”Du är så satans energisk Radhe”! Orden kom från en kollega som då var konkurrent för mer än 20 år sedan. Jag hade väl antagligen klättrat upp en bit i en gran eller nåt för att få en bättre bild när de uttalades. Surt och ifrågasättande. Orden sved. De sitter ännu kvar i mitt bakhuvud. Men när innebörden väl landat är det ett uttryck jag burit med stolthet och värme sedan dess. Så fint sagt och bästa berömmet jag fått! Att välja att se motgångar och tråkningar med en positiv vinkel är ändå stort. Och har retat många sedan dess. Till min stora glädje.
Bonusfamiljen på tv i all ära, men kollegorna på jobbet är min verkliga bonusfamilj. Vi umgås nästan varje dag, och ”firar” julaftnar, valvakor och andra högtider ihop. Det brukar gå riktigt bra. I jobbsammanhang, där öns nyhetsredaktioner krigar om bästa nyheten, har jag alltid hävdat att roligast vinner. I den glädjen blir alla som bäst. Och det blir sällan roligare än vad man gör det till. Där kan alla bidra.
Jag älskar pranks på jobbet och tycker att det är alldeles för lite smarta skämt nu för tiden. Annat var det förr. När vår dåvarande lantbruksreporter ett år inte fick gå på Lantmännens stormöte, utan jag och en annan kollega skickades av chefen. På mötet fick alla en flott kulspetspenna, i ett ännu lyxigare fodral. Gissa om vi retades när vi kom tillbaka till jobbet! Vi klickade på våra fina pennor, och så kom vi på buset. Vi skrev ett brev på skrivmaskin, och låtsades vara Sädes-Erland, som dåvarande vd:n på spannmålsbolaget kallades internt av oss lustigkurrar på jobbet. Han beklagade i brevet att kollegan inte fått någon penna, men att han nu hade hittat ett tomt fodral. Och att han önskade god jul och hoppades att det skulle komma till glädje. Så stoppade vi i en billig Bic-penna och adresserade till kollegan. Jag kan ännu inte sluta skratta åt hur kul det var.
Några år senare gästade Sveriges starkaste man Magnus Samuelsson en stor uppvisning just hos Lantmännen. Jag, som var sugen på en bra bild, frågade. Jodå, den starka hulken känd från tv orkade absolut en fullvuxen karl på tvären på sina raka armar. Och Sädes-Erland, han hade både humor och var med på noterna. Vad han inte hade räknat med var att han måste hålla magmusklerna stenhårt spända i planka hela tiden. Samuelsson grabbade ett stadigt tag i byxlinningen på den hala och blanka kostymen och hissade vd högt över huvudet inför en hänförd folkmassa. Medan jag höll på att ställa skärpa och fumla med kameran höll scenen på att sluta i katastrof. Med en vd som tappade byxorna nedglidna till anklarna.
Några år senare sålde Maskinhuset på Österby ut allt, inklusive inventarier. Där hade nämnde Magnus Samuelsson stoltserat i helfigur i papp – med reklam för eltandborstar under sina svällande biceps. Personalen tittade konstigt på mig, men visst kunde jag få honom. Jag vek ihop Samuelsson och satte honom i bilen. I skydd av mörkret baxade jag in den starke mannen i en kollegas rum och satte honom i hennes skrivbordsstol. Och släckte lampan.
Tyvärr blev jag aldrig vittne till chocken när hon kom till jobbet nästa morgon.
Nu har vi haft ett nytt härligt prank på jobbet, som ännu är för färskt för att våga skrivas om. Av omtanke med berörda. Livet är för kort för att inte vara roligt. Varför man säger god jul och gott nytt år, men glad påsk, det är för mig en gåta. Både du och jag har nu klarat oss igenom ännu ett år, och ännu en mörk höst. Tänd ett ljus, låt det brinna och låt aldrig hoppet försvinna. Det blir ljusare igen – jag önskar dig både en glad jul och ett glatt nytt år!