DU&JAG
Arbetsrummet på Korpen i Visby är fyllt av hjärnor; ett helt batteri i bokhyllan, planscher på väggarna, en plastpåse hjärnformade gem i skrivbordslådan och hemma i Endre, berättar Aron, fryser han isbitar de gånger det blir lördagsgrogg som ser ut som…ja, du vet.
– Jamen är det så konstigt, utropar han.
Ja, lite.
– Ja, okej då…men det finns inte i hela universum något mer komplext och fascinerande än vår hjärna. Ta vad du vill, planeterna, kosmos…hjärnan är ändå kronan på verket.
Och så är det förstås, förstår jag när han berättar. 200 miljarder celler som ständigt samverkar och sällan gör fel…
…till skillnad mot exempelvis en Audi (ja, det finns fler bilmärken) som med några tusen komponenter allt som oftast behöver verkstadsvård.
– Än i dag, efter så många år i yrket, är det fortfarande lika hisnande att försöka förstå vad den kan uträtta. Jag menar: Hjärnan…den är ju jag!
I så många år har jag skrivit mina spalter i bladet, inte sällan om hågkomster från förr. Nostalgi, säger en del. Varför minns jag allt detta och knappt något från andra perioder? I mitt yrke har jag en fördel: jag kan ta kontakt med vem som helst om vad som helst. Så därför ringde jag Aron.
Aron växte upp i Follingbo, hans barndomsland är skogarna där och fälten men också Tolkiens fantasivärld.
Morfar Lennart Bergh, en gång i tiden kultur-röst i lokalradion, var en av de första på ön som fick ett recensionsexemplar av ”Sagan om Ringen”. Boken gick sedan genom släkten, mamma Christine, arkeologen, blev Tolkien-fan liksom inte minst Aron och hans tvillingbror Edvin.
– Vi var riktiga nördar, säger han och skiner upp. Vi var oerhört aktiva med rollspel och drev en egen förening, Roll- och konfliktspelsföreningen Pegasus.
Det fanns något kittlande i det där, säger han. Att bli någon annan, tänka andras tankar, kort sagt, ser han i efterhand; ta sig in i någon annans hjärna.
Även hos den vuxne Aron – som heter Aragon i mellannamn, Edvin heter Eomer, mamma var som sagt nörd även hon – lever fascinationen för rollspel kvar.
När andan faller på och familjelivet ger plats kan han uppslukas totalt av fantasin.
Nåväl. Det var i gymnasietid han fastnade för hjärnans mysterium. Han valde en fristående kurs i psykologi och blev betagen av att försöka förstå dess nervsystem. Det kom sedan att staka ut hans yrkesliv.
Han lämnade ön efter gymnasiet, vi skissar lite här, och utbildade sig till psykolog på Stockholms universitet.
Under tiden hände livet; hustrun Linda, två barn, i dag sju och nio…och den lilla familjen valde så småningom att flytta åter till Gotland.
– För barnens skull, inte minst. Jag ville att de skulle få samma lugna och trygga uppväxt som jag hade. Så vi köpte en skogsgård i Endre.
Det var 2013, och där är de nu. Arons föräldrar bor tvärs över skogen, ungarna kan åka i samma pulkabackar som han själv gjorde, allt hänger samman.
Och nu först alltså den fråga som vi kanske alla ställer oss emellanåt:
Varför minns jag så tydligt sådant som hände i barn- och ungdomen…
– …men inte vad du åt till lunch i går, fyller han i. Jag vet, jag är precis likadan.
Ja, varför är det så?
– Därför att det som kodas tidigt i livet har längre tid att solidifiera, det har ju funnits i hjärnan sedan dess. Först in, sist ut, brukar man säga. Och det vi vet är att händelser där vi reagerar med starka känslor fastnar bättre. Minnet är också associativt. Information som hänger ihop med annat är lättare att komma ihåg.
Att det som är starkt känslokopplat lättare stannar, oavsett när i tiden det sker, menar du?
– Ja, och det är så klart en fördel. Man kommer ihåg sitt bröllop, barnens födelse och sådant, men det kan också vara grunden till PTSD, posttraumatisk stress, när svåra upplevelser inte kan lämna en.
Eller som karaktären Kaj-Åke Kajan Hansson klargör det hela i tv-serien "Hipp Hipp": "Jag vill poängtera att i inlärning jobbar man med principen att saker som är annorlunda minns man. Man minns till exempel inte hur man böjer engelska verb och sånt däremot minns man när läraren snubblade eller någon kom in och fes" .
Glömskan är dock en förutsättning för ett uthärdligt liv. Varje dag utsätts vi för miljontals intryck…om allt skulle fastna i hjärnbarken vore livet olidligt.
Det finns exempel på sådana. Som Dustin Hoffsmans rollfigur i filmen ”Rain Man” från 1988. Hoffman spelar där Raymond Babbitt vars verkliga förebild hette Kim Peek (1951-2009).
Peek behövde hjälp med de mest basala saker, men minnet klarade han med eget huvud.
En bok tog en timme, vänstra sidan scannades med vänster öga, högra sidan med höger, åtta böcker om dagen och informationen satt som berg. En enda blick på en karta och han fann rätt väg.
– Att glömma är helt enkelt en förutsättning för att orka leva ett normalt liv, som Aron säger.
Så du är rätt nöjd med att du glömmer nycklar och inte minns vad du åt?
– Absolut. Och som småbarnsförälder gör man ju det, glömmer. Det är ju så mycket hela tiden. Det är helt mänskligt, det har inte någonting med begynnande demens att göra.
”Sigge, kan man minnas vad man har känt, när bara bilder finns kvar. Eller ljuger jag för oss bägge som jag ljög dig full i gamla dar, jo visst var det så som man minns det fast på ett annat sätt, ja, det var det nog, man minns aldrig rätt”. Olle Adolphson där i sången ”Sigge Skoog”.
Min mamma gick i barndom, som man säger. Hon tynade bort i demensen, det är tio år sedan nu, och mot slutet var just minnena från barndomen hennes enda livboj.
”Nämen så roligt att du kommer!” brukade hon säga bara jag varit ute ett par minuter, och så kallade hon mig Gösta, det var hennes bror.
Aron arbetar med de som befinner sig tidigt i kedjan. Till minnesmottagningen kommer de med misstänkt demenssjukdom.
Efter hundratals patienter vet han vad som väntar när demensen får grepp. Det kan skrämma honom, säger han.
– Jo, så är det förstås, det är en obotlig sjukdom. Men jag vet också att man genom fördröjande läkemedel kan ha ett bra liv länge, livet är inte slut i och med diagnosen.
Så länge mamma var klar hade hon ett utmärkt sifferminne, mindes telefonnummer och datum och regplåtar på bilar.
Jag har inte riktigt samma förmåga, däremot är jag relativt bra på att känna igen folk jag tidigare mött.
Vad beror det på att vi har så olika minnes-skills?
– Vi är helt enkelt bra på olika saker, vissa känner igen ansikten, andra är bra på att se mönster, en del är bra på siffror, som din mamma. Vad det beror på vet vi faktiskt inte. Men det går naturligtvis att träna sig på det mesta genom repetition som man höll på med i skolan.
Du, då? Vad är du bra på?
– Jag är nog väldigt analytisk, har lätt att se samband, jag gillar matematik och statistik och ser en skönhet i det. Alla människor är lika men också, sett till hjärnan, så olika.
Det finns alltså de som är makalösa på att komma ihåg, även normalfungerande människor.
Göteborgaren Idriz Zogaj, till exempel. Han har grundat Svenska minnesförbundet och är tillika förbundskapten i det svenska minneslandslaget.
Idriz kan uppge ordningen på korten i en kortlek efter att ha studerat den i någon minut och var förste svensk att memorera fler än tusen binära tal (kombinationer av ettor och nollor) på 30 minuter.
Bland de riktiga världsessen finns Jonas von Essen, dubbel minnesvärldsmästare, också han från Göteborg. I våras slog han europeiskt rekord genom att under åtta timmar utantill återge 24 063 decimaler av talet pi.
Hans grundknep är att använda nöjesparken Liseberg som fond:
– Jag föreställer mig hur Einstein jonglerar med honungsburkar vid Lisebergsbanan eller att Kikki Danielsson hackar ost med lasersvärd vid chokladhjulet. I den bilden är Kikki siffran 77 eller binära talföljden 111111, har han berättat i intervjuer.
Förbundskaptenen Idriz Zogaj passar i en intervju med TT på att avliva myten att barn skulle vara särskilt bra på spelet Memory.
– De är bara mer engagerade än vuxna, de är där till hundra procent. Jag får alltid förlora med flit när jag spelar med barn.
Aron Sjöberg säger att den mänskliga hjärnan aldrig slutar fascinera honom. Skapelsens krona, mer komplex än något annat människan känner till, 200 miljarder celler i samverkan.
– Och ändå vet vi i allmänhet så lite om dess funktioner. Vi vet att hjärnan står för vårt tänkande, en del säger att det är där själen sitter, men inte så mycket mer. Ändå är det de sjukdomar som drabbar hjärnan som påverkar oss mest, men det talas inte särskilt mycket om det.
För att det är högre ”status” att ha exempelvis hjärtproblem, menar du?
– Ja, kanske. Hjärnsjukdomar är mer laddade, ”man har problem med nerverna” som man sade förr. Och det är ett genuint problem att många söker vård sent, det går som sagt att hålla de flesta demenssjukdomar i schack ganska länge om man får hjälp i tid.
Okej, som så många gånger på Du&jag bryter vi av med ett knippe frågor som inte har någonting med något att göra. Minnen via association.
Vad skulle det finnas på pizzan ”Aron Sjöbergs special”?
– Det skulle bli en rip-off på Byssans Shish kebab. Deras är halvinbakad, kanske helinbakad för att inte bli stämd för plagiat. Och så skulle den serveras kall, om den stått i kylen över natten är den oerhört god.
Hur bra är du på att stämma en gitarr?
– Inte alls. Den musikaliska talangen fick jag aldrig. Men jag lyssnar gärna, jag kommer från gothen så det är mycket Sisters of Mercy, Siouxsie and the Banshees och sånt.
Hur var det på Hultsfredsfestivalen?
– Jodå, jag har varit där. Ett år såg jag Black Sabbath, bland annat. Vi tältade och låg i sovsäck. Men det var då, det.
Berätta om när du tvingats sy.
– Jag gillar att laga mat så jag har skurit mig otaliga gånger, senast stoppade jag handen i en matberedare och det var inget jag plåstrade om hemma, det fick bli några stygn på akuten.
Så där, back to the brain. Undras om hjärnan kan bli full, så att fler minnen helt enkelt inte får plats? Så vitt Aron vet kan den inte det.
Strax innan jag kom hit dök en bubbla upp i mobilen som berättade att internminnet var fullt.
– Nej, så funkar det inte. Allt vi är med om lagras och rent associativt kan det komma fram igen, många, många år senare. Om man lyssnar på en bra låt, till exempel. När jag lyssnar på Winnerbäcks debutalbum "Dans med svåra steg" är jag alltid tillbaka på S:t Hans där vi satt och fikade under gymnasietiden.
Men hjärnan kan bli överhettad, eller hur? Man går in i väggen.
– Stressrelaterad ohälsa kan vara förödande! För många tar det lång tid att återhämta sig. Hjärnan och kroppen klarar stress, men inte för mycket och framför allt inte under för lång tid utan återhämtning. Då kan man drabbas av kognitiv svikt.
Allt det där som jag inte vill minnas, hur blir jag av med det?
– Ja, det är ju en paradox, det där. ”Tänk inte på en rosa elefant”. Ju mer man tänker, desto starkare sätter det sig. Det mesta har en laddning, det gäller att avdramatisera, tänker jag, kanske uppleva ett skeende igen, det är sådant som psykologin jobbar mycket med.
Tio personer säger att jag är bra, en säger att jag är dålig…
– …och då är det det negativa som fastnar, eller hur? För att det är det evolutionärt mest gynnsamma. För artens överlevnads skull är hjärnan designad att komma ihåg det dåliga och känna igen faran. Det är helt naturligt, även om det inte alltid är så roligt, kanske.
Poeten Tomas Tranströmer beskrev livet som en komet. Klotet var barndomen, svansen allt som kommer sedan.
Och så säger också Aron, neuropsykologen, han med insyn i hjärnan. De tidigaste minnena sitter hårdast fast. Men upplevelser och minnen är selektiva, det finns helt enkelt ingen sanning.
Allt är tolkning, omskrivning och efterkonstruktion, två syskon kan ha helt olika beskrivningar av sin barndom.
– Så det du minns, precis så var det. Och så var det inte alls. Det är inte svårare än så.