Den stora Ericssonfabriken, som senare blev Flextronics, var en del av själva stommen i öns arbetsliv.
En del av den sociala tryggheten. Som mest jobbade där drygt 1 500 personer.
- På Ericssons tid var det en arbetsplats med socialt ansvar. Alla fick plats, även personer med olika typer av handikapp, berättar Conny Kristensen Gahnström som var ordförande i fackklubben på Flextronics.
Varsel efter varsel
Kanske var därför som chocken blev så stor när varslen kom. Man hade kvar bilden av det företag som en gång fanns - den stora trygga fabriken. Att folk skulle sägas uppe efter både 30 och 40 år i företaget var så totalt främmande.
Men klubbstyrelsen hade redan i förväg förstått vad som var på gång - och att det nog kunde bli riktigt illa.
- Vi såg ju att orderingången minskade. Och sen sa man upp vikarier och visstidsanställda och alla över 58 år erbjöds avtalspension, minns Conny Kristensen Gahnström.
Sen på hösten 2001 kom varslen mot den ordinarie personalen. Det ena efter det andra i två års tid.
Som klubbordförande var Conny Kristensen Gahnström med när beskeden lämnades om vem som fick stanna och vem som måste gå. Hon fanns där som stöd och tröstare. Och rådgivare.
- Det var fruktansvärt jobbiga år. All denna sorg och förtvivlan. Folk grät öppet, en del bröt ihop fullständigt. Ibland var det både två och tre i samma familj som drabbades, minns hon.
Som en skilsmässa
Tryggheten rämnade för många gotländska familjer de åren.
När fabriken slutligen slog igen helt i februari 2004 hade 668 arbetare och ett par hundra tjänstemän inom loppet av två år förlorat sina jobb.
Conny Kristensen Gahnström jämför förlusten av ett jobb med en skilsmässa.
- Det är lika omvälvande, menar hon.
- Förlorar du jobbet tappar du din sociala trygghet. Det är inte bara inkomsten du förlorar, utan också en social tillhörighet. Jobbarkompisar, en arbetsplats att gå till och som efterfrågar dig. Du mister en stor del av din identitet, säger hon.
Långt ifrån alla klarar det.
- En del tar till dricka, det finns de som trillade igenom helt efter avskedet från Flex. Och många av dem som haft svårt att hitta nya jobb mår dåligt, de ser det som personliga misslyckanden, säger hon.
Pott på sju miljoner
Hur många av hennes forna arbetskamrater som fortfarande går arbetslösa vet hon inte, men hon vet att det är en ganska stor grupp. Andra källor säger att det rör sig om cirka 50 personer, en del har börjat gå i pension nu.
Men de unga och välutbildade erbjöds snabbt nya jobb, arbetsmarknaden var trots allt rätt hygglig då. Och de allra flesta - unga som gamla - fick chans till utbildning.
- Vi fick en utbildnings-pott på sju miljoner kronor från företaget, pengar som facket förvaltade. Det möjliggjorde en nystart för många, säger Conny Kristensen Gahnström.
Hon var själv en av dem som hoppade på utbildningståget.
Och idag arbetar hon sedan några år tillbaka som coach på ABF Pensum. Hon jobbar med att hjälpa arbetslösa.
Hon säger att hon tror det är värre att bli arbetslös idag än då för tio år sen när Flex ner. Arbetsmarknadsutbildningar finns i stort sett inte mer och a-kasssan har urholkats, säger hon.
"Det går åt helvete"
- Samhällets skyddsnät har försämrats. Idag lägger man allt på individen, arbetslöshet har blivit den enskildes problem. Människovärdet har försvunnit och solidaritet finns inte längre, säger hon.
Hon ser med oro på den ökning av varsel som kommit i höst. Hon har själv som coach på Pensum tagit emot flera av dem som nu hotas av arbetslöshet.
- Flera av dem är gamla flexare. En del av dem mötte jag för tre år sen också, när Nimbus la ner. Så det här blir tredje gången på tio år som de tvingas ut i arbetslöshet, suckar hon.
Hon oroar sig för jobben som försvinner - för LO-kollektivet kommer det heller inte till några nya, menar hon. Och hon tycker att hela samhällsutvecklingen går åt helt fel hål.
- Det kommer att gå åt helvete för Sverige, säger hon med sin danska brytning. Om inget görs blir det snart här som i England där ingen längre vill stå upp för den lilla människan.
Hon efterlyser kämparglöd och folk som står upp för kollektivet.
- Enda sättet att få det drägligt är att vi hjälps åt, säger hon.