland, säger Idun Vinterros.
Carolina Benedicks-Bruce satt även i FKPR:s riksstyrelse. År 1911 var hon Gotlands delegat på den stora rösträttskonferensen i Stockholm, dit medlemmar från fyra olika världsdelar rest. Men hon nöjde sig inte där.
– När hon var där i Stockholm fick hon för sig att bjuda hela konferensen till Gotland. Och det var faktiskt 36 delegater, från olika delar av världen, som valde att komma hit.
På Gotland välkomnades delegaterna av infanteriregementets musikkår.
– Carolina höll ett stort tal till deras ära, inför alla människor i Visby. Efter en guidad tur bjöd hon hem alla till Brucebo för en stor middag.
En annan som var på rösträttskonferensen var den gotländska kompositören och organisten Elfrida Andrée.
– Hon skrev ett rösträttskantat till konferensen, som självaste Selma Lagerlöf skrev texten till.
Carolina Benedicks-Bruce var också initiativtagare till Moderata kvinnoföreningen på Gotland. På andra sidan den politiska arenan stod Lova Molander, som var med och startade Socialdemokraternas kvinnoklubb på Gotland. Hon arbetade som fotograf och drev också ett kafé på Kneippbyn.
Trots deras meningsskiljaktigheter var de bästa vänner. Men innan kaffebrickan kunde bäras in, under deras kafferep på Brucebo, brukade de ha en och annan punkt att avhandla.
"Det var ibland så att väggarna ekade och kökspersonalen darrade när de hörde dispyterna", skriver Ingeborg Lingegård i sin bok "Gotländska föregångskvinnor".
– Lova var på många sätt Carolinas motpol. Jag tror att det var just det som gjorde att de drogs till varandra, säger Idun Vinterros.
Lova Molander och Hermanna Jansson.
En annan som var framträdande i kvinnorörelsen på Gotland var Hermanna Jansson. Hon blev tidigt änka och tog då plats som kontorschef på tidningen Gotlänningen. Ingeborg Lingegård beskriver henne som "liten till växten men stor till anden".
År 1923 blev Hermanna Jansson den första kvinnan i stadsfullmäktige.
– Det gav ordföranden stora bekymmer. Han låg vaken halva natten och våndades över hur han skulle öppna mötet. Hur skulle han tilltala henne? Min dam? Nej, hon var ju inte hans dam. Min fru? Nä, det var ju inte hans fru.
Till slut knäckte han nöten. Vid mötets öppnande hälsade han "herrar stadsfullmäktigeledamöter och lektor Janssons fru" varmt välkomna.
Kerstin Steffen till vänster i bild, tillsammans med Visbys husmordersförening. Visste du att det var Kerstin Steffen som komponerade den vit- och guldbeklädda Gotlandsljusstaken?
De kvinnor som kom långt i rösträttsrörelsen var antingen ogifta eller änkor, eller så hade de män som stöttade sina kvinnor. En av dem var Kerstin Steffen, gift med rektor Richard Steffen.
Genom sitt rika föreningsliv kämpade Kerstin Steffen för politisk rättvisa för de fattiga, gamla och sjuka kvinnorna. I boken "Gotländska föregångskvinnor" går det att läsa att förtvivlade kvinnor strömmade till hennes hem för att tala en stund med henne.
Tillsammans med Visbys husmodersförening såg Kerstin Steffen bland annat till att lösa vattenfrågan på Klinten i Visby innerstad.
– De hade enorma problem. Det fanns inga vattenledningar eller avlopp, och brunnarna var få och långt bort. Ingen ville ta tag i frågan, så Kerstin Steffen sökte personligen upp berörda politiker, berättar Idun Vinterros.
Kort efter det samtalet blev ledningar för vatten och avlopp dragna. Det låg ju något i det fruntimret sa.
Som mest hade LKPR 17 000 medlemmar och år 1913 kunde de lämna över kvinnornas masspetition – bestående av över 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt.
– Jag vet inte om det finns någon förening som har ökat så lavinartat. Det är helt otroligt, men man ska inte tro att det var någon slump. De här kvinnorna var otroligt aktiva. De satt inte och väntade på att människor skulle komma till dem, utan de gick man ur huse för att värva medlemmar, säger Idun Vinterros och fortsätter:
– Det är jättehäftigt att se vilken kvinnokraft det fanns. Och ibland jag kan känna: Var tog den vägen?
Affisch med budskapet "Rösträtt för kvinnor", 1907.
Vad hade Carolina Benedicks-Bruce, Lova Molander, Hermanna Jansson och Kerstin Steffen sagt om de såg var vi befinner oss i dag?
– Jag tror att om vi engagerade oss lika mycket i kvinnofrågor i dag som de gjorde då, då hade vi kunnat ändra på mer än vad vi gjort hittills. Redan i slutet av 1800-talet kämpade kvinnorna för lika lön för lika arbete. Och det pratades om mäns våld mot kvinnor redan då. Om vi skulle gå man ur huse i dag för att prata om de här frågorna på varenda torg, i varenda stad... Då hade vi antagligen kommit längre.
– Vi har lyckats förbättra mycket, men det är bara med rösträtten vi kommit i mål.