Jag var med när Almedalsveckan kom till. En gång lånade jag en turists cykel och gav Ingvar Carlsson nyckeln på en presskonferens. Han var med på noterna. Med en svans av fotografer lämnade han presskonferensen, låste upp cykeln och försvann. Jag visste om och hann ta bilden.
När Rudolf Jalakas och Kjell-Olof Feldt då höll sossarnas första ekonomiska seminarium på flotta Snäck hotell var de banbrytande. Sedan dess har Almedalsveckan vuxit så det knakat. Med 1 800 seminarier och evenemang har veckan ännu inte slagit i taket. Valåret 2014, när småpartier riskerar hamna under fyraprocentsspärren och det är jämnt mellan blocken, lär bli en rysare.
Hotet mot veckan är boendefrågan. Jag bidrar och flyttar hemifrån. Årets vecka följer jag från sovsäck. "Radhe flyttar in" är bland det roligaste jag gjort. Nattliga möten med spännande människor ger mig massor. I Visbys mingel kan jag inte längre gå många steg utan att möta någon av er GA-läsare. Tack för ert engagemang och all er omtanke.
Jag har erbjudits husrum, fått färska väderprognoser om i fall att jag skulle behöva sova utomhus. Men var lugna, det ordnar sig alltid för min del. Veckans bästa, hittills, var den vedeldade bastun ombord på Ship to Gaza. Hett som i helvetet öste någon aktivist på mer vatten. Då höjde den finska sailorn sin skönsjungande röst: "Kan någon lägga på meeera veeeed"!
Almedalsveckan handlar för mig lika mycket om hjärta och engagemang som om politik. Att se eldsjälar glöda, gräsrötter brinna och dra fram som den värsta gräsbranden ger mig en kick. I Almedalen är det inte nödvändigtvis de med fetast plånbok som syns och hörs mest.