Evert Gahnström började som 15-åring vid Statens Järnvägar, och hade arbetat åtta år vid SJ när det var dags för nedläggningen 1960. Även om han tjänstgjorde vid södra stationen i Visby påpekar han dock direkt att han inte är rätt person att berätta om sista dagen.
– Nej, jag var inkallad för repmöte och låg i någon buske på Tofta skjutfält när sista tåget gick.
Vi får istället läsa vad tidningarna berättade om finalen den 30 september 1960. Reportrar skriver om hur rälsbussföraren Sigurd Lautin mot kvällen rullade in på södra stationen i Visby med sista turen på södra linjen. Fullsatt och 25 minuter försenad, eftersom det var rusning för att få åka med.
Gotlands Allehanda berättar att svarta kransar hängts på järnvägsbommarna vid Skrubbs. GA hade dessutom intervjuat 93-åriga Hilda Didriksson från Stånga, som åkt både den första turen den 10 september 1878 och fått plats på sista turen 82 år senare. Fullsatt båda gångerna, kunde hon berätta.
Om det varit lika fullsatt jämt hade järnvägsepoken kanske blivit längre. Den fick en trög start, men efter att Roma sockerbruk startat 1894 med bettransporter på järnväg tog det fart. Nya banor byggdes, till Burgsvik i söder och Lärbro i norr. Som mest hade Gotland över 20 mil smalspårig järnväg.
Efter andra världskriget blev konkurrensen från bilar och bussar allt svårare. Innan hade ön flera järnvägsbolag, men för att överleva förstatligades järnvägen 1947. SJ tog över.
Det var alltså hos SJ Evert Gahnström fick anställning, när han efter avslutad skolgång anmält sig som arbetssökande.
– Jag växte upp hundra meter från spåren vid Skrubbs, men hade ingen dröm om att jobba vid järnvägen. I skolan gjorde jag praktik som elektriker, berättar han.
Evert började som notisbud, fortsatte som kontorsvakt. När han fyllt 18 år fick han större ansvar, och kom att sköta många sysslor vid södra stationen. Han var även med om att riva upp räls i Sproge när avvecklingen inleddes. Efter att persontrafiken upphört var den enda tågtrafik som förekom slakteriets transporter till hamnen i Visby. De upphörde 1962.
Vi åker en tur i Visby för att se vad som finns kvar av järnvägen. Rälsen är borta, men flera banvallar har blivit gång- och cykelvägar. Vi fortsätter till södra stationen. Vänthallen är sig lik, intygar Evert Gahnström.
– ...och där hade stinsen sitt kontor, säger han och pekar mot ett rum där Myresjös försäljare huserar.
Evert Gahnström fick alltså inte vara med om sista dagen. När han i början av september ryckte in för repmöte hade han tjänst på södra stationen i Visby, och när han muckade i slutet av oktober var den förflyttad till Södertälje.
– SJ hade ansvar för att erbjuda oss jobb. Många gotlänningar flyttade och fick jobb runt Stockholm, på centralen och Roslagsbanan. Föreståndaren för Österports station fick jobb i Nynäshamn.
Nedläggningen på Gotland berörde ett 60-tal anställda. Evert fick olika uppgifter i Södertälje. Bland annat satt han på godsexpeditionen och var konduktör på sträckorna till Nyköping och Eskilstuna. Det var stor skillnad mellan Visby och Södertälje.
– I Visby var det sex avgångar per dag, i Södertälje var det en tågrörelse var tredje minut.
Det blev tre år i Södertälje, sedan flyttade Evert tillbaka till ön för att bli bonde i Bro.
– Det var trivsamma år vid SJ. Jag fick göra allt möjligt. Det är synd att järnvägen lades ned, den kunde nog ha fyllt ett behov i dag.