Försvarsmakten växer på Gotland och när nyheten om att ett nytt regemente skulle etableras så återvände minst 35 tidigare anställda.
– Det var som att komma hem igen, säger Sofie Fernerud, kapten.
När P18 lade ner 2005 gick hon vidare i yrkeslivet och blev polis, arbetade som gruppchef och förundersökningsledare, men att lägga officersyrket åt sidan var inte ett fritt val.
– Alternativet var att flytta och det var inte möjligt då. Jag var kvar som reservofficer, men under de åren tjänstgjorde jag inte någon gång inom försvaret, säger Sofie Fernerud.
I dag är hon personalchef vid bataljonsstaben och när det nya P18 växer fram dyker många bekanta ansikten upp. Per Wallin var på utlandsuppdrag i Syrien och Libanon när beskedet om regementsnedläggningen kom 2004.
– Det var inte så lätt att hitta ett nytt jobb från var jag var. Så jag blev kvar och ledde avvecklingen som var klar 2006. Jag fick erbjudande att fortsätta, men kunde inte flytta från Gotland med familj och hus och så, säger Per Wallin.
Chefsjobb på Transportstyrelsen följde, men livet i uniform saknades honom.
– Jag hoppade på utlandstjänst inom försvaret och var på Golanhöjderna i Israel som teamledare, säger Per Wallin.
Han fick ett telefonsamtal från Sverige om att förberedelser för en återetablering på Gotland pågick inom försvarsmakten.
– Vill ni ha en gammal gubbe, frågade jag. De ville de gärna, säger Per Wallin.
Det skulle visa sig att de som varit med på den gamla värnpliktstiden satt inne på en hel del kunskap som gått förlorad under de år som Försvarsmakten varit inriktad på insatser utomlands. Erfarenheterna av att leda större förband hade bara de som varit med under invasionsförsvarets tid.
– Det var kanske lite ringrostigt till en början, men det var sig likt. Det hade inte hänt så mycket på den tekniska biten då, det var kartor och pilar i olika färger som gällde. Nu har den biten utvecklats lite, säger Per Wallin.
Per-Ola Hallberg är i dag stabschef vid 181 pansarbataljonen där de flesta kontraktsanställda soldaterna finns.
– Efter avvecklingen gick jag med i Hemvärnet, men skaffade ett civilt jobb. Det var vemodigt att vara med om nedläggningsceremonin, säger Per-Ola Hallberg.
Han arbetade bland annat som chef för en avdelning vid Visby lasarett, men var snabb att återvända när det nya regementet skulle börja byggas upp. De första värnpliktiga finns nu på Tofta och dagens 40 ska öka till 160 till 2025.
– Det kommer finnas att göra den närmaste tiden, säger Per-Ola Hallberg.
Att gamla officerare återvänder till försvaret underlättar arbetet med att återta förmågan att försvara Sverige. Det är också en bra affär för skattebetalarna. Forskare vid Försvarshögskolan har tittat närmare på återrekrytering och av en rapport framgår att den uppskattade besparingen för varje återanställd soldat eller sjöman är upp till en miljon kronor. Siffran är med all sannolikhet klart mycket högre för officerare. Rapporten visar också att de som kommer tillbaka är väldigt motiverade och att många vill stanna kvar på lång sikt.
Regementen ska återuppbyggas på flera håll, men där kommer man inte att kunna dra lika stor fördel av återvändarna. Ett exempel är Dalregementet i Falun, som lade ner 2000. De officerare som var verksamma då regementet var igång har helt enkelt hunnit bli så gamla att de gått i pension.