60 år på samma arbetsplats IngaBritt är född 1919 och gick i pension 1984 men hon har aldrig känt sig som en pensionärhon fortsätter att gå till arbetsplatsen och hjälper till där det behövs än i dag
IngaBritt Thernström har arbetat 60 år på samma arbetsplats. Hon kom till Ödins Garveri i Visby den 21 januari 1942. Hennes syster var gift med Rolf Ödin och IngaBritt började som barnflicka åt den nyfödde Hans-Olof Ödin som senare skulle bli hennes chef.
Den 13 januari 1942 föddes Hans-Olof Ödin och den 21 januari kom IngaBritt till Visby med Gotlandsbåten genom packis över Östersjön. Resan gick trots den stränga vintern bra, minns IngaBritt. Under den första månaden på Gotland skulle IngaBritt vara barnflicka i familjen men senare skulle hon börja arbeta i familjeföretaget.
IngaBritt berättar att hon hade en friare kvar hemma på Öland, det var en lantbrukare med en stor gård och de skulle egentligen gifta sig i maj samma år. IngaBritt bestämde sig för att stanna kvar på Gotland hos familjen Ödin där hon trivdes och det blev inget giftemål.
<span class=MR>Tog emot skinn</span>
IngaBritt hade tidigare arbetserfarenheter från Gustavsbergs porslinsfabrik utanför Stockholm där hon arbetade på kontoret under 1941. IngaBritt minns att hon trivdes aldrig riktigt bra i Stockholm, däremot kom hon att trivas i Visby.
Arbetet vid Ödins Garveri innebar att hon fick vara med och ta emot skinn från de gotländska fårbönderna.
Hon berättar att hon snabbt lärde sig de olika gårdsnamnen och lärde känna de trevliga människorna. Den gotländska dialekten gick ganska fort att lära sig att förstå.
På 1940-talet hade Ödins Garveri sex anställda och vid företaget bereddes skinnen. Efter det att skinnen var färdiga fick IngaBritt vara med och putsa dem. Hon använde sig av en ullsax då kanterna skulle snyggas till innan de mättes upp med en speciell apparat.
<span class=MR>Populära varor</span>
IngaBritt Thernström minns att under krigsåren var det stor efterfrågan på skinnhandskar. Ödins Garveri levererade kalv- och fårskinn till ett företag i Borås som tillverkade handskar vilka sedan gick åt som smör i solsken.
Kunderna kunde till och med betala i förskott för att vara riktigt säkra på att få handskarna.
En annan produkt som var populär bland kunderna var naturvästar där den vita ullen skulle vara vänd inåt. En väst kostade 375 kronor på 1940-talet och detta var mycket pengar på den tiden. Ödins affär låg på den tiden i stenhuset bredvid bulhuset i Visby.
Från den här tiden har IngaBritt ett lustigt minnei den gamla affären fanns ingen spegel och IngaBritt fick därför ansvaret att tala om för kunden hur denne såg ut i naturvästen.
<span class=MR>"Trivdes inte i London"</span>
Det blev aldrig så att IngaBritt bildade egen familj. Ett tag sällskapade hon med journalisten Torbjörn Lindqvist på Gotlänningen. Han spelade fiol i Musikaliska Sällskapet då IngaBritt sjöng i Fredrich Mehlers kör. Lindqvist skulle senare få jobb vid BBC i England och IngaBritt hälsade på honom i London men kunde inte tänka sig att bosätta sig där. Det blev Gotland och Visby igen för IngaBritt och livet gick vidare.
Ibland åkte hon till Öland och hälsade på sina släktingar. År 1951 avled Johan Fredrik Ödin och hans son Rolf Ödin tog över företaget.
Senare skulle Rolfs son Hans-Olof Ödin ta över företaget och den lille pojken som IngaBritt en gång såg efter som spädbarn skulle bli hennes chef.
Hon har flera gånger varit i Skottland och hälsat på Hans-Olofs syster Marianne MacDonald. IngaBritts egen syster Gertrud Ödin gick bort i fjol 95 år gammal.
<span class=MR>Svamp och korsord</span>
På fritiden har IngaBritt ägnat sig åt att sticka tröjor i olika färger men numera blir det mest korsord. Ibland kan IngaBritt gå ut i skogen och plocka svamp och det blir då ett besök vid de hemliga champinjonställena. IngaBritt är född 1919 och gick i pension 1984 men hon har aldrig känt sig som en pensionärhon fortsätter att gå till arbetsplatsen och hjälper till där det behövs än i dag. Hon tar hand om kunder, svarar i telefonen och alla tycker att det är det naturligaste i världen att hon finns kvar på arbetsplatsen.
Hans-Olof och Hanne har alltid varit så goa mot mig, säger IngaBritt Thernström.
Så jobbar vi med nyheter