Mötet med Alf Jacobsson x 2 ställer saker på sin spets för mig som skribent. För hur ska jag särskilja dem i text när allt de är, allt de gör och allt de varit med om följer samma spår.
Jag tror jag gör så här: jag kallar den ene Alf Brandman och den andre Alf Polis.
För där har de sina yrkesroller. Och därmed förstår du också att de genom åren haft en del kontakt även på sina arbeten i Kalmar. Men trots det träffades de för första gången bara för något år sedan.
Den här intervjun ska dock handla även om andra saker; om uppväxten, om hemmakänslan och om tiden som obönhörligen går.
"Det är ju jag som är du"
Det här är en historia som egentligen är för otrolig för att vara sann. Men dagens sanning är det. I alla fall årets sanning.
För det var vid den här tiden i fjol de blev grannar i det, från början, fritidshusområde där Alf Polis bott permanent sedan 1988.
Alf Brandman, som bor i Kalmar fem mil bort, letade efter sommarstuga och föll för det blågrå huset på Oknö han hittat per annons.
Och trots att de båda Alfarna sågs i samband med visningen visste de inte vem den andre var.
De hade nämligen aldrig träffats tidigare, kände bara till varandra efter yrkesrelaterade telefonsamtal. Alf Polis i rollen som vakthavande befäl, Alf Brandman i rollen som biträdande styrkeledare på Räddningstjänsten.
När de några veckor senare till slut tog i hand, där ute på Oknö, sa polisen:
- Jag behöver väl inte presentera mig, det är ju jag som är du!
Och när sedan fastighetsköpet publicerades i tidningen...
-...trodde folk jag skaffat en annan fru och en ny stuga, berättar han.
Ett Solberga-trauma
Vi ses i polisens röda hus en måndag i augusti, jag, Alf och Alf. Och deras historia visar sig ha så många beröringspunkter att man häpnar.
Vi tar polisen först. Alf Jacobsson, med "c", dock stavat med "k" i offentliga papper.
Han växte upp i Slite, men flyttade till Mönsterås med föräldrarna redan som 13-åring. Det blev sex års skola på ön, de första i Solklintskolan, därefter bara ett läsår på stora Solbergaskolan.
- Det var som ett trauma för mig, uppvuxen i Slite, du vet...Visby var ju en storstad, bara de fyra milen till stan var ju en dagsutflykt! säger han på sitt ostkustmål.
Vilka minnen har du från den tiden, vad gjorde du?
- Jag var ju barn, med allt vad det innebär. Jag har ingen kontakt med någon från den tiden, egentligen. Man springer på någon då och då, mer är det inte. Var sak har sin tid, det är ju så. Man är ingen ungdom längre. Men jag minns den där meterlånga linjalen från skolan i Slite.
Linjalen?
- Jag är vänsterhänt, du vet, och på den tiden fick man inte vara vänsterhänt. Vi hade en lärarinna som rappade mig över fingrarna, gång på gång...den där linjalen, det är ett minne som aldrig går ur.
?Alf har varit polis sedan 1979, mest i Mönsterås, i Kalmar de senaste 13 åren. Han hade planer på att bli lärare, men så kom den där trafikolyckan i februari 1978.
På väg hem från lumpen på F12 i Kalmar hjälpte han till vid en halk-olycka på E22 i snöoväder. Stod och grävde fram en varningstriangel ur bagaget när han kördes på av en bakomifrånkommande bil och bröt lårbenet.
- Jaha, vad ska du göra nu? sa flickvännens bröder som var poliser. Ska du inte söka Polishögskolan?
- Nja, sa Alf.
- Du törs inte! sa grabbarna.
Och mer behövdes inte för att trigga igång en fighter.
?? Okej, brandmannen nu. Alf Jacobsson, med "c", dock stavat med "k" i offentliga papper.
Alf, som har gotländska accenten i behåll, växte upp i Visby med en pappa som brandman. Det var han som tände lågan. Så 1986 anställdes Alf på räddningstjänsten i Visby, vilken han dock lämnade 1991, för 20 år sedan.
- Min fru, Catharina (från Visby), är danspedagog och startade en dansskola i Kalmar i den vevan. Det var därför vi hamnade här.
Men egentligen skulle Alf Brandman kunnat tänka sig att vara dansmusiker. Där finns hans stora intresse, i musiken.
Han provade faktiskt ett år, tog tjänstledigt från räddningsarbetet och spelade med Oskarshamnsbandet Fenix. Men ett år fick räcka, resandet är slitsamt och dessutom behövde hustrun hjälp med marktjänsten på dansskolan.
- Jag började spelade trummor när jag var åtta, jag spelade för "Musik-Pelle" och var med i Rödrockarna, en skolorkester. Sen spelade jag med Classes i många år.
Var spelade ni, minns du?
- Överallt...Follingbohus, Fårö, Ljugarn, Snäck, både nya och gamla Snäck. Men nu har jag inte spelat dansmusik på snart 20 år. Men jag saknar det, det var roligt.
?Alf och Alf gick i parallellklass på Solberga, det enda år Alf Polis gick där, dock minns de inte varandra, säger de.
De är lika gamla, de båda. Det skiljer bara tio dagar mellan dem, varför deras mödrar möjligen legat samtidigt på BB.
Och även Alf Polis har spelat musik, förresten. Först valthorn som blev trumpet som sedan blev ess-kornett i en skolorkester i Slite.
?? De har inte hunnit umgås så mycket än, Alf och Alf. Alf har haft att göra med nya huset och Alf har haft sitt. Men kanske blir det mer umgänge framöver.
Det är ju inte var dag någon får en ny kompis, inte i den åldern.
Och med en gemensam historia går ju allt så mycket enklare och under mitt besök bjuder Polisen in Brandmannen till en sittning i badtunnan framåt hösten.
Det behöver inte vara mer formellt än så, det är bara några få steg genom den lilla skogsdungen mellan tomterna, den stig de ofta går med post som kommer fel.
Ingen längtan tillbaka
De flesta gotlänningar jag träffat som bor på fastlandet verkar ha någon sorts latent längtan tillbaka. Hur är det med er?
Alf Brandman: För min del inte ett smack. Inte nu, i alla fall. Vi stormtrivs i Kalmar både jag och min fru. Mitt hemma är i Kalmar.
Alf Polis: Nej, inte på något sätt. Men jag kan ändå känna den där Gotlandskänslan, jag är intresserad av vad som händer på ön, jag kollar nyheterna på webben ett par gånger i veckan.
Men trots att Alf och Alf inte längre bor på ön så finns minnesmärken från deras förfäder kvar.
Brandmannens morfar var född i Kalmar men flyttade till Gotland och var där med och byggde många av de stenbroar som finns på ön.
Och Polisens farfar var en av de ledande viljorna under utdikningen av Lina myr i slutet av 1940-talet.
Höst i paradiset
Vi går ut, ner mot vattnet. Det är alldeles stilla den här dagen. Tyst. Skogen syns långt och vattnet minst ett par mil och där borta, på andra sidan Kalmarsund, silhuetten av slottsruinen i Borgholm.
Det här är paradiset för de båda.
Men det är höst i paradiset. I alla fall sensommar. Alf och Alf är 55, "var sak har sin tid" har Alf Polis redan sagt under vårt samtal vid köksbordet. Och nu är tid för eftertanke.
- Förra året var ett hemskt år...sju, nej, åtta stycken i min närhet som gick bort. Det är det värsta med den här åldern, det börjar hända sådant omkring en. Allt helg- och nattarbete man håller på med...jag har satt en gräns. 58. Inte en dag längre, det är inte värt det...jag vill ha några bra år på slutet.
Det gäller att vara ödmjuk inför livet, menar de båda. Även om 55 inte är någon ålder att tala om.
Men Alf Brandman fick barn sent, de är 6 och 14 nu. Alf Polis fick inga alls, naturen ordnade det så.
Jobbet kvar på jobbet
Dagen innan vi ses har en 17-årig flicka omkommit i en bilkrasch utanför Kalmar. Alf Brandman var räddningsledare och bilvraket syns på förstasidan i lokaltidningen Barometern.
De har fått se och uppleva mycket elände i sina yrken, men har lärt sig att lämna det mesta av jobbet just på jobbet. Alf Polis brukar lämna sitt bagage när han kör över Oknö-bron.
- Det är ett måste, annars kan man inte fungera som människa, säger han.
De pratar Gotland, där vi går. "Minns du honom? Känner du henne?". Hågkomster från två parallella liv som inte strålat samman på riktigt förrän nu.
Ni verkar trots allt trivas ganska gott där ni är i livet.
Alf Brandman: Jo. Man är trygg i jobbet och trygg med sig själv...det är egentligen rätt gemytligt.
Alf Polis: Jo, så är det...livet har varit ganska snällt. Några smällar har det väl blivit, men vem får inte det. Jag har det jävligt bra nu.
* * *
När jag, efter intervjun, ber om mejladress till de båda för att kunna sända texten före publicering, visar det sig att bara en punkt skiljer dem åt.
Vilket så dags inte gör mig särskilt förvånad.