Det är som om allt han tagit sig för, alla tankar han tänkt, hänger ihop med sporten, de olika lag han tillhört är som markörer för minnet.
Så jag säger det, när vi suttit ett tag.
Vad jag än frågar om svarar du med någonting om sport!
- Jo, men idrotten är 90 procent av mitt liv, då blir det så.
Säger han, skrattar, och plirar med sina glada ögon.
Och jag som nästan varit rädd för att ta kontakt med denne 71-åring, för mig beskriven som buse och alltid arg.
Men det där kommer vi till.
Berra lever med Kerstin, hans andra hustru, i en grå villa i Alva. De har varit gifta i 25 år nu. Kerstin är på väg till jobbet när jag kommer, Apoteket i Hemse.
Berra är pensionär och hundvakt. Det är sonen Kristoffers boxervalp som är där och busar. En vanlig dag i december och utanför faller säsongens första blötsnö.
■ ■ Det finns så många skrönor om Berra, så många historier, och vi ska återkomma till några av dem.
Men först till Gerum 1940. Det var där och då han föddes, Bertil, som yngst av nio syskon. Huset finns kvar i släkten, en systerdotter har den som sommarviste.
Pappa dog när Berra var tre och mamma fick sex barn under 15 att ta hand om. Klart det var knapert emellanåt.
Markerad 71-åring
Och han hade en farmor som var hård och barsk. Den virvel Berra hade i håret gillade hon inte, var där och tryckte. Så Berra brukade ställa sig i takdroppet för att få ner de där stråna så det nån gång blev tyst.
- När jag var 15, spelade jag i Levides juniorlag i fotboll och blev Gotlands första proffs, haha. Mamma hade ju inte råd att köpa fotbollsskor, jag jobbade vid Möllan då och han köpte skor åt mig, jag minns det så väl, de kostade 42 kronor och jag fick betala av med en krona per mål. Jag gjorde 40 mål det året...de två sista kronorna efterskänkte han.
Vad drömde du om på den tiden?
- Det var bara idrott i huvudet. Jag hade en äldre bror, Ivan, som spelade fotboll i Fardhem, så jag ville jag dit förstås. Det var ett av Gotlands bästa lag då...57 gick jag dit och så vann vi serien.
Det var så den var, uppväxten. Ett ständigt trixande med bollen, all ledig tid på is eller gräs. Han kan se tillbaka på en karriär med DM-tecken i ishockey, bandy, fotboll och tennis.
Det var inte länge sedan han lade av, för övrigt. Bara någon månad sedan. Han har spelat lite hockeybockey med Alva, men en axel har börjat krångla så nu får vara nog.
- Men kan du tänka dig att jag har blivit punktmarkerad, 71 år och punktmarkerad, det är inte dåligt, va!
Men några andra drömmar hade du väl än Fardhems A-lag?
- Jo, säger han och tänker en stund. Det hade man ju. Att komma med i Gotlandslaget. Det gjorde jag sen. Det var stort, det var ju det största som fanns här på Gotland.
Berra är utbildad konditor och arbetade på Redners i Hemse i 13 år och även ett halvår på ett kondis i Traneberg, Bromma. Men mesta tiden, 30 år, var han idrottsvaktmästare i Hemse.
■ ■ Berra Green har inte varit Guds bästa barn genom åren. Det är hans eget sätt att uttrycka det.
Alla festkvällarna på Ekbacken i Garda, Högbyäng i Hemse eller när Yngve Stoors hawaiiorkerster spelade upp till dans i Lokrume.
Han skrattar när han tänker sig dit. Kulörta lyktor i träden och en kvarting innanför västen, sedan var han kung.
- Då var det folk, du. Det kunde komma 1000 personer på en danskväll, och när man spelade hockey på uterinkarna, det var fullt. Det var mer socialt på den tiden, på något sätt.
Bubblande ismaskin
Var det bättre förr?
- På sätt och vis. Man hade större krav på sig själv då. Det var vad man presterade som var viktigt, inte hur många gånger man tränade. Prestationen på planen var viktigare.
Så många skrönor jag hört om Berra Green. Och ni som var med, några av er som läser det här, vilka minnen ni lär bära på. Minnen från en tid som aldrig kommer tillbaka. Ett hockeylag i snart sagt varje socken; Havdhem mot Eksta, Stånga mot Hemse.
I dag står några av månskensrinkarna övergivna kvar som hågkomster av något vackert.
Berra brukar snacka om det som varit med polarna, de som känt varandra alltid, där de sitter på "Bagarns" i Hemnse om dagarna och gaggar över en kopp.
Berra var en hårding, klev aldrig undan, en glidare, en gudabenådad lirare, ett råskinn, en gamäng. Och så var och är han alltid arg. Eller hur det nu är.
Jag vågade knappt ringa dig för den här intervjun, jag tänkte att jag får väl en skopa för nåt jag skrivit eller inte skrivit. Du är ju alltid arg.
- Arg? Nej, jag är snäll, nästan för snäll. Men jag har alltid en åsikt och är inte rädd att framföra den. Och så hatar jag att förlora, det har jag alltid gjort.
Hur många tiominutersutvisningar fick du i hockeykarriären?
- Man kunde ju få två tiominutare, fick man en tredje åkte man av isen. Och så blev det ju några gånger. En gång mötte vi Skuru och en av deras spelare sa "Du har piss i huvet, din jävel"...då drog jag till honom på hakan så han stöp!
Och när du satt i båset skickade du de yngre att hämta dina cigaretter.
- Jo, haha, satt man i tio kunde man ju ta sig ett bloss...men det var ju andra tider då, det måste man komma ihåg.
Och så satte du på brudar i pausen, har jag hört.
- Jo, jo...i Vamlingbo fick de skummjölk från mejeriet och spola isen med, den var alldeles vit och så var det en massa brudar där och då var man ju tvungen att bry sig om dem lite också.
Säger Berra, vad det nu hade med isen att göra. Dock är den vita isen en parallell till vad han försökte med som isvaktis i Hemse. Han hade hört att med lite diskmedel blir isen ännu bättre...
- ...men jag hällde det i fel tank så hela ismaskinen blev full av lödder när den körde.
Berra pratar och berättar, plockar fram gamla tidningsklipp, visar, minns; sex mål i den matchen, elva i den. Ett långt härligt idrottsliv.
Men det har också haft sitt pris. Båda höfterna är bytta och han överlevde ett ammoniakläckage i Hemse ishall för 20 år sedan. Då tvingades han operera båda lungorna.
■ ■ En höstdag för två år sedan var Berra på gården och högg ved, men kände sig inte riktigt bra och gick in för att lägga sig en stund. Det var hustrun som hittade honom. På lasarettet gavs sedan besked: en mindre propp i hjärnan.
- "Det visar ju att jag har en hjärna", sa jag, men läkaren tyckte inte det var något att skämta om.
Berra är återställd efter incidenten, känner sig i form och fick, säger han, inga men.
Vad gjorde den händelsen med dig som människa?
- Jag tänker aldrig på det där, faktiskt. Jag tänker nog mer på morgondagen, på det som ska komma.
Hur ser drömmarna ut i dag?
- Att det ska bra för Fardhem när fotbollen drar igång, de gick ju upp i fastlandsserien och grabben står i mål där.
Mer än så säger han inte om det, jag som inbillade mig att en händelse av det slaget skulle ge ett nytt perspektiv på livet. Men kanske har det gjort det ändå, kanske har han blivit lite gladare och ännu mer ödmjuk, så säger en del jag talat med.
Vågade inte flytta
Berra Green har varit Sudret trogen i alla år, ett halvårs utflykt till kondiset i Traneberg undantaget.
Den perioden inleddes för övrigt på ett konditori i Nyköping, där fick han avtalsenlig veckolön men inte de extra svarta pengar som var brukligt då, så efter 14 dagar tog Berra av förklädet, bad ägaren dra åt helvete och gick därifrån.
Men kanske kunde historien tagit en annan vändning om han verkligen vågat flytta norrut den där hösten 1964.
Allt var klart med hockeylaget Skellefteå AIK, jobb och bostad ordnad...men modet svek.
- Att flytta var stort på den tiden, i dag pendlar folk runt jorden, men det var annorlunda då...jag hoppade av i sista stund. Jag vågade inte.
Har du reflekterat över hur allt kunde blivit?
- Du, det har jag funderat på många gånger. Jag hade ett bra skott, jag var right-skytt vilket var ovanligt på den tiden...det är tur man inte vet. Och det gör inget, det är bra som det är nu.
Du slutade som aktiv när du var dryga 50, fanns det någon sorg i det? Det var ju en så stor del av din identitet.
- Sorg...nej, det tycker jag inte. Och det är ganska skönt att stå bredvid, jag har årskort på Fardhem IP och går på mycket annat också, det är kul.
Känner du dig legendarisk?
- Legendarisk? Nej, nej. Men jag har varit med om mycket och ställt till mycket bekymmer, haha.
■ ■ Ett helt liv bland svett och liniment, isoleringstejp och benskydd. Ett bra liv, i såväl imperfekt som presens.
71, Berra. Hur gammal var det när du var 25?
- Hemskt gammalt, det räckte med 50 så var man slut. Men då klädde sig 50 åringar med hatt och svart rock, det var annorlunda, nu är 50 ingenting.
Och hur gammalt är 71 år nu?
- Som 40, 45 ungefär, det är så jag känner mig. Och jag har alltid umgåtts mycket med ungdomar, ibland är det som en ungdomsgård här hemma med Kristoffers polare, det är roligt. På min tid var man mest ute och drack sprit.