Själsö hamn om sommaren och en stunds ledighet för Susanne och Mats Wihlborg.
Det är naturligtvis en speciell situation. På denna förhållandevis lilla ö är det ett äkta par som beslutar om husrannsakningar, huruvida åtal ska väckas och vilken påföljd personer inför rätta bör dömas till.
En utsatt position, kan man anta.
Men såväl Mats som Susanne viftar bort det där. Nej, säger de, så farligt är det inte.
– Det finns så klart folk som har ett horn i sidan till oss, men värre än så är det inte. Jag tycker inte att det något som påverkar, säger Susanne.
Helt sann är hon inte där, vi ska återkomma till det i den här intervjun.
Susanne växte upp i Akebäck. En gård med allehanda djur, så småningom fokuserades på grisuppfödning. Men lantbruket var ingen framtid för henne, istället var juridiken en tidig idé.
Hon gjorde sin prao vid Gotlands tingsrätt och så småningom genomförde hon sina juridikstudier i Uppsala.
Hon minns sitt tidiga rättspatos och önskan att kunna ge utsatta personer viss upprättelse.
– Jag har alltid haft svårt för orättvisor och att människor behandlas illa. Därför hanterar jag ofta den typen av mål; relationsvåld, sexualbrott, brott mot barn…där känner jag att jag faktiskt kan göra skillnad.
Mats är smålänning av ohejdad vana. Växjö. Där hängde han på Värendsvallen, hoppade längd och sprang fort i IFK:s friidrottsdress.
Han jobbade på Posten men hamnade sedan i Lund för att tre polare började läsa juridik där. Slumpen ska alltid tas på allvar.
Dock var har tidigt intresserad av brott och straff. Kanske rent av fascinerad. Det var 70-80-tal, de år Clark och ”Svarten” var som mest i farten.
– De härjade med Kalle Kula och Dynamit-Jocke, det var en annan tid, minns han.
Det var när han efter studierna ”satt ting” han insåg att åklagare, jo, det kunde nog vara något.
Och här är de alltså nu, 27 år senare.
Eller, förresten. Vi glömde något, bakåt vänder vi oss ånyo. För:
Hur träffades ni? Det är alltid intressant?
Vi sitter vid Själsö hamn, solen där uppe, vinden fläktar, de minns, oj, så de minns:
– Det var på ”åklagarkurs ett” i Stockholm -94. Nio veckor. Det är bland de roligaste veckorna vi haft, säger Susanne.
– Vi lärde oss mycket, är det det du menar? slätar Mats över.
Nåväl. Tu blev under dessa veckor ett och hösten -95 flyttade de till Gotland när tjänster dök upp. ”Jag ger det ett halvår” tydliggjorde Mats. Men än är de alltså kvar, två barn och ett långt yrkesliv senare.
De senaste tio åren har de varit de enda åklagarna stationerade på ön. I yrkeslivet lever de i det mörka, med insyn i den brottsliga verksamheten på ön som många inte har insyn i.
Många tragedier passerar deras ämbetsbord på Åklagarmyndigheten och vid förhandlingar i rätten.
Susanne alltså med fokus på relationsvåld, Mats som inte sällan hanterar narkotikabrott.
– Ja, säger Mats. Många kanske tänker att Gotland är en idyll, men så är det så klart inte. Narkotikan är utbredd och särskilt ungdomar har blivit mer liberala, det är en ledsam trend.
Susanne fyller i:
– Många ungdomar mår dåligt och självmedicinerar, vilket ibland också leder till sexualbrott. Ja, det är en tydlig trend.
Har det blivit ett hårdare klimat i samhället, som ni ser det?
– Ja, det skulle jag säga, säger Susanne. Våra gamla busar kunde man få en kram av; ”mitt jobb är att begå brott, ditt är att sätta dit mig”. Blev någon överbevisad fick det vara så. I dag förnekas det hur mycket bevis som än finns, sällan får man ett erkännande.
Åklagaren Susanne Wihlborg, till höger, tillsammans med två utredande polismän under en av många rättegångar.
De säger att brottens art också förändrats över tid. I dag är datorer och mobiltelefoner ofta centrala, på gott och ont.
Rena gammaldags stöldräder är sällsynta.
– Det måste vara tio, femton år sedan man träffade på busar med stöldgods i bakluckan.
Är det kul att sätta dit folk?
– Jo, den frågan får man ibland. Kul är fel ord, säger Mats. Men har någon gjort något som ger konsekvenser ska de också ta dessa, det är min åsikt.
Vid en titt i tidningens arkiv noteras att de är bland de mest förekommande namnen i spalterna. Så har det varit, år efter år.
Sällan har de alltså upplevt det som problem, ytterst få gånger blir de utsatta på stan. Det gäller att vara en speciell person för att klara uppmärksamheten.
Men det finns alltså tillfällen då verkligheten kommer lite väl nära. Som vid den misstänkta gruppvåldtäkten i Visby hösten 2016.
När Mats Wihlborg släppte de misstänkta personerna i brist på bevis brakade protesterna lös. Bland annat reste stora grupper av NMR-sympatisörer till ön för att demonstrera och polisen rubricerade det hela som ”särskild händelse”.
I samband med detta virades avspärrningsband med Nordfront-logotyp vid entrén till tingsrätten, liksom vid familjens hem.
Detta fick till följd att familjen för en tid lämnade hemmet och ärendet togs över av åklagare i Stockholm.
Då kom det innanför en acceptabel gräns, det är de ensa om:
– Enda syftet var att skrämmas, ”vi vet var ni bor”, säger han.
Även Susanne har hotats, dödshot i form av brev som lagts i familjens brevlåda. Den typen av händelser letar sig innanför åklagarskalen, ända in till människan.
Finns det trots allt en rädsla i botten?
– Vi har ett jobb där vi ser människor sämsta sidor, så är det. Det är klart det kan påverka, möter jag någon i affären som jag yrkat på ska i fängelse kanske jag tar en annan väg, säger Susanne.
Men hur det än är så är Mats och Susanne Wihlborg inte alltid åklagare. Det finns en vardag fylld av aktiviteter. Mats är inte lika vass som sprinter längre utan har börjat spela golf och kasta veteran-diskus.
Susanne har genom alla år varit besjälad vattengympaledare.
Och så har hon tvättat fotbollskläder i mängd, trunkvis med svettiga matchställ från sönernas lag. Mats har varit tränare då och då men Susanne har, som så många andra mödrar, ALLTID tvättat och dessutom sålt korvar och kalsonger.
– Och ändå är det karlarna som får all cred, men vi som gör grovjobbet, vad får vi! Aldrig att vi blir nämnda.
Okej, då får du upprättelse nu, i den här intervjun.
– Ja, det kan vara dags för alla mammor, skrattar hon.
Mörker och ljus, skilda sidor av livet. Ibland tar de med sig jobbet hem, i meningen att de berättar för varandra när de haft en skitdag. Precis som sker i de flesta familjer.
Några excesser i den undre världen sker sällan, de är rutinerade och har lärt sig lämna jobbet på jobbet.
Så vad pratar ni om?
– Det som folk gör mest. Vi är väldigt vanliga och umgås sällan med andra jurister. Det har bara blivit så, vi har ett annat liv och det är nog bra.