Rosa månaden
Det var under Anna Anderssons andra mammografi, år 2013, som läkarna upptäckte att något var fel.
– När de jämförde bilderna från första året såg de att något hade ändrat sig.
"Det kan vara något" var budskapet som Anna Andersson fick förhålla sig till i flera månader. Men efter ultraljud, biopsi och en mindre operation kom domen: Hon hade bröstcancer.
– De upptäckte två tumörer. Den största var tre millimeter, berättar hon och fortsätter:
– Jag var inte alls beredd på det, det kom som en total chock. Jag hade ingen tanke på att jag skulle kunna drabbas.
Men mönstret fanns där, i släktträdet. Annas pappa dog i leukemi, även kallat blodcancer, och hennes farmor hade bröstcancer och dog senare i tarmcancer. Och det stannar inte där. Anna lyfter upp händerna och börjar räkna på fingrarna.
– Den fastern hade den, den fastern vet vi inte, pappa hade den, den farbrodern hade den, den farbrodern har kanske inte den, den fastern har den inte men hon fick bröstcancer ändå, den fastern hade den, den fastern hade den...
Med "den" syftar Anna på en mutation i en gen som heter CHEK2. Det har de fått veta genom att göra en genetisk utredning.
– Det var år 2017, efter att ännu en faster drabbats av cancer som hennes läkare sa att jag var en av nyckelpersonerna. Då erbjöds jag och en kusin att genomgå en genutredning.
Efter det har de flesta kvinnor på pappans sida undersökt om de bär på mutationen, som ger en förhöjd risk för cancer samt för återfall.
– Det som är bra är att om man inte har mutationen kan man inte föra den vidare. Och den blir snällare för varje generation som går.
Anna har två döttrar som kan testa sig från 18 års ålder, och de kommer även att erbjudas mammografi från 25 års ålder.
– Det är jättejobbigt att veta att man kan ha gett mutationen till sina barn. Trösten i det hela är att de kan kolla upp sig tidigt, och att forskningen går så oerhört mycket framåt.
Mutationen ärvs både på mödernet och fädernet. Trots det får endast kvinnor genomgå den genetiska utredningen. Det gör att Annas son får, som det ser ut nu, leva i ovisshet.
– Det är märkligt tycker jag, eftersom jag ärvde genen av min pappa.
Även om vetskapen om mutationen är jobbig, är Anna tacksam över att hon och kvinnorna i släkten fått genomgå utredningen.
– För min del har det känts bra att veta att jag har den, då kan man göra något åt det.
Och det gjorde Anna. För drygt ett år sedan lät hon läkarna operera bort hennes bröst.
– När jag fick erbjudandet var det ett ganska enkelt val, mellan att operera bort brösten eller få cancer igen.
Hon fick även ett erbjudande om rekonstruktion, det vill säga nya bröst.
– Jag har gått med ett väldigt litet bröst sedan 2013, och det har inte stört mig särskilt mycket. Men när de ändå sa att de kunde ta "fluff" från magen tänkte jag "okej då".
Efter flera år med återbesök kan Anna lämna bröstcancern bakom sig. Utfallet hade kunnat vara något helt annat om hon inte gått på mammografin, som hon kallades till från att hon fyllt 40 år. Den tidiga upptäckten var avgörande för att det skulle gå så pass bra som det gjorde för henne. Anna slapp cellgifter, men fick genomgå sju veckors strålbehandling.
– Jag uppmanar verkligen alla att gå på den, det är jättedumt att inte göra det. Mammografin är en jättebra försäkring.