Årligt stick- och täljgille lockade handarbetarna

Titta! Där hänger min brudkrona!
Margareta Persson, Södertäljebo med sommarhus i Anga, har fått syn på en specifik skapelse i utställningen Vadstenaspets. Just den spetsvarianten, här i dukform, beställde hon som en komplett knyppelsats från tidningen Femina för omkring 40 år sedan.
Åtskilliga arbetstimmar senare var den klar, den brudkrona hon senare skulle komma att bära vid bröllopet med maken Åke...
Spetsen knypplades som ett rakt band, som sedan stärktes med sockervatten och fästes på en liten metallring.
Det blev precis som en sådan där sagoprinsesskrona, säger Margareta och ler.
Ända sedan 1700-talet har det gjorts fina spetsar i trakterna kring Vadstena. Saluslöjden organiserades av så kallade "spetsfruar" och hantverket såldes av västgötaknallar eller lokala "spetsgångare". Idag förs traditionen vidare av Föreningen svenska spetsar.
<span class=MR>Främja fortlevnad</span>
Det är just för att främja fortlevnaden av gamla fina hantverk som Gotlands läns hemslöjdsförening i över 30 år anordnat det årliga stick- och täljgillet. Länge arrangerades det på Fornsalen, men sedan -95 har man hållit till i Langska husets rustika lokaler.
Tanken är egentligen att besökarna ska ta med det de annars pysslar med hemma, men eftersom allt färre håller hantverken vid liv på egen hand så har det mer och mer blivit ett "prova på-gille". Nog så viktigt, menar hemslöjdskonsulent Frode Falkenhaug.
Själv hade han greppat yxan för att hugga ämnen till slevar och slingtjaugor, som sedan bearbetades av besökarna.
Sara-Lisa Engström är alldeles strax klar med sin slingtjauge och demonstrerar för GA hur den fungerar. Det ser krångligt ut till en början, men efter bara en kort stund förstår man principen.
Vid det förra sekelskiftet behärskades hantverket i så gott som var stuga, men efterhand som allt fler färdiga produkter fanns att köpa, så föll det i glömska. En av dem som bäst behärskar tekniken är Kjell Wikström, hemslöjdskonsulent på Gotland från 60-talet och fram till 1996.
Knytgaffel heter det annars, men på gutamål är det slingtjauge.
Namnet har den fått för att den liknar en hötjuga i miniatyr. Kjell konstaterar att det gamla verktyget finns i många gamla gårdar, men att få vet vad det har använts tilloch hur användbart det fortfarande är. Med en slingtjauge kan man nämligen göra allt från skosnören, handdukshankar och knytband till mössor, till tvättlinor, tömmar och hopprep. Kjell har till och med hört berättas om en man från Kappelshamn, som fick tillverka metervis av band som skulle användas som maskinpackningar på en ångbåt!
På övervåningen hänger korgar och fat av olika träsorter; en del i utställningarna Wood you like it som hänger till den 11 januari.
I rum intill har de stick- och knyppelsugna, många av dem från Stickakademien, samlats. Maskor läggs på rad, erfarenheter utbytts och kaffi dricks.
Några som inte sitter stilla många sekunder är grabbarna i Brändus Sväinpälsar. Sex dragspel, en fiol och någon form av slagverk skapar mycket medryckande takter av traditionell och glad folkmusikömsom nere i "slöjdsalen", ömsom uppe vid "stickstugan".
Slingar. Före detta hemslöjdskonsulent Kjell Wikström slingar band med en slingtjaugeeller knytgaffel, som det heter på mer allmän svenska: "Slingtjaugor finns i många gotländska gårdar, men få vet vad de används till."
Binder. Rune Svensson band ett fat av tunna björkrötter. Vanligtvis gör han korgar av grövre virke, men nu hade han kommit på ett sätt att ta även de tunnare rötterna till vara.
Ösigt. Brändus Sväinpälsar fyllde stick- och täljgillet med glad och medryckande folkmusik, som fick många att stampa takten i det rustika trägolvet. Nyblivne 80-åringen Osborne Nyström stod, som vanligt, inte still många sekunder.Foto: Tobias Wallström