Rald Edström, fixstjärna inom svensk fotboll som slog igenom på 70-talet, prisas med blommor för sina sideburns.
DU&JAG
Nej, det finns inget aktuellt i den här artikeln. Inget seriöst heller. Den skulle till exempel kunnat handla om grundvattentäkterna eller biljettpriserna på färjan, men nej.
Inte heller är det särskilt hett med polisonger, väldigt få bär dem. Dessutom drar den knappast åt rätt håll i den jämställdhetsstatistik mellan könen som förs på min arbetsplats.
Men trots det – historia är historia, ta det för vad det är. En djupdykning i det förflutna genom en nu aningen omarbetad artikel, första gången publicerad 2016.
Under det tidiga 70-talet drog sångaren i glamrockbandet Slade, vrålhalsen Noddy Holder, en polisongfilt över delar av min tonårstid. Noddy som inte gått att hitta något foto på i de bildbyråer vi har tillgång till. Du får googla eller nåt.
Hade vi verkligen sett något fränare än dessa vildvuxna heltäckningsmattor i poptidningar, på skivomslag och i nära relationer?
Det är det naturligtvis en reflektion som har tiden på sin sida.
För det vi har närmast omkring oss ser vi sällan. Jag ser inte ringmuren just för att jag ser den varje dag.
Och då, på 70-talet, när jag genomlevde mina tonår, var polisongerna lika närvarande i stadsbilden som moonboots och fiskartröjor. Alltså osynliga.
Ambrose Burnside var general i det amerikanska inbördeskriget. Hans fantasirika hårbeklädnader i ansiktet gav namn åt det engelska namnet för polisonger: Sideburns.
På engelska heter polisonger sideburns, ett namn som har sin historia i det amerikanska inbördeskriget (1861-65) då general Ambrose Burnside bar fantasirika hårbeklädnader i ansiktet. Detta har senare förvandlats till sideburns.
Även president Franklin D. Roosevelt syntes senare experimentera med polisonger, läser jag på nätet.
Lyssningstips, även om själva skägget inte hörs: finskargentiska rockbandet Flaming Sideburns. För namnets skull. Och när du ändå googlar: leta upp tv-serien ”Onedin-linjen”.
Artisten Neil Young är stolt polisongbärare.
Noddy Holder hade dock rockvärldens största och mest omtalade sideburs, möjligen i konkurrens med 70-tals-Elvis och Mungo Jerrys sångare Ray Dorset, ”In the summetime”, du vet.
Redan på sent 60-tal började det dock odlas i rockkretsar, som i The Byrds och Crosby, Stills, Nash and Young.
Mycket får du googla på själv, bilder på en del av dessa kan vi dessvärre inte publicera av rättighetsskäl.
Även idrotten var full av håriga kinder: Ralf Edström och Ronnie Hellström blomstrade till världsstjärnor inte tack vare bollsinne utan förstås massiv ansiktsbehåring.
För att inte tala om vinterhalvårslördagarna före helgmålsringningen, då ”Tipsextra” i tv lät oss se långhåriga stjärnor halka runt i leriga straffområden på engelska arenor.
De hade inga dåliga polisonger, de heller. Minns du inte? Var du inte född? Googla ”George Best” för en hårig resa.
Och på världens alla racerbanor bredsladdade Ronnie Peterson och brassen Emerson Fittipaldi runt med lövbiffar på kinderna i sina konservburkar till formel 1-bilar.
Kort sagt: Det var en annan tid, det rådde andra ideal.
Rennie Peterson och Emerson Fittipaldi fräste runt med bredsladd på 70-talets racerbanor med lövbiffar på kinderna.
Så många som tre av fem barn kan rent av antas ha vuxit upp med polisonger i familjen och mörkertalet är sannolikt stort.
Bredare forskning saknas kring hur detta kommit att påverka livet, men många har troligen först på senare år kommit att drabbas av en i förstone svårhärledd ångest.
I dag tycks skägget helt ha tagit över. Mustascher, visst, men allra mest skägg på kinder och haka för de män som väljer ansiktsbehåring.
Det finns många obesvarade frågor för en som växte upp under den epok då polisongerna bredde ut sig som mest frejdigt:
• Varför var det mesta under denna tid brunt, grönt, gult och orange?
• Varför hade man så konstiga kläder?
Men alltså mest av allt:
• Eeehhh...polisonger? Varför i hela friden?
Thorbjörn Fälldin, centerledare 1971-85.
Deep Purple-gitarren Ritchie Blackmore var inte långt efter Noddy Holder. Googla ”Deep Purple - New York 1973”, en skäggresa, det också. En av många. Mer google-fest: Alvin Stardust. Ronny och Ragge. Thorbjörn Fälldin.
Det är helt enkelt dags att gå till botten med detta. Hur såg det ut på polisongfronten på Gotland under dessa år.
För egen del har jag ingen aning.
Jag växte upp i Småland, hade boots och Lee-jacka och minns verkligen inga sideburns i min hembygd (förträngningsmekanism, kanske). Pappa hade inte hår ens på huvudet.
Men de fanns, det har jag sett nu när jag letar fakta till den här texten.
Jag hittar dansbandet Kimidas från min hemstad med såväl hårmaner som muschor och pollisar.
Albin Linder har alltid hållit 70-talets mode högt vad gäller såväl kläder som hår och frisyrer.
Men Gotland. Hur såg det ut här? Vi ska återkomma till forntiden, men...
...först till nutiden och musikern Albin Linder. Ja, nu bor han för all del inte på ön för närvarande utan pluggar till musiklärare på Linnéuniversitetet i Växjö. Och dessutom bär han numera helskägg.
Men ändå, denne multiinstrumentalist är multikulti även vad gäller sin outfit, i tyger såväl som behåring. Om alla gick klädda som Albin skulle vi ha fred på jorden, 70-talet är hans decennium så 90-talsfödd han är.
Hur snyggt är det egentligen med polisonger, Albin?
– Det är skitsnyggt, det ramar in ansiktet så det blir estetiskt tilltalande. Dessutom är jag uppvuxen med att det är så här män ska se ut.
Hur lång tid tar det för dig att odla fram en riktig lövbiff?
– Det är svårt att svara på. Sedan jag fick skäggväxt har jag aldrig varit utan polisonger. Men...tre veckor, kanske?
Om du ser till musikvärlden, vilken är din favoritpolisong där?
– Svårt val, där, jag lyssnar så mycket på 70-talsmusik. Men Sly Stones är inte dåliga.
För inträde i Sherlock Holmes-sällskapet är det en fördel att ha såväl polisonger som snugga och kubb-hatt.
Det är uppenbarligen något speciellt med polisonger. När det på redaktionen blev känt att jag jobbade med det här uppslaget satt plötsligt ”alla” och googlade på ämnet. ”Wow, kolla här!”, ”Och här!”. Det var den dagen tidningen var extra tunn.
Ja just det, Kjell Nordberg. Krögar-Kjell. Han har funnits i och i närheten av Visby innerstads etablissemang i evig tid.
Ser man på gamla foton är han rent av en look alike till Noddy Holder, men så har han ju också vistats nära brittisk rocks alla största då han 1965 som 19-åring bodde tre månader i swinging London.
Bland annat satt han en kväll på Marquee och drack mjölk (!) med trummisen i The Moody Blues, Graeme Edge.
Kjell Nordberg hängde i Swinging London tillsammans med trummisen i The Moody Blues. Båda hade polisonger.
Hur minns du dina polisonger, Kjell?
– Vadå? Polisonger? Ja, vad ska jag säga om det...alla hade ju det ett tag. Men är man bara sig själv så är man inne tre gånger under en livstid. Jag har fortfarande polisonger ibland.
Då, när det var hetaste mode, var pollisarna rent av en brudmagnet?
– Nja, det vet jag inte om det var just därför. Men många brudar var det!
Tommy Körberg kommer till Visby för konserter i sommar, undrar om han tar med sina polisonger till Polisongplan.
Slade, förresten...Tears var ju förband åt dem på Olympen i Lund 1972 eller om det var 73, 74 kanske. Tears, giganten i de svenska folkparkerna dessa år, Tears med Matti Vuorinen på bas.
Matti var en tid rektor på Kulturskolan, numera bor han i Hemse, trubadurar emellanåt, håller gitarrkurser för mogna människor och gör även ett och annat gig med Tears!
Men hur var det under 70-talet, pratade de möjligen polisonger bland mellanölen där bakom scenen? Och hade Matti kanhända under denna tid en alldeles egen odling?
Frågor för viktiga för att inte ställas:
– Nej, säger Matti när jag tar kontakt, jag kan inte minns att vi pratade polisonger, och inte hade jag några egna heller.
Men du var allt lite avundsjuk på Noddy, erkänn!?
– Nej, du, aldrig. Men det var trevliga killar. Och de tyckte vi var superbra, det är det bästa minnet!
Merit Hemmingson är glad att slippa polisonger.
Frågan är vad kvinnorna tycker, är det hett med sideburns eller inte? Och när det var som allra mest inne, var det något att gå igång på.
Merit Hemmingson, hammondvirtuosen, slog igenom just då med sin banbrytande beatförsedda folkmusik via album som ”Huvva!”, "Bergtagen" och ”Trollskog” och är nu rätt aktuell med nutida versioner av låtar från dessa under titeln "Huvva, vad tiden går!".
Jag tänker att hon måste ju ha kelat med en och annan polisong. Det vet man ju hur det går till i musikerkretsar.
Merit, hur känns det att kela med ett par polisonger?
– Du, det har jag aldrig gjort. Aldrig. Där går gränsen. Det är verkligen ingen snygg inramning till en ansikte, särskilt inte de stora och feta, som Elvis hade.
Om kvinnor hade möjlighet, skulle du själv odla?
– Nej, nej. Skönt att vi slipper, men vi har ju så mycket annat, vi, säger Merit.
...som, avslöjar hon, däremot gillar skogshuggarstubb. Det är snyggt och maskulint.
Brittiske cyklisten Bradley Wiggins bar polisonger när han vann OS-guld på hemmaplan 2012. Det har givit upphov till National Sideburs Day högtidlighålls den 11 augusti varje år.
I England uppmärksammas sedan 2012 National Sideburns day den 11 augusti, detta sedan cyklisten Bradley Wiggins det året i London vann olympiskt guld i velodromcykling, iförd just polisonger.
Noddy Holder – ständigt denne Holder – kommenterade då, i en artikel i tidningen Manchester Evening News:
– Verkligen roligt. Hans polisonger ser bra ut, men är långt ifrån mina 70-talare. Men vad vet man, kanske kan de växa sig större med åren.
I samma tidning avslöjade Holder att hans enorma utväxter till en början, i slutet av 60-talet, berodde på ren lathet:
– Jag orkade helt enkelt inte raka mig varje dag. Dessutom hade ingen annan polisonger på den tiden.
Gotländske musikern Albin Linder har alltid känt sig som en 70-talsman trots att han är född på 90-talet. Ansiktshår har han haft sedan han fick skäggväxt, men i det stora hela är polisongbeståndet bland medborgarna numera som en öken.
Inom frisör-skrået är det i dag ovanligt med män som kommer in för att polera sina sideburns. Helskägg eller endast mustascher i så fall, inget annat.
Och än verkar det inte vara någon renässans att vänta, trots att det allra mesta faktiskt går i cykler. Den som alltid ser likadan ut är modern ungefär vart tjugonde år, som Kjell Nordberg redan sagt i den här srtikeln.
Kanske vill vi helt enkelt inte ha dem tillbaka?
Vi som var med tackar ändå för ett roligt minne. ”Thanks for the memory” som Noddy Holder sjöng. Wham Bam thank you mam.
I sommar kommer förresten Tommy Körberg till Polisongplan för konsert, kanske har han med sig sina 70-talsklubbor i en påse. Eller, ja: Paviljongsplan.