Hon anmäler dem för nonchalans; för att de genom att inte ta hennes värk på allvar har orsakat henne onödigt lidande.
- I stället för att utesluta cancer, som borde ha varit det första man misstänkte med tanke på min sjukdomsbild, blev jag behandlad som en besvärlig patient. Att inte bli tagen på allvar var nästan det som kändes värst, säger hon.
För smärtorna var cancer. Hennes tidigare bröstcancer hade spritt sig till skelettet.
Det konstaterades när Anna ungefär ett år senare flyttat till Stockholm.
- Den läkare jag mötte där
föreslog direkt en skelettscintigrafi, eftersom jag som tidigare bröstcancerpatient haft så svår och långvarig ryggvärk, berättar hon.
Undersökningen visade att hon hade metastaser i både kotpelare, bäcken, höfter, vänster axel och överarm samt i skallbenet.
- Det var som jag anat. Och fruktat, säger hon.
Hon hade så gärna velat ha haft fel den här gången. Och det var väl därför hon så länge försökte tro på det som läkarna på Gotland sa. Att värken berodde på bristande träning, dålig hållning, bröst som tyngde, överansträngning med mera.
Hon ville så gärna tro på det, "allt som var botbart", säger hon. Även om hon inom sig visste att de hade fel - och hon själv rätt.
Ihållande värk
Anna, som egentligen heter något annat, är i dag 55 år. Hon är lärare och journalist till yrket och var fram till förra hösten bosatt på Gotland.
2008 opererades hon för bröstcancer. En bit av ena bröstet togs bort och cancern var även spridd till lymfkörtlarna. Hon genomgick en tuff cellgiftsbehandling och strålades 25 gånger.
Behandlingen gav resultat och Anna betraktade sig som frisk. Hon återgick till jobbet, då jobbade hon i Stockholm och veckopendlade till ön.
Under hösten 2010 började värken komma. Den var ihållande, stark och återkommande. Vid ett tillfälle i slutet av november hade hon sådan smärta i ländryggen att hon sökte sig till akuten på Visby lasarett. Hon förklarade att hon var orolig för att det var en tumör.
Ordinerades sjukgymnastik
Hon remitterades till röntgen. Men man gjorde bara en så kallad slätröntgen, inte magnetröntgen. Och inget onormalt hittades.
Men värken fortsatte. Och Anna sökte hjälp på vårdcentralen. Även där uttryckte hon sin oro för metastaser i kroppen.
Men läkaren på vårdcentralen förordade sjukgymnastik. Anna var för dåligt tränad, menade läkaren bland annat. Och vid nästa besök hette det att hon var överansträngd. Man utredde också om det kunde röra sig om reumatism.
Av specialistläkaren på lasarettet fick Anna höra att det kunde vara hennes övervikt och stora bröst som orsakade ryggsmärtorna.
- Då brast jag i gråt. Visst var jag lite överviktig, men mina bröst var inte så stora att de skulle ge ryggvärk. Allt kändes bara så fel. Jag kände mig motarbetad och misstrodd, minns hon.
Orkade inte längre
Hon bad igen att få genomgå en magnetröntgen. Men läkaren på lasarettet sa nej och hänvisade henne i stället till fortsatt utredning på vårdcentralen.
Anna hade då gått ett halvår med de svåra smärtorna. Hon orkade inte längre med de långa pendlingsjobben och slutade jobbet i Stockholm. I stället bestämde hon sig för att flytta dit och söka nytt jobb.
Men Anna hann aldrig få något nytt jobb. Hennes tillstånd blev allt sämre och ungefär en månad efter flytten till Stockholm fick hon det besked hon fruktat.
Cancern var tillbaka i hennes kropp. Hon hade metastaser i både kotpelare, bäcken, höfter, ena axeln och överarmen samt i skallbenet.
- Det var hemskt, ett nästan outhärdligt besked att få, säger hon.
Blir aldrig frisk
Men i och med beskedet kunde hon få adekvat vård. Hon har behandlats med cellgifter, strålning och skelettstärkande medicin. Och den outhärdliga värken är borta.
- Nu hålls cancern på plats med cellgifter en gång i veckan. Men frisk blir jag aldrig. Det är en kronisk cancer som inte går att bota. Man kan bara bromsa den, säger Anna.
I januari i år bröt Anna båda benen. Skelettet var så skört att benen bara gick av, utan att hon ramlat. Hon fick ligga på sjukhus i tre veckor och då opererades även två nya höftkulor in. Hon kommer aldrig mer att kunna böja sig ner; klippa tånaglarna själv eller knyta skorna.
- Kanske hade benbrotten och det svaga skelettet kunnat undvikas om man konstaterat min cancer tidigare, funderar hon.
Försöker leva här och nu
Trots alla svårigheter säger Anna att hon mår bra nu. Hon klarar sin vardag med hjälp av hemsjukvård, hemtjänst och kryckor. Eller sämre dagar - med rullstol.
- Jag försöker leva här och nu, säger hon.
- Jag vet inte hur lång tid jag har och jag vill, eller behöver, inte heller veta det. Sådana tankar tar bara fokus från nuet. Och det är ju nu jag måste leva. Men det är klart att jag har mina otroligt mörka stunder också, fortsätter hon.
Andra ska slippa lida
Genom att anmäla de två läkare på Gotland som vägrade undersökningar som hade kunnat konstatera hennes cancer hoppas hon att andra ska slippa det lidande och den frustration som hon själv fått gå igenom.
Hon hoppas rutinerna ändras. Och att läkarna tar sina patienter på allvar.