”Vi var väldigt nervösa, vi visste att Ryssland skulle försöka bomba infrastruktur som tågstationer, busstationer och elkraftverk. Det är det de har gjort och nu bombar de även civila och privata hem”, säger Anastasia Bilenko som bodde nära en tågstation i Dnipro.
24 september 2022 invaderades Ukraina av Ryssland och därefter flydde miljontals invånare landet, de flesta kvinnor och barn. En av dem var Anastasia.
– Jag gjorde den här farliga resan med min mamma och med min katt, säger hon.
Hennes pappa stannade, precis som de flesta män som kallades in i kriget. Nu ser Anastasia tillbaka på vad som hände.
– Vi hade redan Donetsk och Luhansk som var ockuperade och sedan Krimhalvön, så det var inte oväntat, berättar hon.
För ett år sedan vaknade hon av ett telefonsamtal från en vän, som sa att det hade börjat. Anastasia hade nyligen flyttat tillbaka till sin hemstad Dnipro, efter universitetsstudier i en annan stad.
– Jag träffade min mamma och hennes tv stod på. De översatte nattens tal som Putin gav, säger Anastasia och skakar på huvudet.
– När han startade det här kriget mot oss sa han att vi inte har en nation och att vi inte är ukrainare, utan ryssar.
Hennes föräldrar är skilda, men båda reagerade direkt på krigsförklaringen.
– Min mamma sa till mig att packa ihop mina saker så att min pappa kunde köra mig till mina släktingar ute på landet, berättar hon.
Men hon var inte säkrare där än i staden. Anastasia ville inte vara kvar och försökte övertala sina föräldrar.
– Jag sa till dem att vi måste åka, vi måste åka, vi måste åka, säger hon, som var beredd att fly ensam.
När hon ser tillbaka har hon fortfarande samma känsla.
– Vi förlorar vårt land, vårt blod, vårt folk och det är inte många ukrainare som kommer att överleva. Mycket av vårt land förstörs, som våra traditioner och historia. Så jag behöver leva vidare, säger hon, för att bevara och föra vidare det som är ukrainskt.
Ukrainska flyktingar på tågstationen i Lviv i början av mars 2022, när även Anastasia Bilenko tänkte ta tåget över landgränsen. På grund av trängseln på stationen tog de bussen.
Anastasia flydde på sin 22:a födelsedag. De ville ta evakueringståget, men det gick inte att komma fram för all trängsel på stationen. De åkte i stället med bil, trots att de visste att de kunde bli beskjutna på vägarna.
– När vi var i bilen fick min mamma ett telefonsamtal från någon hon hade arbetat med för länge sedan. De är från Stockholm men har sommarhus på Gotland och bjöd in oss hit.
De blev avsläppta på en tågstation i staden Smela. Med bombhotet över dem tog de sig ombord på ett tåg, inträngda på passagen mellan vagnarna.
– Vi stod på metallgolvet och det var kallt och rökigt. Det var så trångt och vi kunde bara stå på samma plats och det var fler som hade katter i famnen. Vi stod så i 15 timmar, berättar Anastasia.
Tåget tog omvägar för att undvika att bli en måltavla för de ryska styrkorna. Efter en lång resa kom de fram till Lviv, där ett volontärnätverk ordnade med mat och en buss till gränsen.
– Jag var stolt över att se det. Att vi kan göra det här, vi kan samla oss, vi kan hjälpa varandra, vi kan organisera oss och sätta det i system, säger Anastasia och de tankarna har hon burit med sig sedan dess.
”Jag kan inte se mig själv återvända de närmaste tio åren”, säger Anastasia Bilenko, ett år efter invasionen av hemlandet. Hon bor numera i Vibble tillsammans med sin katt Milky.
Natten mellan den 6:e och 7:e mars gick de över gränsen och sedan dess har hon varit flykting.
– Jag har fortfarande svårt att tro att jag är en flykting. Ibland gör jag saker och lever mitt liv, som att jag springer i ett ekorrhjul. Och när jag stannar tänker jag att det är krig och att jag är en flykting. När jag har tid att tänka på det så blir jag nere och känner mig dålig, så jag springer vidare och håller mig upptagen, säger hon.
När de kom till Gotland bodde de i sommargotlänningarnas hus, tills de flyttade till flyktingboendet i Klintehamn. Hennes mamma bor kvar där och Anastasia har nu en lägenhet i Vibble. Hon arbetar för Studieförbundet vuxenskolan och är aktiv i volontärnätverk.
– Jag försöker vara som en bro mellan de ukrainska flyktingarna och det svenska samhället, säger hon, som nyligen fick årets Emerichpris tillsammans med sin mamma.
Konsekvenser av kriget, bilden är tagen i staden Charkiv i somras.
Det är även härifrån hon känner att hon kan göra skillnad.
– Även när kriget är över kommer det att vara farligt, alla ryska ockupanter kommer inte att försvinna och kriminaliteten ökar. Även om du inte blir dödad kan du utsättas för skador, tortyr och våldtäkter.
Hon tror inte att hon kommer återvända för återuppbyggnaden av landet, när den dagen kommer.
– Jag vet inte hur man bygger hus och kan inte se framför mig hur jag kan hjälpa på plats. Jag kan snarare se mig själv hjälpa till utanför landet, för att stötta civilsamhället och öka medvetenheten, säger Anastasia.
”Tack och lov var han hos släktingar den dagen”, säger Anastasia Bilenko om sin pappa, som var kvar i Ukraina och brukade vara i bostadsområdet i Dnipro som blev attackerat 14 januari i år.
Hennes mamma har nyligen åkt hem för att träffa släktingar och är på väg tillbaka. Med sig har hon Anastasias pappa, som hon inte har sett på snart ett år.