Annas 17-åriga son Kalle skulle ha gått andra året på Wisbygymnasiet, men i höstas valde hon att ta honom ur skolan, efter att hon upptäckt att han använde droger.
– När han började gymnasiet började han hänga med andra kompisar, berättar Anna, som liksom Kalle egentligen heter något annat.
Hon sitter vid köksbordet i det julpyntade hemmet och minns tillbaka till en tid för inte så länge sen. Hur Kalles beteende förändrades.
– Det var dåligt med maten, dåligt med sömnen, alla klassiska tecken.
Hon, som själv jobbar med ungdomar och vet hur lättillgängliga droger är på ön, blev misstänksam.
– Vi blev oroliga och ställde frågor, men han nekade bara och blev irriterad.
I september, när Kalle precis börjat andra året på gymnasiet, fick familjen misstankarna bekräftade. Han skulle ha sovit hos en kompis, men när Anna ringde en annan förälder förstod hon att han inte var där han sagt och hon fick inte heller tag i honom. Inte förrän morgonen därpå.
– När han till slut ringde upp så lät han full, sluddrade, visste inte var han var och var arg ena sekunden och glad nästa. Och då var klockan alltså tio över nio på morgonen en torsdag.
Anna lämnade jobbet för att leta efter sin son och larmade samtidigt polis och socialtjänst om att det var ungdomar ute på stan som inte mådde bra.
– När jag mötte upp honom var han helt väck.
Ungefär samtidigt kom polispatrullen och Kalle stack iväg.
– Polisen jagade honom tills han inte orkade springa mer. Då skulle han slåss med polisen, så det blev pepparsprej och handfängsel och han fick följa med till stationen.
Den dramatiska händelsen blev ändå en sorts lättnad för familjen.
– Då fick jag äntligen beviset för att vår oro var sann, säger Anna.
Efter den där dramatiska torsdagsmorgonen kom vändningen. Kalle började berätta om hur han och hans kompisar rökt på under skoldagarna, på rasterna och när han inte orkat med lektionerna.
Han går sedan dess hos Mini-Maria, regionens öppenvårdsmottagning för unga med missbruksproblem och han lämnar urinprov minst en gång i veckan. Anna tycker att hon har fått stöd från både socialtjänsten och Mini-Maria, däremot är hon besviken på hur Wisbygymnasiet hanterat situationen.
– Mentorn berättade efteråt att han sett påverkad ut, men han ringde inte mig, inte polisen, inte socialtjänsten. Då hade allt kanske gått lite snabbare, säger Anna.
Hon har också reagerat starkt på inställningen till droger bland ungdomar.
– Det finns en så fruktansvärt okejande attityd.
Några månader och enstaka återfall senare mår Kalle bättre än på länge.
– Det har faktiskt gått bättre än vad jag hade trott. Han är glad och trevlig och hjälper till hemma. Att se honom nu är att få tillbaka sitt lilla barn.
Samtidigt finns oron kvar.
– Jag tror att han är på rätt väg, men jag är orolig för när han fyller 18 år. Om han inte får rätt hjälp så tror jag att han kan hamna tillbaka i det här.
Anna har valt att vara öppen med problemen.
– Jag tror att många väljer att stänga in sig och gömma problemen, man vill inte att alla andra ska veta att man "misslyckats" som förälder. Men det kan hända vem som helst. Öppna upp, prata med kollegor och chefer och ta den hjälp som finns, säger Anna.
Hon hoppas att hennes historia kan stärka andra föräldrar.
– Säger magkänslan att det är något som inte stämmer så är det så. Jag tror inte att man blir orolig om det inte är något.