En anhöriggrupp för familjer där någon drabbats av anorexia eller bulimi har startats i dagarna av Anitha Hägg på Gotland. Hon beslutade sig för att hjälpa andra utifrån sina egna erfarenheter för att det finns för lite hjälp att få idag på Gotland. Bland annat kritiserade hon kommunen för bristande stöd.
Vilket stöd finns att få från kommunens sida?
-Vi har en överläkare, fem terapeuter, en ättränare och nära samarbete med dietister. Vi samarbetar även med personal från rehab, det vill säga sjukgymnaster och arbetsterapeuter, säger Maria ten Siethoff.
Vilka är det då som kommer till BUP?
-Vi träffar inte överviktiga barn, de ingår inte i vårt uppdrag. Vi har hand om de barn som fått diagnosen anorexi och bulimi men även de som inte uppfyller alla kriterier för det men som har en ätstörning och lider väldigt mycket av det.
Vad kan ni erbjuda?
-Vi kan erbjuda öppenvård, ingen slutenvård. Om någon behöver det kan den läggas in på barnmedicin under kortare perioder. Det finns inget behandlingshem med dygnet-runt-vår på Gotland. När de behoven uppstår så räcker det så klart inte här.
Maria ten Siethoff berättar att det i de få fall där behandlingshem är nödvändigt så försöker man hitta ett som passar just den individen men att det kan ta lite tid innan patienten får komma dit. Bland annat innan remissen behandlats klart - något som kan upplevas som frustrerande för den drabbade familjen.
Har du någon statistik på hur många fall av anorexia och bulimi som det rör sig om på Gotland per år?
- Nej, det har jag inte.
Är det rimligt med ett behandlingshem här?
-Nej det tror jag inte.
Maria ten Siethoff betonar vid flera tillfällen hur viktigt det är att individsanpassa behandlingen, att det inte går att bara använda ett koncept.
Kan du förstå kritiken att det finns för lite hjälp att få på Gotland?
-Absolut. Vi kan erbjuda, som sagt, öppenvård. Dygnet-runt-vård har vi inte och en ätstörning är dygnet runt. Så det bygger väldigt mycket på att föräldrarna finns med i behandlingen.
Men är det rimligt att föräldrarna står för, nästan en form av slutenvård?
-Ja, de är ju föräldrar och som förälder har vi ju alltid ansvar för våra barn. De får stöd härifrån och det räcker för de flesta. Jag säger inte att det inte är en väldig kamp men för de allra flesta går det bra.