Mängder med gotländska elever minns läraren Harriet Löwenhielm, som hade en sällsynt förmåga att se alla och få dem med sig i undervisningen.
Harriet Löwenhielm kom till Gotland och Högbyskolan i Hemse som bildlärare 1974. Hon var varm, orädd och rättfram, kallades Haggan av alla och blev snabbt populär.
I boken vittnar många dåtida elever om hennes betydelse. MC-designern Ola Stenegärd blev upptäckt och hyllad med omdömet "störtbegåvad". Radioprofilen Mari Winarve berättar hur hon skolkade och var strulig i skolan, men aldrig missade en lektion med Haggan:
– Hon bara genuint gillade ungar, också de djävliga, de riktigt stökiga och bråkiga. Men hon kunde höja rösten, hon hade pondus. "För fan, Mari, vad ska det här vara bra för? Ska du gå och peta i jorden i jävla Rone hela livet. Det fattar du väl att du måste gå i skolan".
Efter ett år som bildlärare var Harriet Löwenhielm och kollegan PG Werkelin vid Stavgard med en klass på läger. Pingsten 1975 gjorde de fyndet, 13 silvermynt i ett rabbishål. Innan Fornsalen kontaktades hade de grävt fram sju nävar silver. När Haggan ringde arkeolog Erik Nylén trodde han att hon var full: "Lägg av Haggan. Klockan är halv fem på morgonen. Nu får du ge dig", ska han ha svarat.
Pingsten 1975 hittade skolklassen skatten i Burs. Här Erik Nylén tillsammans med Gunnel Pettersson, PG och Cecilia Werkein, Harriet Löwenhielm och Håkan Gardell
När Erik Nylén kom till platsen hängde Stavars skatt i en konsumkasse i ett träd. Fler utgrävningar gjordes och lägerverksamheten vid Stavgard byggdes upp med ideella krafter. Den lockade mängder med barn och deras föräldrar, men lades ner efter att politikerna inte ville fortsätta ge ekonomiskt stöd. Då tvingades man stänga Stavgard. Efter några år blev det återstart men nu med breddad verksamhet som populärt besöksmål.
Harriet Löwenhielm var en av de som kämpade för att rädda Fristad, som kommunen rev. Bilden tagen 1982 när en katafalk bars av sorgklädda genom stan.
För många var Harriet Löwenhielm också smed och en av konstnärerna i kollektivet vid Flors i Burs.
– De var gröna-vågare och hippies som odlade sin mat. Men de var också framgångsrika yrkesmänniskor som var med att bygga upp alternativkulturen på Gotland. Fredsrörelsen och kvinnorörelsen var deras livsluft, säger Wilhelm Östberg, docent i socialantropologi, som tillsammans med smeden och fotografen Calle Ahlström står bakom boken.
Boken om Harriet Löwenhielm har getts ut på eddy.se av Wilhelm Östberg och Calle Ahlström.
Den släpptes först i Burs bygdegård, där releasen blev en folkfest genomsyrad av berättelser om Harriet.
– Det var som att bygden kom för att celebrera sin före detta granne, säger Wilhelm Östberg.
Han hyllar Harriet Löwenhielms betydelse, inte minst för skolans utveckling.
– Hon ångade på och vände upp och ner. Hon lärde ut med händerna och eleverna fick också livskunskap med sig. För väldigt många spelade hon en stor roll och det berättar de i boken.