25 år gammal och totalförlamad på hem för äldreboende i Visby

"En motorcyklist skadades svårt vid en trafikolycka vid Skogsholm på lördagseftermiddagen. Motorcyklisten, en 24-årig man från Gotland, körde in i en bil på länsväg 147 som stannat för att svänga vänster. Vid kollisionen ådrog sig motorcyklisten skador på skallbenet och i ansiktet. Han fick också benbrott. Mannen vårdas nu i respirator. Bilföraren skadades lindrigt, men chockades svårt vid händelsen."
Artikeln kunde läsas i GA den 2 april i år. I dag, sex månader senare, har den unga motorcyklisten mist i stort sett alla sina funktioner och sitter totalt förlamad på ett äldreboende i Visby.
Han har förlorat sitt liv, säger hans mamma Ingrid.
Det var på påskafton i år som Markus krockade med sin motorcykel. När ambulansen kom till olycksplatsen var han medvetslös och hela ansiktsskelettet var krossat. Han fördes till akuten där han lades i respirator och röntgades. Bilderna visade att det fanns små blödningar centralt i hjärnan. Hans tillstånd var mycket allvarligt men stabilt. Så stabilt att man beslutade att operera en handfraktur.
Efter ytterligare en röntgen låg Markus nedsövd på intensivvårdsavdelningen i två dagar. Därefter väcktes han och man försökte att ta bort respiratorn. Det blev en fruktansvärd upplevelse för Ingrid. Hon menar att läkarna experimenterade när man försökte att väcka honom så snabbt.
Markus kräktes, fick ner slem och saliv i lungorna och fick hög feber.
Han var nära att dö flera gånger. Vi såg ju att det här inte gick, säger Ingrid.
Efter flera timmar då Markus kämpade för sitt liv sövdes han ned och man satte åter in respiratorn.
Arrogant bemötande
Vid den här tidpunkten hade en ny läkare, en hyrläkare, ansvaret för vården av Markus. Läkaren hade ett otrevligt och arrogant sätt och pratade om att det inte fanns mycket hopp för Markus, berättar Ingrid som aldrig kommer att glömma det bemötande hon fick.
Den tredje läkaren som fick ansvar för Markus hävdade bestämt att det inte fanns några tecken på ökat tryck i hjärnan, något som kan leda till allvarliga hjärnskador, och att det inte fanns något behov av vård på fastlandet.
På den femte dagen, efter bedömning av ytterligare en fjärde läkare som konstaterade att Markus behövde specialistvård, skickades han i helikopter till neurointensiven på Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Där mätte man trycket i hjärnan, vilket visade sig vara mycket högt.
I Stockholm tassade personalen på tå och viskade. Trycket i hjärnan är så känsligt att de vidtog åtgärder bara någon råkade hosta till, berättar Ingrid och jämför med behandlingen i Visby där personalen var högljudd och ruskade om Markus ordentligt när de skulle väcka honom.
Känner sig lurad
Men det var väl för att de inte trodde att han hade högt tryck. Vi ifrågasatte inte vården då, man tror ju att läkarna gör rätt. Det är först efteråt som man förstår. Man känner sig så lurad, säger Helena.
Läkarna berättade att sådana blödningar som Markus hade i hjärnan alltid medför ett ökat tryck. De sa det inte rent ut, men vi förstod att de tyckte att alla läkare borde veta om en sådan sak och att det var konstigt att han inte hade skickats direkt.
Efteråt har Ingrid frågat en av de tre ansvariga läkarna i Visby varför de inte skickade Markus till Karolinska.
"Handlar det om pengar eller om okunskap" frågade jag. Då fick jag svaret att de inte hade förstått att han var så pass dålig.
I dag bor Markus på ett äldreboende där han rehabiliteras. Något annat boende för yngre i liknande situationer finns inte på Gotland. 4-5 gånger i veckan kommer han hem. Tanken är att han framöver ska kunna få ett eget boende med hjälp av assistenter. Han har i stort sett förlorat alla sina funktioner.
Han hör, men man vet inte hur mycket han ser. Man får utgå från att han förstår allt, säger Helena.
Bör straffas
När det gäller hjärnskador kan rehabiliteringen ta flera år, så nånstans finns det ju ett hopp ändå. Men det blir ju aldrig den Markus som det var innan, säger Ingrid.
Hur hade hans liv sett ut i dag, om han direkt hade fått specialistvård? frågar sig mamman i sin anmälan. Hon är medveten om att frågan aldrig går att besvara, men vill att "de ansvariga ska straffas".
Kanske hade han haft kvar någon funktion. Kanske hade kunnat prata, funderar Helena som tycker att läkarna borde ha vetat bättre.
De borde inte ha varit så självsäkra, säger Ingrid som tror att mycket handlar om prestige, att läkarna vill klara det själva.
Det är bara att hoppas att det inte inträffar liknande fall igen, säger Ingrid.

Fotnot: Alla namn i texten är fingerade.