DU&JAG (GT) Anna-Stina från Lojsta och Nadja från Olomouc i Tjeckoslovakien fick en Gotlands-sommar tillsammans för drygt 70 år sedan. Det som finns kvar är foton och funderingar.
Allt är så länge sedan, så många dagar, månader, år. Så många minnen som kommit och gått. Ett helt liv, rent av.
Och nog har hon funderat, Anna-Stina Rammhällen.
Var blev hon av, Nadja? Hur gick det med allt? Hur blev hennes liv i det som då var Tjeckoslovakien och just släppts ur Nazitysklands grepp?
Vi ska ta oss dit i den här intervjun, till den där sommaren på gården Bjersbacke i Lojsta och till de år som följt sedan dess.
Och i någon mening är det här inte bara en intervju, det är lika mycket en efterlysning:
– Det vore så kul att veta, kanske var det fler barn är Nadja som var här på Gotland då, efter kriget, funderar Anna-Stina.
Så allmänmänskliga de är, Anna-Stinas undringar. Alla har vi personer som funnits en tid i våra liv men som sedan försvunnit, med massor av frågor lämnade kvar: vart tog hon vägen, vad gör hon nu, vad tog hon med sig av vår gemensamma stund på jorden?
Vi ses hemma hos Anna-Stina i Klintehamn, hit flyttade hon 1999 sedan yrkeskarriären var över.
En lugn och bra plats, till skillnad från Grillby utanför Enköping där hon bodde sina sista nio fastlandsår och före dess hade som älskat fritidsställe.
– Det var en litet ensligt soldattorp, men så drogs nya E18 rakt in i sovrummet, kändes det som. Till slut valde jag att flytta därifrån och då blev det hem till Gotland sedan jag blivit pensionär, säger hon.
Här lever hon nu i ett litet brunt hus som en gång var en sommarstuga, inte helt olikt det där torpet i Uppland.
Dagarna fylls av trädgårdsarbete och pyssel med ved till kaminen, men det är lätt, så lätt att ibland förlora sig i brev, dagböcker och fotoalbum.
– Du vet, jag kan bli sittande i timmar, ibland vet man inte vilka det är på korten. Jag säger det till min son, ”skriv upp namnen, nu vet du vad de heter, men man glömmer”.
Gör du det? Glömmer.
– Ja...oj, så jag glömmer. Det är mycket kring det här med Nadja som jag inte minns alls. Men jag har fått hjälp av min äldre syster att komma ihåg fler detaljer.
Nadja, ja. Eller Nadezda, som hon i själva verket hette. Nadezda Noskova, en då elvaårig flicka från Olomouc i Tjeckoslovakien.
Det var på våren 1946 hon dök upp hos Anna-Stina och hennes familj på gården i Lojsta. Plötsligt en dag var hon bara där.
Hur det kom sig vet inte Anna-Stina, inte heller vilket organisation som stod bakom eller varför hon hamnade just hos familjen Niklasson.
Det var året efter andra världskrigets slut, Anna-Stina var bara tio och minnena är, som sagt, svaga.
Hon hade ju fullt upp med att vara barn, inte hade hon några tankar på kriget när livet bestod av att hjälpa till med smådjur och trädgård, men helst av att rita och måla.
Själva krigsåren, då? Har du några minnen från dem?
– Bara svagt av mörkläggningen. Det skulle vara mörkt även i ladugården, men det gick ju inte. Man var tvungen att ha fotogenlykta med sig för även uthusfönstren var täckta
...och så radion. Övrig tid var den avstängd, men vid nyhetsdags slogs den på för att ge mor och far vetskap om vad som hände i världen.
Anna-Stina fastnade aldrig för jordbruket. Hon flyttade hemifrån vid 15, började som skrivpiga på Vägförvaltningen i Visby och hamnade så småningom som registrator på Trafiksäkerhetsverket i Stockholm. Där fick hon handlägga ärenden om särskilda vägmärken för fotbolls-VM 1958 och högertrafikomläggningen 1967, liksom nya typen av registreringsskyltar till bilar. Lite nostalgisk kuriosa, där.
De fick bo i samma rum,på husets övervåning. Plötsligt hade hon alltså en jämnårig kamrat, Anna-Stina tror att det var hennes mors egentliga avsikt med att ta emot detta krigsbarn.
– Jag var ensam tjej med sex killar i klassen, jag hade inte direkt någon att leka med, minns hon. Det var säkert så mor tänkte.
De båda flickorna fick omedelbar kontakt och Nadja lärde sig snabbt svenska. ”Nu sova” ropade hon när hon schasade in hönsen redan de första kvällarna.
Anna-Stina kämpar med minnena. Det är så många år sedan och de var ju bara barn. Det finns en sorg i det, säger hon, att inte komma ihåg, att inte veta, att inte ha någon att fråga.
Men en hågkomst sitter hårdare än någon annan: Hur Nadja hängde upp en tavla på väggen och om kvällen lade sig på golvet på knä, i bön.
Så stark är den bilden att ögonen tåras, så här drygt 70 år senare. I vårt samtal är hon trygg och redig, men vid detta minne tar känslorna över.
Vad är det som rör dig så?
– Jag vet inte...mamma hade lärt mig ”Gud som haver” som jag läste utan någon större tanke. Och så kom den där flickan och gick hon ner på knä i bön...det var så starkt.
Hon längtade väl hem till Olomouc, funderar hon. För det kan inte ha varit så lätt, en stadsflicka som hamnar på landet, långt från sin egen familj.
– Tänk att få en ny ”mamma” att krama som hon kanske inte ens ville krama! Man kan ju tänka sig själv hur det hade känts.
Olomouc, jag reser dit med datorns hjälp. En stad med 100 000 invånare i Mähren, vilket i dag utgör östra Tjeckien. Från ovan syns den utslängd på slätten 15 mil från Prag. Under andra världskriget var området till dels ockuperat av Nazityskland, efter kriget tog kommunismen över landet. En plats där historien haft sin gång.
Lika plötsligt som Nadja kommit till gården försvann hon därifrån. Hon skulle stannat ett år, men redan redan före jul skickades hon hem.
Men hur som helst höll de kontakten, Nadja hade ju lärt sig språket och skrev dessutom utmärkt på svenska.
Brev, påskkort, några finns bevarade, andra har förkommit med tiden.
Så småningom ebbade kontakten ut, som den så ofta gör. Anna-Stinas liv gick vidare, hon flyttade till fastlandet och åren gick.
Även någonstans i Tjeckoslovakien gick ett liv vidare, allt medan sommaren på Gotland bleknade i minnet.
Men berättelsen om Anna-Stina och Nadja är ändå inte riktigt slut där. Det finns en fortsättning 23 år senare : i Anna-Stinas dagbok finns att läsa den 14 februari 1969: Ivan ringde.
Ivan är Nadjas nio år yngre bror som då, visade det sig, bosatt sig i Sverige och letat reda på systerns sommarkamrat.
Omständigheterna är även här oklara, men:
– Jag hade en lägenhet i Upplands Väsby då och dit kom Nadja och hälsade på, tillsammans med sin då tioåriga dotter Olga. Titta här...
...säger hon och visar fotoalbumet; 24-26 april 1969 står antecknat med kulspets. Fotografier i färg, ögonblicksbilder ur livet.
Andra foton också, från Nadjas bröllop med maken Vasek, den stund i Prag då hon blev fru Zackova istället för fröken Noskova.
Ett par i svartvitt med livet framför sig.
Men det där mötet i Upplands Väsby: Hur fick de lov av myndigheterna att resa till Sverige? Kanske gick det bra till Stockholm, men inte Gotland? Var staten orolig att de skulle hoppa av? Så funderar Anna-Stina.
De fick ett par dagar i Stockholm, besökte Skansen, gick på stan, Anna-Stina minns Nadjas stora ögon när hon vid matlagningen första kvällen fick se en hel gurka, liksom den stora förundran över raderna av kläder i stadens manufakturbutiker.
– De hade fått lov att ta med motsvarande 25 kronor att göra av med, men det räckte inte till så mycket. Jag minns vi köpte tröjor åt dem. De hade säkert pengar hemma, men där fanns väl inte mycket att köpa.
De där aprildagarna 1969 var sista gången Anna-Stina såg sin lilla sommarkompis. Om hon saknar henne? Nej, ”saknar” är inte rätt ord. Så lång tid har gått, så mycket har kommit emellan.
Mer handlar det om funderingar; Vad hände, blev hon lycklig, nådde hon det hon sökte, vad det nu var. Hur blev det med allt?
Ja, hur blev det? Du vet inte, men om du fantiserar?
– Med den ambitionen hon hade...hon lärde sig språket så fort, hon var duktig med händerna, kunde måla och vika papper, origami, heter det va? Jag hoppas att hon fick göra det hon ville. Men jag vet inte, det var väl vanligt att kvinnan var hemma och skötte barnen...vad hennes man gjorde vet jag ingenting om.
En liten, liten aning har Anna-Stina dock om hur deras liv gick vidare.
Och det absolut sista livstecknet från Nadja är från 1990, då var Lasse Blom, tidigare kyrkoherde i Klintehamn och vän med Anna-Stinas syster, på besök i Prag och fick med sig en adress att undersöka i en slags förhoppning att finna spår.
Och så blev det.
– Någon på Nadjas gamla adress visste var hon bodde, så han träffade henne faktiskt. Hon var änka och ganka sjuklig, det är det sista jag hörde av henne. Så att hon i dag skulle vara vid liv...nej, det tror jag inte.
Vart lilla Olga tog vägen vet hon inte heller. Nadjas bror Ivan emigrerade så småningom till Irland och där tar hans spår slut.
Anna-Stina har aldrig varit i Prag eller i det som då hette Tjeckoslovakien, ändå har det blivit en del av hennes liv.
Som vi pratar kommer fler och fler minnesbilder fram, trots allt. Som om våra minnen, de som byggt vilka vi är, alltid finns, redo att nå oss när vi själva är redo:
”Rysk soldat snäll” sade hon, Nadja. ”Rysk soldat snäll”.
De var bara tio, elva och Anna-Stina visste inte särskilt mycket om världen, men...
– ...Ryssland körde väl ut tyskarna ur Tjeckoslovakien, det var säkert det hon syftade på, så tänker jag nu. Då visste jag ingenting, vi var ju bara barn.