För tre år sedan flyttade Amalia Ericsson och Fredrik Nilsson till Stenkumla in i den gamla rektorsbostaden. För tomten fanns även tidigare planer på att bygga ett hus till lärarinnan, men kärleken kom emellan.
– Tanken var ju att lärarinnan skulle ha sitt hus där ateljén står idag, men eftersom att lärarinnan och rektorn blev ett par så byggdes bara ett hus.
När Amalia och Fredrik flyttade in i huset röjde de bland sly och buskar på tomten och fann den vackra plats där ateljén idag står.
– Det kändes självklart när vi såg ljuset på platsen att här ville vi bygga något. Platsen var bara så rätt.
När bygget med ateljén skulle planeras stod det tidigt klart att återbruk skulle vara en central del av processen. Amalia är industridesigner och formgivare där hon arbetar med återbrukat läder, genom att ge materialet nytt liv och ny form. Idén om att återbruka material genomsyrar hela bygget.
– Det var självklart att återbruk skulle bli en del av det här projektet också. Intresset har funnits hela mitt liv, sedan jag gick på auktioner med min pappa. Sen är jag otroligt nyfiken också och vill visa vad som är möjligt.
Arkitekten Daniel Heilborn ritade en skiss för ateljén där återbruket fick utrymme. Tillsammans bestämde man att tak, fönster och dörrar skulle vara återbruk och virket gotländsk furu.
– Så långt det går ville vi ha återbrukat material, men sen får man inte låsa sig heller. Det behöver ju inte vara antingen eller. Det viktiga har varit att använda kvalitet och naturliga material. Virket är nytt och det är gotländsk kärnvirke.
Hållbarheten och visionen om att ateljén ska kunna finnas kvar även i framtiden är också central.
– Jag vill att det ska kännas som att huset alltid har stått på den här platsen. Det har varit målet och vi är rackarns nära!
Genom arkitekten kom paret i kontakt med Daniel Furudahl som varit byggledare och snickaren för projektet. Det som gått att göra själva har de gjort för egen maskin, som att renovera husets sekelskiftesfönster som Amalia hittade i grannens lada.
– På en hundpromenad frågade jag mina grannar om de hade några fönster och de svarade direkt att det fanns i deras gamla lada. När jag såg dom blev jag kär direkt.
Finsnickaren Johannes Linnér tillverkade de nya karmarna och passade in fönsterbågarna. Han tillverkade också nya innanfönster med energiglas att använda vintertid.
Pannplåten som ligger på taket plockade Amalia tillsammans med arkitekten ned från en lada som rasat ihop. Med lite ny färg kan plåten hålla många år till.
Dörrar, beslag, lampor, diskbänk, blandare och lister i badrummet är också ihopplockat från olika håll.
– Det mesta kommer från Gotland och främst från Stenkumla. Jag har frågat runt och många har massor av saker sparat i förråd och lador på Gotland. Bara att våga fråga har gjort att det mesta gått att hitta.
Är det svårare att arbeta med återbrukat material än att köpa nytt?
– Jag tror att problemet ligger i att det är enkelt att säga att det är svårt innan man själv har testat. Det är även ett problem i samhället i stort idag, att vi inte provar utan istället köper nytt.
Bygget tog ungefär ett år inräknat deras egna insats. Sedan i somras arbetar Amalia i sin drömateljé där hon hoppas kunna utveckla sin verksamhet.
– Jag vill också visa att det går att arbeta med återbruk och verkligen göra något fantastiskt. Jag är stolt över vad vi åstadkommit här och hoppas vi kan inspirera andra.