16-årige räddaren: Jag förstod inte hur allvarligt det var

Simon Thelaus, 16 år, Stockholm, hamnade mitt i en drunkningsolycka under gårdagens eftermiddag. Han var med och räddade de drunknande barnen vid Holmhällar. Sansad men skakad berättar han om upplevelsen.
 
Han och fastern Sara Henrysson Eidvall bestämde sig för att från stranden Holmhällar gå ut till Heligholmen. Hans kusiner vände, de tyckte det var för stenigt men han och Sara fortsatte. Han berättar att de när de gick ut hamnade lite fel så de fick simma.
− Jag kan ändå klara av att simma. Men barnen var ju mindre…
Han och Sara möter mannen och de två barnen och tillbaka på stranden småpratar de med pojkens pappa som stannat kvar på land. Plötsligt blir det allvar.
− Någonting var väldigt fel. Det här är inte bra, tänkte vi.
 
Simon berättar att han bara såg två personer i vattnet och att han under en lång tid skulle fortsätta att tro att olyckan handlade om endast de två barnen. Han berättar att pojkens pappa springer ut direkt. Fastern Sara simmar också ut. Simon kommunicerar med Sara och de kommer överens om att han ska sikta mot stenarna där han ska finnas om det behövs extra assistans. När han kommit ut så långt han kan ropar pojkens pappa på honom. Han är helt slut och behöver hjälp.
− Jag förstår inte då hur allvarligt det är utan simmar bara ut. Jag tänkte att det var bara att springa ut och få in dem. Att de var rädda och panikslagna och behövde hjälpas in.
Han fortsätter ödmjukt.
− Hade man förstått att det var allvar kanske man hade stått där paralyserad och inte gjort någonting. Det kanske var tur att man inte förstod det. Det är svårt att säga hur man reagerar i en sådan situation.
 
Simon lägger pojken mot bröstet och simmar ryggsim in mot land. Pojken är rädd och säger att han inte vill dö. Men Simon förstår ändå inte riktigt allvaret. Pojken säger att hans morbror har drunknat, att han svalde vatten.
− Jag fattar inte då att det fanns en tredje person, säger Simon.
Tillslut känner Simon att han bottnar. Kusinen hjälper dem iland. Nu inser han att en tredje person varit inblandad i olyckan.
− Först då förstår jag. Det var det jag mådde lite dåligt för efteråt att man inte simmade ut.
Iland känner han frustration och förvirring. Människorna på stranden tittar ut över vattnet efter den saknade mannen. Flickan skriker efter sin pappa och är jätteledsen. Simon kände att han ville göra något, men att han inte kunde göra något.
− Då går det upp för en att det var på riktigt. Det var en person vi inte kunde rädda.
 
Minuterna innan räddningstjänstens kom, kändes långa.
− De skötte det väldigt bra. De kom så fort de kunde. Det är inget man kan klandra dem för, poängterar han noga.
 
Simon berättar att flickan var i ” så mycket i chock som man kan bli”. Simon själv satte sig ner och flåsade efter sin insats. Många försökte trösta flickan. Pojkens pappa spejade ut över vattnet men satte sig tillslut också.
− Man var paralyserad men försökte ännu att göra något, förklarar Simon.
 
Ett antal båtar var ute och letade. Helikoptrar, ambulans och brandmän anlände. De fick filtar.
- Det var det då som man började fatta på riktigt. Jag fick en chock, Jag visste inte riktigt vad som hände. Jag bröt ihop. Fan, hade man vetat att det var en tredje, säger han.
 
Simon fick följa med till ambulansen. De frågade om han ville åka med till Visby. Men han kände att chocken släppte - att det inte behövdes. Plötsligt kände han en lättnad och lycka över att pojken och flickan fick leva.
− Det är som med alla stora händelser. Man förstår inte riktigt vad som hänt och allvaret i det. Det var en naturlig reaktion. Om man ser en person i nöd så försöker man hjälpa till.
Hur känns då insatsen?
− Det känns inte på ett speciellt sätt. Det var något man ska göra. Helt naturligt men lite surrealistiskt. Det är inte var dag man upplever något sådant.
 
Under gårdagen pratade familjen mycket om det stundvis. Sedan lämnade de ämnet ett tag för att återgå till det vid behov.
− Det bästa är att ta det normalt. Det hände. Det var två liv vi räddade. För att det inte ska bli för stort får man ta dagen som den kommer.