Rasmus har varit hemma sedan början av juni. Då landade han på svensk mark efter sex månaders utlandstjänst för försvarsmakten med bas i Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan.
Han har sedan dess avlösts av andra styrkor, andra gotlänningar, som nu går igenom detsamma som Rasmus gjorde.
Mazar-i-Sharif är ett ortsnamn vi svenskar kommit att lära oss genom nyhetsrapporteringen. För bara det senaste året har svenska soldater i området varit i strid vid 65 tillfällen.
Tre svenskar och en tolk har stupat, betydligt fler har skadats.
Men han är hemma från det där nu, Rasmus, med bara minnen kvar.
2126 Vahlgren var fordonsförare/skyttesoldat i en av de fyra skytteplutonerna i den svenska FS18-styrkan under första halvåret 2010.
Uppgiften var att patrullera i byarna och att finnas i bakgrunden som stöd för afghansk militär och polis. Rasmus körde en sexhjulsdriven pansarterrängbil, kallad Roadrunner, på 23 ton ("Så det var lite att meka med").
Vi träffas i lägenheten i Visby där han bor med flickvännen Anna. Det är förmiddag. Anna har jobbat natt och sover i rummet intill, jag och Rasmus dricker neskaffe sittande i en stor svart soffa.
Vi ska prata om rädsla, om vart tankarna tar vägen när striderna väntar runt knuten eller bakom bergen.
Jag tänker mig det så. Tänker mig rädslan som tärande och förlamande. Men jag vet ju inte. Har ingen aning.
Skadade av vägbomb
Men vi börjar bakifrån, vi börjar med att komma hem.
Berätta, Ramus. Hur var det att återvända till Gotland?
- Skönt. En lättnad, kan man säga. Men samtidigt var det tråkigt att skiljas från vännerna. Man lever så tätt ihop och delar samma upplevelser under rätt svåra förhållanden...man kommer varandra oerhört nära och så (fingerknäpp) skingras alla åt olika håll.
Vilken kulturkrock var svårast, att komma dit eller tillbaka hem?
- Det är en bra fråga...till en början är det annorlunda att återvända. Fast jag var ju hemma på permissioner ibland, vi var ju inte helt borta från Sverige. Men att komma dit ner...det var en helt ny kultur att respektera. Det var svårt i början, man fick backa lite.
Hur då?
- Hur man beter sig mot folk, du vet. Att man närmar sig lokalbefolkningen på rätt sätt, det är viktigt och det tar tid att lära sig.
Rasmus sökte till Afghanistan redan under sin tjänst i Kosovo 2007. Då var hotbilden en helt annan än det är nu.
I Kosovo var läget spänt, men lugnt. Staten hade just erkänts självständig av bland annat Sverige, varför, säger Rasmus, serbernas bemötande inte var särskilt trevligt de första månaderna.
I Afghanistan var läget då relativt lugnt. Men det kom att trappas upp lagom till utbildningens början i september 2009.
- Det blev en del eldöverfall och tre svenskar skadades när en galt (en slags pansarbil) körde på en vägbomb...vad har vi gett oss in på, minns jag att jag tänkte.
Rasmus håller på Milan, ser gärna italiensk fotboll på tv och har inget emot en kebabrulle då och då.
Fritiden ägnar han åt fotboll och innebandy i Hansa Hoburg.
- Jag spelar mest i B-laget, men vi har jäkligt kul, som han säger.
Rasmus har årtalet 1987, skrivet i romerska siffror, tatuerat på vänster underarm. Det är hans födelseår.
Han växte upp i Eke (hos mamma) och i Burgsvik (hos pappa). Det var bra år, många kompisar; fotboll, streethockey...sånt som grabbar gör.
Rasmus bodde kvar i Burgsvik, där han hade lägenhet, ända tills han gav sig av till Mazar-i-Sharif. När han vänt åter, i början av juni, hittade han den tvåa i Visby han nu bor i.
Han ville inte svika
Han pluggar upp betygen på Komvux och är dessutom brevbärare på Citymail. Reklam och räkningar ska ut, under hösten har dessutom 20 000 "Lokaldelen" distribuerats; mycket att bära, mycket att få ner i ibland trånga brevinkast.
- Jag funderar på att plugga till brandman, säger han. Och vi lärde ju oss rätt mycket sjukvård i utlandstjänsten, hur man tar hand om skottskador, till exempel, och, det låter lite äckligt kanske, men hur man tar hand om tarmar som åkt ur kroppen.
Rasmus Vahlgren var aldrig inblandad i eldstrider under sitt halvår i norra Afghanistan.
- Vi klarade oss. En del var lite bittra över det och ville se lite action, men så kan man inte tänka. Det kan man inte. Striderna kan ju sluta med egna skador eller rent av förluster.
Vid ett eldöverfall på en polisstation i februari 2010 dödades två svenska soldater samt deras tolk.
Rasmus själv var då hemma på permission och fick först kännedom om striderna via text-tv.
- Det var en chock. Killar som man inte kände jätteväl, men i alla fall snackade lite med...samma dag skulle jag resa tillbaka, det var liksom "fy fan, ska jag ner dit nu", men samtidigt...
Ja?
- ...samtidigt ville man ju ner igen och ta hand om den drabbade plutoner som förlorat sina plutonchefer. Man ville inte svika.
Stress hemifrån
Tv:n i rummet står på utan ljud, det är en slags tv-shop där träningsredskap saluförs. Utanför dalar snön ner, jag uppfattar bullret av en snöplog.
Vi dricker av kaffet och jag undrar om rädslan och han säger att det är en ständig stressfaktor som byggs på mer och mer efterhand.
Vad var du rädd för?
- Att inte komma hem igen. Att komma hem i en kista.
Jag har varit i kontakt med din mamma Birgitta och enligt henne har du sagt att "är man inte rädd har man inte där att göra". Vad menar du med det?
- Riktigt så sa jag nog inte, snarare att de som inte känner rädsla antagligen har något psykiskt fel. För rädslan finns där, hela tiden, den sitter alltid i bakhuvudet.
När var den som värst?
- När vi var ute på patrull. Jag minns efter eldstriden på polisstationen, vi var på patrull i tre, fyra dagar och sov ute och så...man hade ögon i nacken hela tiden, alltid på vakt. När jag kom tillbaka till campen var jag helt slut, mentalt.
Längtade du hem?
- Ofta. Jag hade ju min flickvän som jag träffat precis innan utbildningen, det var ofta jag bara ville hem. Det var stor skillnad från när jag var i Kosovo, då var jag singel, det var en helt annan sak.
Och så har du en mamma och en pappa som satt hemma och väntade.
- Ja. Och det var en stress, det också, för jag vet ju att de var oroliga. Jag ringde så mycket som möjligt, minst en gång i veckan. Det är en skyldighet man har, tycker jag. Ibland tror jag att det är värre för de som är kvar hemma än för oss som är där det händer.
Men de hade kul också. Väldigt mycket kul. Sjöng karaoke på campen, såg film, spelade poker ("det gick några dollar på Texas Holden"). Spelade volleyboll, fotboll...höll igång, höll skrattet levande.
För att de måste, även det som en ventil.
- Jag har en massa roliga minnen, mina polare här hemma är nog rätt trötta på mina historier, säger han.
Det sista Rasmus Vahlgren och hans kamrater gjorde innan avresan till Afghanistan den 8 december 2009 var att fylla i "det vita arkivet", den sista viljan, precis som han tidigare gjort då han reste till Kosovo.
Han minns så väl var han satt, med sin flickvän i lägenheten i Burgsvik. Där formulerade han hur han ville ha sin egen begravning; vilken klädsel som gällde, vilken musik.
Det var den slutgiltiga bekräftelsen på att det var på riktigt?
- Ja. Det här är på riktigt. Det var en väckarklocka.
Gråten som ventil
Men du kom, som de flesta, hem med livet i behåll. Men alla gör inte det, har du reflekterat kring det?
- Visst har jag det...vi hade en minnesstund med deras pluton, det var väldigt dämpat. Men samtidigt...det går vidare, det går inte att gräva ner sig.
Det sägs att män aldrig gråter.
- Men det gör man. Jag såg många som grät under tiden. Jag grät också, flera gånger. Det är en ventil, det också.
Rasmus säger att han ibland får frågan om han dödat någon, vilket han alltså inte har, och jag undrar hur han tänker kring det.
Han är tyst länge, precis som vid många av frågorna: funderar, väger orden. Han vill egentligen inte säga så mycket om det.
- Folk kan tro och tycka så mycket men de vet inget om vad man går igenom där nere. Hamnar man i en situation där det hänger på dig om din kompis ska överleva...då är det ett val man har.
Hur blev den här intervjun, tycker du? Vi har nästan bara pratat rädsla, men för din del kanske helt andra känslor dominerar?
- Ja, så är det ju. Allt kul vi fick uppleva tillsammans. Skulle jag få ett nytt erbjudande skulle det nog börja klia i fingrarna, just för att det givit mig så mycket, en större mognad som människa . Men samtidigt måste man vara klar över att det kan kosta livet, också.