Andrea Henriksson och Hermine Holm har en gemensam historia. Som på vissa sätt är olika, men som de ändå delar med många andra.
– Man räknar med att en av fyra kvinnor och en av tio män har utsatts som barn, säger Hermine Holm, generalsekreterare i Rise, Riksföreningen mot incest och andra sexuella övergrepp i barndomen.
Hermine Holm utsattes av en närstående när hon var i 10-årsålder. Andrea Henriksson blev utsatt för sexuella övergrepp under en stor del av sin uppväxt, av flera familjemedlemmar som därmed svek henne – i stället för att ge den kärlek och trygghet som alla barn behöver.
– Min äldre syster blev också utsatt. Hon led de yttersta konsekvenserna och tog sitt liv, 34 år gammal. Hon orkade inte längre, säger Andrea Henriksson, som idag är stödperson för Rise, och berättar att dödsfallet splittrade familjen.
Men det blev också starten för Andrea att börja bearbeta och läkas från barndomens trauman.
– Jag ville förstå vad som hade hänt, och varför hon inte orkade längre.
25 år gammal hittade Andrea en psykolog som hade kompetens och erfarenhet av att behandla överlevare av sexuella övergrepp. Hon led av komplex C-PTSD, komplext posttraumatiskt stressyndrom, depression och ångest.
Genom att berätta och bearbeta det som hon kapslat in och burit ensam genom så många år kunde skam och skuldkänslor lätta.
– Jag fick plats till att inte bara överleva utan börja leva.
Andreas berättelse är också verklighet för många som söker stöd hos Rise. Många vågar inte berätta och söka stöd förrän ett halvt liv har passerat.
– Bland våra medlemmar har 70 procent väntat i 16 år eller mer innan de berättar första gången för någon annan om vad de utsatts för. Det finns de som väntat mer än 40 år också, säger Hermine Holm.
Känslor av skam, skuld och ensamhet om att ha utsatts, gör att de allra flesta aldrig berättade som barn. Rädslan för att inte bli trodd eller för att bli avvisad är ofta stor.
– 80 procent har haft tankar på att avsluta sina liv och var tredje har försökt minst en gång, säger hon.
Varje år genomför Rise omkring 9 000 stödkontakter och har närmare 700 medlemmar runtom i Sverige, vuxna som delar liknande mörka erfarenheter av att ha utsatts sexuellt som barn.
Sexuella övergrepp i barndomen leder ofta till psykisk och fysisk ohälsa som visar sig på olika sätt. Ätstörningar. Missbruk. Magproblem. Smärta i kroppen. Posttraumatisk stress. Eller depression och ångest. Många får också problem i relationer och med intimitet.
Genom Rise fick Andrea Henriksson hjälp och deltog i stödgrupp. Hon har i dag man och barn, och flyttade i somras till Gotland. Nu är hon lokal stödperson när organisationen under våren ska starta verksamhet på Gotland.
– Stödet på Rise är ett komplement till specialiserad vård och andra insatser man kan behöva. Tyvärr är den specialiserade vården inte tillgänglig, på det sättet som sexuellt utsatta ofta behöver, säger hon och berättar hur skönt det var för henne att möta kärlek, respekt och andra som hade utsatts.
Relationer till människor som funnits i uppväxtmiljön, inte minst till familjemedlemmar, kan ofta vara komplexa och innehålla motstridiga känslor. Hur man väljer att hantera det kan se väldigt olika ut.
Både Hermine och Andrea beskriver att de som vuxna behövt bryta med människor i sin omgivning, även familjemedlemmar, för att få utrymme att läka.
Under våren kommer Andrea Henriksson att starta en första stödgrupp på Gotland, denna gång för kvinnor. Gruppen innebär en möjlighet att under trygga och strukturerade former dela sina upplevelser och känslor.
– Alla i gruppen gör ett tystnadsåtagande där det som sägs stannar i rummet. Det som har hänt går inte att göra ogjort. Med det går att läka skadorna och må bättre. Där kan vi på Rise finnas som stöd. Bryter vi tystnaden lägger vi skulden och skammen där den hör hemma, hos förövarna och de som inte skyddade oss som barn, säger hon.
Som stödpersoner berättar de att de aldrig slutar att imponeras över andras överlevnadsinstinkt.
– Det är så många vuxna vi möter som har överlevt. De har uppnått otroliga saker – fast de aldrig fick förutsättningarna, säger Hermine Holm.
Andrea Henriksson håller med:
– Alla som har drabbats som barn är värda att må bättre, och att få läkas. Jag har fått plats att släppa in kärlek och hopp, och mitt liv handlar inte längre om att överlevas. Det finns hopp – och man är aldrig ensam.