Anna Maria Schwarz var rådmansdotter från Malmö. År 1790 gifte hon sig med den från Fårö stammande Christopher Gazelius, en man som med tiden blev öns rikaste person. Han dog utan bröstarvingar och testamenterade stora penningsummor till en rad olika ändamål, bl. a. skolor på Fårö och i Tingstäde, till fattiga köpmansänkor, mindre bemedlade släktingar på Fårö med mera med mera. Han blev kallad "sina medborgares välgörare".
Men det var inte detta jag skulle tala om…
Det var om hans hustru jag tänkte berätta. Hon gick en alltför tidig död till mötes. Hon omkom genom en olyckshändelse och om detta berättas följande:
Makarna Gazelius bodde vid Furubjers i Tingstäde. En vinterdag skulle Anna Maria fara i släde till Visby i ärenden. Men hon var tveksam till om hon verkligen skulle fara. Hon hade nämligen på natten haft en kuslig dröm. Hon hade drömt att när hon kom till Norderport så föll en sten ner och träffade henne i huvudet så att hon dog.
Maken tyckte att hon kunde bortse från den onda drömmen och fara. Hon for, men när hon kom till porten så hände precis det som hon hade drömt om - en sten föll ner och träffade henne i huvudet så att hon dog!
Det är svårt att bevisa att det här är en sann historia, men en sanning är att Anna Mara Gazelius dog av en olyckshändelse endast 43 år gammal.
Men historien säger att en enda sten i fritt fall från muren kan betyda döden…
---
Jag går ofta runt muren; oftast ganska tidigt på morgonen.
Efter det nu så omtalade raset infinner sig en del nya tankar vid promenaden. Till exempel den här:
Om det nu kostar uppskattningsvis en halv miljon kronor att reparera det som rasat - vad skulle det då kosta att bygga upp hela muren? Alltså: Vad är muren värd i pengar?
Man måste ta i beaktande att det inte är hela utan bara halva muren som rasat på det speciella stället. Det går alltså inte bara att räkna med murens sträckning i längd - ett varv runt muren - vid beräkningen utan man måste räkna med både yttersida och innersida. Det blir mer än 7 kilometer.
Summan blir miljarders miljader. Svindlande!
Med detta i åtanke borde det väl inte vara så svårt att avsätta någon promille av värdet till årligt underhåll. Hör du det, staten?
---
När man nu går runt muren så ser man nu tydligare än tidigare att det inträffat ras och murfall i ggamla tider. Men man ser också att det gång på gång gjorts stöttande insatser.
Utmed sjömuren, vid tornet Silverhättan, utmed norra delen. Där ser man flerfaldiga stenpelare som uppenbarligen byggts upp för att förhindra hotande ras. Och det har lyckats.
I Östergravar ser man stora gjutjärnsstöttor som ser till att två av sadeltornen fortfarande hänger med. Utan stödet hade de nog rasat.
Här har man varit förutseende.
Nu sägs det att det är stöttande insatser i ganska sen tid som ligger bakom det senaste raset. I god tro - givetvis - använde man cementbruk. Nu står man med facit i hand. Det var inte bra.
---
Kanske är det alltför enkelt att utse cementen som den enda boven i dramat.
Jag hade förmånen att både i tjänsten och privat träffa Erik Olsson, "korumpianen" många många gånger. Han hade stor humor, men också en klokskap som kanske inte alla upptäckte. Han, som tillbringat mycket tid i kyrkorna som konservator, påstod att sandstenen dör efter ett visst antal hundra år och att kalkstenen gör samma sak men efter ett annat antal hundra år. De exakta siffrorna fastande inte i mitt minne.
Men tänk om det är så att murens stenar nu är "döda" och därför börjar falla till marken!
--
Under min tid som journalist på GA så möttes jag förstås många gånger ute på fältet av frågan:
-När komma de här i tiningen da?
-I morron, var det allra vanligaste svart.
Men inget är ju så säkert att det kan sägas helt utan reservation. Så därför tillade jag ibland:
-Om nu inte ringmuren rasar förstås.
Underförstått: Om ringmuren rasar så finns det inte plats för andra nyheter i tidningen.