Den som kör från Cleveland, Ohio, mot sydväst och svänger av highway 71 åt höger efter ungefär två timmar kommer först över fälten och ser sedan staden Delaware resa sig i fjärran.
Gamla byggnader, rent och snyggt, en vänlig liten stad i Amerikas inland.
Det är så hon beskriver sin uppväxtstad, Ashleigh Brown.
Där finns hennes hjärta, här finns kärnan i den poesi hon omger sig med.
Det här är en berättelse om Ashleig, eller Ash, som hon kallas, och vad som gjort henne till den hon är.
Ash gör sin andra säsong i Visby Ladies i damliga, landets högsta basketserie för damer.
Hon är forward, en viktig kugge i det gotländska lagbygget.
Jag söker i GT:s textarkiv och hittar den ena rubrikern efter den andra: "Superduon ligans hetaste" och "Transatlanten gör storsuccé - Brown dubbelt bäst i ligan".
■ ■ Ash har just varit hemma i Ohio över nyår när vi ses. Hon överraskade familjen, som var fullständigt i extas när hon dök upp, gömd bakom farfar som var invigd i planen och hämtade henne vid flyget.
- Det var fantastiskt, säger hon. Jag fick sex dagar hemma, jag hade inte varit hemma sedan i augusti. Det är väl inte så jättelång tid egentligen, men det kan bli lite långsamt när man är här, på andra sidan jorden. Ingenting är som hemma, så är det ju.
Så vad gjorde du? Träffade vänner?
- Några av dem, många bor på orter runt om Delaware, men några träffade jag, det var kul...men alldeles för kort tid hemma.
Vi ska prata om uppväxten, om drömmarna där och då, vem hon var och vem hon blev.
Låt mig träffa Ash när hon var 10, 15 år...vem var hon?
- En tjej som var mycket ute och lekte, spelade boll...min bästa vän som bodde två hus bort tog mig med till YMCA där vi spelade basket...det var nog där jag blev kär i basketen, tror jag.
Vad drömde du om, vad såg du framför dig?
- Jag vet inte...jag visste nog inte riktigt vad jag skulle göra av livet. Bara att det skulle bli något med basket...och så blev det ju.
Ash är på sitt första utlandsäventyr som professionell spelare, hon kom hit tack vare vännen Jeannie Saunders. De kände varandra sedan de spelat collegebasket tillsammans i Ohio.
Icke desto mindre ett stort steg, förstås. Åtminstone när hon tittar bakåt. Just då, när det hände, var det väl inte så märkvärdigt:
- Jag hade bott hemifrån i fyra år gått på college, så det här är väl inte så märkvärdigt. Det var så jag tänkte.
Men nu, när det gått två år?
- Det var ett enormt steg, verkligen. Många är ju rädda att gå utanför sin egen trygghetszon och det var det jag gjorde...ett jättestort steg att ta.
Vad har det gjort med dig som människa, tror du?
- Jag har lärt mig att slappna av...hemma känner jag alltid en stress för allt jag ska göra, triviala saker, men ändå en stress från alla möjliga håll...här har jag lärt mig att slappna av, vi har ganska mycket ledig tid...det enda man kan göra är att ta det lugnt, haha.
Ash bor i ett hus i Visby tillsammans med lagets andra proffs, Jeannie Saunders. Hon kommer från Long Beach, Los Angeles och henne träffar du i en Du&jag- intervju nästa vecka.
De spelar playstation, ser på film, går på stan och äter, tränar, laddar för match, reser, gör poäng.
■ ■ Delaware, igen. En liten stad med 35 000 invånare belägen i en jordbruksbyggd med staten Ohios stora städer runt om sig; Cleveland, Columbus, Cincinatti.
Ash har en bror i Columbus, han är (((yrke???familj???))), resten av familjen bor kvar i Delaware, men föräldrarna är skilda och de fyra syskonen har inte samma pappa.
Hon berättar om bilturerna, de långa bilresorna bara för sig själv. Hur hon saknar dem, att gunga fram i flera timmar, kanske med Adele i högtalarna och bara låta tanken löpa fri.
Hon tar mig med i bilen när jag frågar vad hon saknar mest när hon sitter här i Sverige.
- Och jag saknar att höra engelska överallt, man missar alla roliga konversationer i affären, alla roliga skämt...jag förstår lite svenska, men att förstå skämt, det är en annan sak...när jag var hemma över nyår skrattade jag så jag grät...att umgås på en amerikansk nivå, det saknar jag. Det är ju var jag kommer ifrån, det är min uppväxt.
Känner du dig mer amerikansk sedan du kom hit till Sverige?
- Nej, det kan jag inte säga...mer vidsynt, snarare. Jag har nog lärt mig att uppskatta små saker i livet, hemma ska allt vara så stort. Jag uppskattar att gå till saker och ting...mamma ville skjutsa mig med bilen när jag var hemma, "men mamma, det tar fyra minuter att gå, i Sverige går vi alltid"...jag uppskattar det.
Mamma heter xxxxxx och arbetar (((med vad????)))). Hon är Ashs förebild. Ash blir smått rörd när hon berättar om mamma där vi sitter i köket i huset i Visby.
Gråkallt och runt nollan den här dagen. Men ingen januarisnö, och så kan det få vara. Det är inte ovanligt med snö i Ohio, men hon är gärna utan den mängd som varit på Gotland de senaste vintrarna.
Ash har sin mammas namn tatuerat på sin vänstra axel. Tatueringen gjorde hon (((när?? Var???)))
Det är från mamma hon får kraft, säger hon. Från Gud, från sitt eget inte och från mamma.
- Hon lärde mig att hålla fokus, att vara starkt och att tro på det jag vill. Det har jag tagit med mig i livet.
Ash tycker om att skriva poesi. Hon började skriva som riktigt ung, redan under de tidiga skolåren.
Och när hon var äldre började hon dela med sig av sin skrivna skatt. Numera skriver hon gärna poem till människor i sin omgivning.
Skrivandet ger henne ro, säger hon. Och läsandet av andras verk ger henne uppslag till nya ämnen, nya ingångar till poesin.
■ ■ Jag ber Ash ta mig tillbaka till hennes tidiga tonår, till omgivningarna där. Hon växte upp ((((i en villa?? Lägenhet??? Eller vad??? Vilket namn på gatan????))). Från fönstret såg hon ((((vad??? Ge några exempel)))).
Det var hennes värld då, innan hon kom till Visby och gamla A 7-området med sina röda tegelbyggnader och där, ett trepoängsskott bort, med medeltida muren, uppförd drygt 500 år innan staden Delaware grundades.
Närmast kom hon dock från Miami, där hon pluggade och spelade basket i collegeligan NCAA.
Från ett liv under stekande sol till vindarnas Visby.
Var befinner du dig i ditt liv nu, Ash?
- Jag har kommit väldigt långt. Som person, inte minst. Jag var inte speciellt ansvarstagande förut, det var mer lek än allvar...när jag gick highschool och college, det var mest sport i skallen, basket och friidrott.
Men sedan, säger hon, var det som att slå om en strömbrytare, ett klick som fick henne att vakna till.
- Plötsligt var det allvar, studierna gällde ju min framtid, jag insåg det då. Jag var tvungen att ta skolan på allvar...det var en verklighetschock.
Så till sommaren ska hon knyta till studiesäcken (((vad utbildar du dig till????))), det är, som hon, säger bara hon som kan göra det. Ingen annan än hon själv har makt över hennes framtid.
Och vad ser du där framme, hur ska allt bli?
- Jag vet inte...jag hoppas kunna jobba med barn, kanske som basketcoach...jag hoppas kunna hålla kvar glädjen i det jag gör.
Om vi tänker oss fram i tiden, säg, tio år...hur ser du på den här tiden då, tror du?
- Att jag var ganska ung, haha. 23! Jag ser nog tillbaka på den med ett skratt och på många roliga minnen. Jag hoppas kunna fortsätta vara ungdomlig även när jag blir äldre.
Ash gillar att dansa. Hon går gärna ut på stan, tar en drink, lyssnar på något band, dansar.
Likadant var det hemma i Delaware, där hängde hon och kompisarna på ((((nämn ett par ställen/krogar))).