Dryga 30 år gammal blev Björn Suneson utskickad i löpspåret när kustartilleriet i Göteborg inte visste vad de skulle sysselsätta alla inkallade med. Sedan dess har han varit fast.
– Jag hade egentligen ingen bakgrund inom idrott. Men jag kände att det var för mig, säger Björn Suneson.
Sedan dess har det blivit 20 000 mil på språng. Distansen gör honom till en av de Svenskar som sprungit längst någonsin. Trots att han nu är 73 har han inga planer på att sluta.
För två månader sedan tog Björn de första springande stegen. Ungefär 340 mil senare steg han av flygplanet till Visby där han avslutade sin resa genom Sveriges alla landskap. Inspirationen till loppet fick han från Selma Lagerlöfs bok, Nils Holgerssons underbara resa.
– Han flyger ju på en gås över hela Sverige, så jag tänkte att jag kunde göra ett Nils Holgersson-lopp, säger Björn.
Extrema distanser har han klarat av förut. Hela sju gånger har han sprungit från kust till kust i USA. Trots en kortare distans i Sverige säger han att det har varit jobbigare att genomföra.
– Det är mer krävande att springa över Amerika eftersom det är längre och ibland svåra förhållanden. Sverige har känts jobbigare eftersom det inte är samma upplevelse.
Men när man sprungit kust till kust i Amerika en gång, varför gör man det igen?
– De första gångerna var det utmaningen. Nu är det upplevelsen. Jag har fått se otroligt mycket och träffat massa intressanta människor.
I hemlandet har upplevelsen inte varit densamma som i USA. Björn tror det beror på att han är lite hemmablind. Det starkaste minnet från månaderna till fots är att plocka Hjortron på myrarna i Mora.
Björn förklarar att det kan vara farligt att stanna upp när man ska springa långa distanser på begränsad tid. Tappad tid är dock inget han gråter över. Det är upplevelsen han ser som vinsten och utan att stanna upp och njuta då och då hade han aldrig tagit sig i mål, vare sig i USA eller i Sverige.
När han tagit de sista stegen på Gotland väntar en flygtur tillbaka till Stockholm. Från flygplatsen har han ungefär sju kilometer hem. Någon taxi blir det inte. Björn ska springa hela vägen hem.
Nästa år vill han ta sig till USA och springa kust till kust en åttonde gång.
– Jag är en ensamvarg. Men trots det så är det upplevelserna och människorna jag mött som gör att jag vill tillbaka, avslutar Björn.