GT har i flera artiklar skrivit om mäns våld mot kvinnor, främst med fokus på det fysiska våldet. Där finns en del statistik att tillgå, även om mörkertalet är stort. När det gäller psykisk misshandel i nära relation är mörkertalet och okunskapen ännu större, eftersom det i princip aldrig syns på utsidan.
Gotländskan Annika levde under många år med en man som långsamt bröt ner henne, utan att hon själv förstod det. Hon har relativt nyligen tagit sig ur den dysfunktionella relationen, och vill nu berätta sin historia.
– Dels vill jag hjälpa andra som är i samma situation, och dels vill jag öka kunskapen. Jag tror att det är svårt för folk att förstå, eftersom personen som utför den här typen av misshandel ofta verkar vara snäll, omtänksam och hjälpsam. Det gör det också extra svårt att berätta om det, då risken är stor att man inte blir trodd, säger Annika, som vill vara anonym, och egentligen heter något annat.
Allt började för drygt åtta år sedan. Annika beskriver att hon var på en bra plats i livet med ett bra jobb, utflugna barn och en ny lägenhet. Det enda som saknades var kärleken.
– Jag träffade den här mannen på en bar och vi började så småningom dejta. Han var väldigt uppvaktande och kärleksfull, och han var en fixare som gjorde allt för mig. När man levt ensam så länge är det skönt att hitta en famn att luta sig tillbaka i.
Paret flyttade snabbt ihop i mannens hus, och snart var de gifta. Annika säger att hon aldrig känt sig så älskad som av honom, men att hon i efterhand förstått att den psykiska misshandeln egentligen fanns med från första dagen. Det var dock inget som Annika märkte själv.
– Han utsatte mig för väldigt mycket stress och förstörde min sömn, men han gjorde det alltid på ett "snyggt" sätt. Han förminskade mig successivt och jag mådde hela tiden sämre och sämre. Jag fick panikångest, hjärtklappning och svåra smärtor i ryggen.
Annika berättar hur det hela tiden var små saker som "hjärntvättade" och bröt ner henne. Saker som, enligt henne själv, kan låta fåniga när man berättar om dem en och en och för någon som själv inte varit med om samma sak.
– Han blev till exempel aldrig glad när jag gav honom presenter, och när jag överraskade honom tog han liksom över och gjorde det till sin grej. Han ville vara den "bra" och den som lyckades, samtidigt som han ville ha mig svag, säger Annika, och fortsätter:
– Han manipulerade och övertalade mig att gå med på saker, fast det inte kändes bra, och han sade saker för att jag skulle känna mig tokig i huvudet, vilket jag tillslut även gjorde. Jag tappade mig själv helt.
Annika trodde att hon hade blivit utbränd, att hennes mående berodde på jobbet. Till slut sade hon upp sig, vilket maken även drev på att hon skulle göra. Annika tänkte att bara hon fick vila skulle allting att bli bra.
– Men så blev det inte, det blev bara värre och värre. Jag var helt under isen och självmedicinerade med alkohol, som han också gladeligen serverade.
Vändpunkten och uppvaknandet kom dock till slut.
– Han berättade hur han bruka bryta ner sina anställda på jobbet, för att sedan bygga upp dem som han ville ha dem. Då klickade det till lite inom mig, även om det fortfarande kändes långt bort att han skulle göra samma sak mot mig, hans fru.
Ett frö var dock sått, och de följande månaderna funderade Annika mycket och insåg att hennes man hade narcissistiska drag.
– Jag läste på om den typen av personer, och kontaktade även en psykolog för råd. Jag fick ett långt svar med ett tydligt budskap: Spring för livet, annars kommer du att bli en spillra av dig själv.
Det var även vad Annika gjorde. Hon lämnade sin man, flyttade tillbaka till sin lägenhet och påbörjade processen att bygga upp sig själv igen.
– Det är något jag precis börjat med, och det kommer att ta sin tid. Min psykolog har förklarat att man blir fysiskt sjuk när man utsätts för långvarig stress, och hade jag inte lämnat min man tror jag att det här hade slutat på värsta tänkbara sätt.
Hur reagerade din man på ditt beslut att lämna honom?
– Han har aldrig undrat varför jag lämnade honom, utan för honom har det värsta varit att han tappade ansiktet. Han lever med en fasad där allt ska vara så fint utåt. Han har sagt till sina vänner och anhöriga att jag är psykiskt instabil.
Och hur mår du i dag?
– Jag jobbar med att få ordning på mig själv och mitt liv. Jag tar ett steg i taget. Jag kommer få leva med ärren hela livet med känner dock hopp om att kunna skapa mig ett bra liv.