Alla minns Zeus äventyr

Det är inte så att folk vänder sig om på gatan efter honom, men så fort han säger sitt namn hajar de flesta till:
"Jaha, men var det inte du som...?".
Jo, det är Zeus Larsson, samme Zeus som som 2,5-åring fanns i varenda gotlännings medvetande under 19 timmar då han försvann från mamma och mormor i skogen på Fårö.
När Zeus häromveckan var på bild i GT från sitt arbete på länskommunikationscentralen vid Gotlandspolisen, var det många som åter fick en påminnelse om de dramatiska timmarna.
Själv minns han inte mycket av äventyret i oktober 1985.
- Enda minnesbilden jag har är att jag åkte i ambulansen och att det stod en skotskrutig termos till höger om mig och att pappa satt till vänster. De har sagt att det stämmer, så det är nog en verklig minnesbild.
Hela natten
Annars minns Zeus mest genom alla berättelser han hört av andra som var med.
-Jag har inga men överhuvud taget, har aldrig haft några drömmar eller så.
Det var lördagen den 19 oktober som Zeus var ute i skogen med mamma och mormor, han skulle gå från den ena till den andra då han av okänd anledning kom bort.
-Jag fick väl se en fjäril eller nåt, säger han och skrattar.
På någon minut var han spårlöst försvunnen och letandet efter honom pågick hela natten med stort pådrag.
Det var helikoptrar, skallkedjor och uppmaningar i radion. Det var också årets första frostnatt.
-Men jag var väl påklädd så jag frös inte, säger Zeus.
På söndagsmorgonen klockan 9.09 blåstes sökandet av efter att pojken påträffats, cirka 700 meter från den plats han försvann från sin mor och mormor.
Varje vecka
Zeus var på den här tiden rädd för starka ljud och hans mamma trodde att han hade gömt sig när helikoptern svepte nära marken med blinkande ljus och det höga ljudet från motor och rotorblad.
Det var fåröbon Gustaf Engström som till slut hittade den lille pojken.
-Jag har hört att han satt vid frukostbordet och sa "Nu vet jag var sorken är" och sen hade han gått rakt på mig, berättar Zeus Larsson.
Man kan tycka att han borde tycka det är tjatigt med alla frågor men han tycker bara att det är kul.
-Minst en person frågar varje vecka, berättar han.
Mycket beror det på namnet, hade han hetat Marcus eller Linus hade förmodligen ingen reagerat.
-Sen var det ju det där när jag drog upp min kusin ur en vak, fortsätter han.
Han gick i sexan och var ute på isen med sin kusin när den plötsligt gav vika.
- Vi spelade hockey och jag reagerade instinktiv med att räcka ut klubban till honom. Efteråt frågade folk hur jag kunde komma på det och då svarade jag att det hade jag lärt mig av att se på Barnen i Bullerbyn.
- Där använde dig sig av ett rep eller vad det var när någon ramlat i så jag visste att man inte skulle själv skulle gå nära utan använda något att sträcka fram.
Fick medalj
Zeus minns också att det var otroligt tungt att dra upp kusinen som ju var helt tyngd av våta kläder.
-Jag tog i så jag skulle spricka, sen blev det bara svart och det nästa jag märker är att kusinen står uppe på kanten.
Zeus ropade på några andra kompisar i närheten som hade cyklar så att de fick hem kusinen snabbt.
För sin insats fick Zeus en medalj av Livräddningssällskapet för sitt rådiga ingripande.
Det verkar gå i tioårsintervaller för Zeus Larsson att uppmärksammas på olika sätt. Så när han passerat 30-årsstrecket kanske vi kan få anledning att återkomma och då kan vi kanske också berätta vad det blev för utbildning för hans del.
För närvarande vill han inte påbörja några studier utan att veta vad han vill bli. Något med teknik är ganska klart, men det finns ju en del områden att välja bland.
-Jag gillar all sorts teknik, från bilar till datorer och jag kan det mesta. Jobbat har jag gjort sedan jag var tolv så det är jag van med.
Första jobbet var att cykla runt med färska frallor i semesterbyn på Fårö, sedan blev det grönsaksplockning och butiksarbete. Efter lumpen som sjöbevakare fick han jobb vid Sjöcentralen i tre år.
Förra sommaren fick han ett vikariat vid polisens länskommunikationscentral och det är där han jobbar nu.
Blåbär
Nu är det Visby som gäller men drömmen är att kunna både bo och arbeta på Fårö i framtiden.
-Det skulle vara perfekt att ha ett arbete man kunde sköta på distans.
Och nej, han är inte rädd för skogen, han trivs där fortfarande och han tycker att det är lika gott med blåbär, då som nu.
- När de hittade mig var jag alldeles blå i ansiktet av alla blåbär jag ätit.
- Så är det fortfarande, det hamnar fler i munnen än i korgen.