Ägandeutredning om kyrkans mark väcker känslor i församlingarna

Av tradition krävs det inte lagfart för mark som staten äger, men när Svenska kyrkan skiljdes från staten år 2000 ställde staten krav på att kyrkan måste kunna styrka ägenderätten för mark som man av hävd förvaltat i hundratals år. Det utfärdades en lag som ålade kyrkan att söka lagfart för fastigheter där ägandet inte är styrkt.
Kyrkan är den största jordägaren på Gotland. Stiftets egendomsnämnd förvaltar 10 900 hektar, varav två tredjedelar är skogsmark. Bland övrig mark finns flera ängen.
På Gotland har församlingarna, pastoraten och stiftets egendomsnämnd tillsammans med Lantmäteriet gjort en kraftansträngning för att reda ut hur många fastigheter som finns bland kyrkans tillgångar. Man fick ihop en lista med 335 fastigheter, men efter en kompletterande datorkörning vid Lantmäteriverket hittades ytterligare 15.
Svenska kyrkan på Gotland är alltså av hävd ägare till 350 fastigheter. För hundra av dem är ägandeförhållandena utredda, men för de resterande 250 måste kyrkan söka lagfart.
Tre omgångar
För att underlätta utredningen av ägoförhållandena för kyrkojorden har Lantmäteriet delat upp arbetet i tre delar. Den första omgången, som påbörjats, omfattar jord och skog. Nästa del kommer att ta upp prästgårdar och kyrkogårdar, och i en tredje omgång kommer övriga fastigheter att tas upp och ge utrymme för noggrannare utredningar av fastigheter som det kan bli tvist om.
I mars presenterade Lantmäteriet en lång lista över fastigheterna i den första omgången. Nästan alla öns församlingar berörs: Akebäck, Ala, Alskog, Anga, Ardre, Atlingbo, Bara, Boge, Bro, Bunge, Buttle, Bäl, Dalhem, Eke, Ekeby, Eksta, Endre, Eskelhem, Etelhem, Fide, Fleringe, Fole, Follingbo, Fröjel, Gammelgarn, Ganthem, Garda, Gerum, Grötlingbo, Guldrupe, Hall, Hamra, Hangvar, Havdhem, Hejde, Hejdeby, Hejnum, Hellvi, Hemse, Hogrän, Hörsne, Klinte, Källunge, Lau, Levide, Linde, Lojsta, Lokrume, Lummelunda, Lye, Mästerby, Norrlanda, Näs, Othem, Rute, Silte, Sjonhem, Sproge, Stånga, Sundre, Tingstäde, Tofta, Träkumla, Vallstena, Viklau, Visby, Vänge, Väskinde, Västerhejde, Väte och Östergarn.
Sammanlagt omfattar den första delen av utredningen 86 fastigheter. I början av april kallade Lantmäteriet alla med ägaranspråk till ett sammanträde. Därefter fick alla ytterligare en månad på sig att inkomma med skriftliga krav.
Näs diskuterar frågan
Nu återstår en vecka av tiden att lämna skriftliga anspråk. Några sådana har ännu inte lämnats, men stiftsjägmästare Göran Allard vet att ägenderättsutredningen väckt känslor i en del församlingar. Bland dem som inte låter frågan passera obemärkt finns församlingen i Näs, som på lördag beslutar om man ska lämna en skrivelse till Lantmäteriet.
En församlingsbo på norra Gotland som engagerat sig, och som GA pratat med, kallar det som håller på att ske för "parasitverksamhet".
Det är psykologi i det här. Många fastigheter är mark som lokala bönder en gång i tiden skänkt till kyrkan för att prästen skulle kunna livnära sig, säger stiftsjägmästare Göran Allard.
Efter utredningen kommer ägandet att stadfästas med lagfart. Även om församlingarna länge varit borta från arrenden och annan administration av marken så kommer det nu att svart på vitt synas att ägandet flyttat utanför socknen ja, till och med utanför pastoratet.
Visby stift har bildat Prästlönetillgångar i Visby stift, en juridisk person som kommer att stå som ägare av fastigheterna. Prästlönetillgångar i Visby stift tillkom efter skilsmässan med staten och har redan lagfart för några fastigheter.
Vi har ändå valt en mer lokal linje än de andra stiften. På fastlandet har stiften inte någon lokal ägendeform, utan där står Svenska kyrkan som ägare, säger Göran Allard och tillägger:
Ett ägande som skrivs på Svenska kyrkan med huvudkontor i Uppsala vore opsykologiskt.
Långsiktig förändring
Göran Allard förstår att församlingarna reagerar. Historiskt sett har man fått se hur inflytandet över marken flyttats. Fram till 1910 förvaltade prästen församlingens mark både skog och jord. Efter hand flyttades förvaltningen av skog och jord över till pastoraten, för att sedan centraliseras till stiftsnämnden (som 1989 blev egendomsnämnden). Särskilt tydlig blev den överflyttningen 1995, då egendomsnämnden övertog förvaltningen av jordbruksmarken från pastoraten.
Även om det finns psykologi och känslor i ägenderättsutredningen kommer man i praktiken inte att märka någon skillnad. Marken kommer även i fortsättningen att förvaltas av stiftets egendomsnämnd som har alla rättigheter som tillkommer en ägare.
Församlingarnas inflytande över marken i socknen går formellt via stiftsfullmäktige, som tillsätter egendomsnämnden. Men i praktiken försöker egendomsnämnden att vara lyhörd och ta tillvara lokala initiativ så långt det är möjligt.