Asha sdsd gdfgd fgdsf gdfg

Men det här säger jag förstås inte när vi träffas i lägenheten i Visby innerstad.
Inte förrän senare, efter en dryg timme, när samtalat nästan är över.
- Det var väl tur, jag kanske hade fått hybris och blivit världens drygaste, skrattar hon då.
Köket, där vi sitter; ett runt, vitt bord, några stolar, på spisen en odiskad stekpanna, och se där, sonen Ikos barnstol full av brödsmulor.
Iko är inte hemma, han är med pappa Tony på öppna förskolan och Asha häller nybryggt kaffe i glaskopparna och gör sig redo för ännu en intervju.
Det blir ett samtal om att byta miljö, att bryta upp, om kampen mot ett mål och vad kärleken gör med oss människor.

Januari 2007: Asha Ali är Grammis-nominerad för bästa nykomling i och med det självbetitlade debutalbumet. Men själv är hon inte med på festen på Hovet i Stockholm:
- Jag var höggravid och satt hemma vid tv:n, jag kunde inte chansa, jag skulle bli mamma när som helst. Samtidigt var jag så trött, det hade varit en så hektisk höst och jag...jag ville bara ha det lugnt.
Hon vinner inte, det gör Veronica Maggio. Men Asha är ändå, än i dag, stolt över att vara nominerad.
Januari 2008. Någon vecka innan vi ses har Grammis-galan sänts i tv, och Asha tittade den här gången också, i lägenheten i Visby.
Fanns det någon saknad i att inte vara med där?
- Nej, nej, absolut inte…det var då och nu är nu.

Vi kommer snart att tala om varför hon lämnade Stockholm för Visby, men först lite mer om musiken, om skivan, som en grund för dig som läser det här.
"Asha Ali" gavs ut i november 2006 och hade året före föregåtts av lågmälda och akustiska EP:n "Warm fronts".
Fullängdsalbumet blev omedelbart höjt till skyarna av recensenterna och Asha Ali blev ett namn.
Du slog igenom ganska snabbt, fanns det någon dröm i det?
- Nej…jag hade jobbat väldigt hårt för skivan, det hade tagit mig två slitiga år…jag ville berätta min historia…det var en väldigt intensiv period i mitt liv, mycket som skulle redas ut och sen när jag väl fick den ur mig var jag i fjärde månaden, det var liksom bara "så skönt, det här är klart". Skivan var ett mål…en dröm för mig är något ouppnåligt, något romantiserat.
Skivan var klar i juni 2006, under sommaren spelade hon på "alla" festivaler, magen växte och schemat var fullspäckat; intervjuer och releasejippon, resor och konserter.
- Jag gick igenom två av de största saker man kan gå igenom samtidigt…jag tänkte: klarar jag det här, då klarar jag allt, haha.
Vad gjorde framgången med dig som person?
- Om jag inte varit gravid hade jag nog blivit väldigt påverkad, kanske haft svårt att hantera det, jag vet inte…det är ju otroligt mycket sprit och festande bakom scenerna, det märkte jag inte minst på festivalerna, folk söp som om det var sista dagen, liksom…men jag hängde inte med på det där, jag skulle hem till min son sen och ha energi för det, det är jag glad för.
Asha Ali fann tidigt kraften i dansen, i musiken. Hon utvecklade sitt låtskrivande på en singer/songwriter-kurs och en intervju i DN På Stan ledde till många fick upp ögonen för hennes hemmainspelade demor.
- Jag satsade allt det där året, tänkte att nu har jag alla förutsättningar…jag skrev och skrev och spelade och spelade, jag stannade inte, jag tittade ner i marken och sprang rakt in i väggen tills jag kom igenom, jag tittade inte bakåt och jag…
…men så är det många som gör, känns det nån gång overkligt att du nått till den nivå du gjort?
- Jag har väl inte tänkt så egentligen…det finns kanske nåt i det jag gör som…men samtidigt, visst, vem har jag lurat, liksom, jag kan ju inte göra musik…de där tankarna kommer ju över en ibland.

Asha, fästmannen Tony och lilla Iko, som blev ett år i januari, bor på Gotland sedan i september.
För att få perspektiv, för att få en chans att landa. Asha säger att hon behövde det.
De bytte sin etta i Svedmyra i södra Stockholm mot lägenheteninnanför muren. Tony är pappaledig, Asha springvickar i en klädbutik och funderar på nästa skiva.
Men mest gör hon ingenting, säger hon.
- Det fanns nåt i mig som behövde lugn och ro…jag hade blivit mamma men inte riktigt förstått det, tror jag, och vad skulle vi göra? Jag kunde ju inte stänga in mig hemma, om jag varit kvar hade jag bara kört på, tror jag…jag ville ge mig tillfälle att verkligen bli mamma. Att reflektera.
Så vad gör den här platsen med dig?
- Väldigt gott…jag älskar att gå längs havet, att inte se nåt på andra sidan. Jag känner mig inte fångad av det, det är mera frihet, nåt mystiskt…
Hon säger att den här tiden också gjort henne än mer klarsynt över vad hon vill, att ge musiken mer tid.
Hon säger att Visby fått henne att sluta vara rädd för det som krävs, att uppskatta sin framgång och att sluta mesa: "varför skulle inte jag kunna göra en spelning i Paris eller i New York?".
- Visby har givit mig en otrolig känsla av möjligheter…därför kommer vi att flytta härifrån i mars…ibland är det sån oerhört tristess att vara här, men jag vet att det blir bra efteråt…en konstnär behöver tristessen, måste ha tråkigt, skapandet föds ur behovet att byta ut nånting i livet.

En lastbil dånar förbi på gatan så glasen klirrar i diskstället. I övrigt är det tyst, så tyst en torsdagsförmiddag i januari.
Hon uppskattar tystnaden, Asha. Det blir så med ett litet kärleksbarn i huset, barn låter mycket och huvudet behöver tillfälle att vila.
Jag frågar vilket som är hennes "hemma" och hon säger att det är Stockholm:
- Det har jag insett sen jag flyttat hit, där har jag mina vänner…men min son och min sambo är också "hemma", hos dem har jag min trygghet…"hemma" är där man blir älskad och här upplever jag en villkorslös kärlek från min familj.
Asha Ali föddes i Etiopien men flyttade tidigt till Uganda, när hon var nio flydde familjen till Sverige och en flyktingförläggning i Kramfors.
Hur mycket av ditt afrikanska ursprung finns i ditt liv?
- Kulturellt ingenting…jag kände tidigt att det muslimska synsättet på kvinnan inte var rätt…jag fördömer inte islam, men för mig fungerar det inte. Jag ville sjunga, jag ville dansa, trots att mina föräldrar försökte hålla tillbaka mig.
I övrigt, då? Du var nio år och lär väl ha minnen därifrån?
- Ja. Och det har varit jättejobbigt. Att känna "varför just jag?"…känna en tacksamhetsskuld mot Sverige, att man måste göra nytta, men samtidigt, nej…jag kan bara leva mitt liv, jag kan inte göra på annat sätt.
Hur ser dina minnen ut, berätta.
- Det var otryggt ibland, det bröt ut nåt mindre krig och man tvingades hålla sig inomhus i flera dagar. Samtidigt var det ju inget konstigt, det var min vardag…men när vi kom till Sverige tog det tre veckor och sedan var jag inne i det livet, jag kom ju i en tacksam ålder då man har möjlighet att naturligt växa in i ett annat samhälle.
Därmed inte sagt att allting blev enkelt. Asha säger att hon hade en känslomässigt turbulent barndom.
- Jag har fått lära mig själv att vara en kvinna…jag ville gå ut och bli full och ha pojkvän sen när jag blev äldre, ville bryta mig loss, skapa mig en egen identitet och jag gjorde allt det där…nu har jag fått det ur mitt system, nu är det naturligt, jag har hittat mig själv.

Vi talar om barn och deras utveckling. Asha berättar om lilla Iko, jag berättar om mina två något äldre men fortfarande ganska små.
Vi talar om deras obändiga kamp för att lära sig gå, för att erövra ett språk och deras villkorslösa och slösande kärlek.
Det gnistrar i Ashas ögon när hon berättar om när hon och Iko skrattar tillsammans. Så jag ber henne berätta om kärlek.
Berätta om kärlek.
- Jag tror jag lärt mig vad det är nu…i min uppväxt var det inget centralt, där var det att hålla sig på mattan…men nu, sen jag blivit vuxen, tror jag att jag börjat förstå att det är det enkla i vardagen, det är kärlek.
Hon säger att det är så stort, så svårt att fånga, säger att:
- Kärlek är att ha barn med någon som gått igenom allt med mig…förr ville jag jämt bli vald…jag valde de som skulle välja mig, liksom, letade alltid någon att skylla på…men sen förstod jag till slut, det är ju JAG som väljer, jag kan själv välja…nu har vi gått igenom en graviditet tillsammans, en förlossning, ett uppbrott från min familj…och jag har låtit honom se alla mina rädslor…det är kärlek…det är jättesvårt men när det stämmer är det så enkelt, eller hur? Det är så enkelt.

Asha har börjat skriva sånger till en ny skiva. Lite smått, men fokus är inställt ditåt.
Det har tiden på Gotland givit henne.
- Nu måste jag snart börja jobba, skrattar hon.
Och det är först nu jag säger att jag lyssnat så mycket på, och blivit så förtjust i, hennes skiva:
Den senaste tiden har jag haft "Favour me" på repeat hemma. Jag ville gärna säga det, men kanske inte börja med att smöra!
- Nä, då hade jag väl fått hybrist och blivit världens mest dryga, haha…men vad kul, vad roligt!

Asha sdsd gdfgd fgdsf gdfg

Före intervjun med Asha Ali lyssnar jag på hennes debutalbum all ledig tid i tre dagar.Så vackert, så sprött men hela tiden med ett dissonant och bråddjupt mörker närvarande. Favoriten är tunga "Favour me", vilken till slut går på repeat.